Jag nämner inte Artikel 3 och Baseline requirements i denna artikel, dels för att så många andra redan har beskrivit innebörden, dels för att jag vill flytta fram positionerna och bli lite mer konkret. Det räcker inte med att konstatera att lydelser existerar, det ökar inte förmågan.
Redan 1994 blev Sverige partner till NATO – sedan 2014 som Enhanced Opportunities Partner (EOP). De senaste arton månaderna som invitee – och sedan den 7 mars 2024 är Sverige fullvärdig medlem i alliansen. Även i dessa tidigare roller har Sverige aktivt deltagit i ett hundratal NATO-arbetsgrupper och samarbetat med medlemsländerna i initiativ som standardisering och kvalitetssäkring för att säkerställa försörjningstrygghet.
Försvarsmaterielsamarbete
Som NATO-allierad kan Sverige nu fullt ut delta i NATO:s arbetsgrupper, kommittéer och samarbeten gällande försvarsmateriel. Detta innebär en ökad nivå av intensifierat samarbete mellan myndigheter samt utvidgade materielsamarbeten och gemensamma upphandlingar med andra allierade. Sveriges erkända ledarskap inom teknologisk utveckling och innovation förväntas betydligt förstärka NATO:s försvarskapacitet.
Sverige deltar nu fullt ut i följande forum:
- NATO Support and Procurement Agency (NSPA): Genom NSPA kommer Sverige ha möjlighet att initiera nya partnerskap inom materielområdet, vilket underlättar gemensamma upphandlingar och stärker svenska företags deltagande i upphandlingsprocesser.
- Defence Innovation Accelerator for the North Atlantic (DIANA): Nyligen inrättade DIANA syftar till att dra nytta av kommersiell teknik med både militära och civila tillämpningar för försvars- och säkerhetsändamål. Sverige förväntas bidra med sin innovationskraft och ledande teknologi till denna satsning.
- NATO Communications and Information Agency (NCIA): Som medlem i NATO kommer Sverige i högre grad att kunna dra nytta av NCIA för tjänster och material inom områden som IT och ledningssystem.
Försvarslogistik
Sveriges försvarslogistikresurser har sedan länge varit organiserade enligt NATO-standarder[1] fördelade på fyra försörjningslinjer:
- Första linjens logistik: Logistikresurser på taktisk nivå och tilldelade förband.
- Andra linjens logistik: Logistikresurser tilldelade en specifik försvarsgren.
- Tredje linjens logistik: Logistikresurser på operativ nivå eller längs strategiska transportkorridorer.
- Fjärde linjens logistik: Logistikresurser tillhandahållna genom strategiska tillgångar såsom nationella lager, avtalspartners och industrin.
Krav på interoperabilitet inkluderas i regeringens direktiv till Försvarsmakten och i de mål som fastställts för att uppnå dessa direktiv. Försvarsmakten måste beakta åtaganden relaterade till EU-medlemskapet, samarbeten inom ramen för NATO, det nordiska samarbetet, olika bilaterala och multilaterala samarbeten samt åtaganden som följer av Sveriges NATO-medlemskap.
Logistikverksamhet inom internationella samarbeten grundar sig på NATO-doktriner och publikationer, vilket kräver kompetens hos personalen att förstå dessa och en harmonisering av egna processer och teknisk kompatibilitet med standarder.
Interoperabiliteten inom totalförsvaret utvecklas och förbättras enbart genom utbildning, träning och övningar genomförda tillsammans med andra aktörer, nationellt och internationellt. Här skulle ett NATO Centre of Excellence med fokus på Security of Supply kunna göra stor skillnad.
Transporter
Inom NATO kommer transportsektorn att bidra till Sveriges insatser genom tillhandahållande, mottagande och transit av värdlandsstöd. Denna verksamhet förväntas medföra förändringar i volymer, knutpunkter och stråk, vilket i sin tur kommer att påverka planeringen och den operativa hanteringen i såväl fredstid som vid kriser och ökad beredskap, och ytterst under krigsförhållanden. Med Sveriges medlemskap i NATO ställs högre krav på robusthet. Det kan konstateras att den svenska infrastrukturen för väg- och järnvägstrafik inte uppfyller de aktuella kraven, särskilt när det gäller förbindelserna i öst-västlig riktning. Inför allvarligt försämrade säkerhetspolitiska förhållanden krävs omfattande investeringar i transportinfrastruktur.
Energi
NATO lyfter fram energiförsörjning som ett av flera prioriterade områden för att stärka det civila försvaret, vilket omfattar bränslen, el, värme och energigaser. Sveriges NATO-medlemskap innebär att ansträngningarna för att stärka totalförsvaret kommer att integreras med åtaganden inom NATO.
Hälso- och sjukvård
Natomedlemskapet kräver också att hälso- och sjukvården planerar för att kunna vårda och ta emot utländsk trupp som befinner sig i eller evakueras till Sverige. Vikten av att adressera befintliga utmaningar inom vården måste betonas, då behovet av vård inte minskar under konflikter. NATO-medlemskapet innebär inte nya utmaningar utan en tydligare inriktning på aspekter som kvantitet och geografi.
Livsmedel
Än så länge är det svårt att säga fullt ut vad Natomedlemskapet innebär för aktörerna inom livsmedels- och dricksvattenförsörjningen, inklusive avfall och avlopp. I nuläget bedömer myndigheterna i den svenska beredskapssektorn att Sveriges arbete med livsmedels- och dricksvattenförsörjning till stora delar motsvarar Natos förväntningar. Sverige är ett föregångsland på detta område. Men likväl måste detta förmågeområde planeras och övas utifrån möjliga säkerhetspolitiska händelseutvecklingar i nära samverkan med internationella aktörer samt i den väl inarbetade EU-kontexten.
Strategisk och operativ utmaning
Med hänsyn till de ovan beskrivna förmågeområdena och Sveriges geografiska läge blir det uppenbart att Sverige, tillsammans med grannländerna, måste etablera en sammanhängande förmåga att hantera försörjningen av ankommande militära förband, egna förband, civila resurser och förnödenheter och delar av civilbefolkningen som påverkas av NATO:s militära operationer.
Planeringen omfattar främst två operationsriktningar: 1) Nordkalotten, 2) Baltikum. Ett väpnat angrepp kan inledas med kort förvarning i någon av riktningarna eller båda samtidigt. Av den anledningen måste Sverige, NATO och EU planera för sådana händelseutvecklingar redan i fred. Planerna måste övas och valideras så att alla relevanta aktörer är tillräckligt förberedda om en sådan situation uppstår.
Att transportera militära förband och deras förnödenhetsbehov i de ovan nämnda riktningarna kräver nyttjande av alla fyra modaliteterna. Medan transportflyg kan vara nödvändigt för snabb initial respons måste tåg, fartyg och lastbilar användas för huvuddelen av förbanden. I händelse av krig måste även omvänd transportplanering genomföras; avtransport av skadade och döda samt evakuering av civilbefolkning.
Sverige och EU har tidigare erfarenhet av expeditionära planer. För tio till femton år sedan organiserades s k EU Battlegroups av EU, där Sverige var värd för Nordic Battlegroup 8, 11 och 15. Då handlade det om att förflytta ett förband av brigadstorlek, högst 600 mil från Bryssel. Nu handlar det om att förflytta flera armédivisioner, om än inte lika långt – men under bekämpning samt på vägar av varierande kvalitet, särskilt i norr, och över Östersjön.
Slutsatsen är att en adekvat förberedelse och förhandslagring är avgörande för framgång. Varken NATO eller de nationella försvarsmakterna kommer att hantera detta; det är en uppgift som de allierade nationerna, huvudsakligen genom civila myndigheter, med stöd av EU, men framför allt genom den privata sektorn, måste hantera. Fjärde linjens logistik som nämnts tidigare – kommer att utgöra skillnaden mellan seger och nederlag.
Amerikanska och brittiska förstärkningar kan anlända till exempelvis Trondheim, Esbjerg och Rotterdam. Detta kräver samordnade transportrörelser mellan minst tolv nationer i tid och rum. Transporter till Baltikum bör i första hand stödjas av Tyskland och Polen, medan transporter till Norden bör genomföras i nära samarbete mellan Danmark, Norge, Sverige och Finland.
I fredstid tillämpas EU-lagstiftning och -direktiv, tillsammans med nationella regler för transporter, såsom farligt gods till sjöss (DBS[2] och IMDG[3]), och motsvarande på land (ADR[4] och RID[5]) och i luften (ICAO-TI[6]). Hur dessa fungerar med nationella regler i fred och NATO:s krav för detta scenario är fortfarande i stor utsträckning okänt. Svensk författningsberedskap hanterar begreppet ”inför höjd beredskap” [7] men hur väl detta förhållningssätt rimmar med andra länders, EU och NATO är inte tillräckligt kartlagt och framför allt inte övat.
Jag ser behovet av en regional övningsserie, t ex under namnet NORDIC BALTIC SUPPLY, som inleds med en TTX (Table Top Exercise) och därefter utökas till en CPX (Command Post Exercise) där även delar kan komma att övas skarpt i verkligheten (LIVEX). De viktigaste aktörerna i en sådan övning torde vara EU:s transportkommissionär, energikommissionär, kommissionär för hälsa och livsmedelssäkerhet, de nationella civila transportmyndigheterna, energimyndigheterna, hälso- och livsmedelsmyndigheterna samt NATO NSPA.
Övningen kan med fördel planeras och genomföras av ett framtida Centre of Excellence for Security of Supply[8] i samverkan med EU Joint Support and Enabling Command i Ulm och NATO SHAPE J4 i Mons.
Strategisk logistik behöver studeras djupare även om det finns goda exempel. Ett fåtal personer vid Totalförsvarets forskningsinstitut[9] och Försvarshögskolan[10] har fördjupat sig inom områden som angränsar till strategisk logistik och flödessäkerhet. Även personer kopplade till Kungl. Krigsvetenskapsakademien[11], Kungl. Örlogsmannasällskapet[12] och Atlantic Council[13] har reflekterat över dessa utmaningar. Chalmers och RISE studerat hur man hanterar störningar i globala försörjningskedjor, vilket illustreras av initiativet ”Virtual Watchtower[14]” lett av professor Mikael Lind. Viss forskning har bedrivits vid universiteten i Jönköping och Örebro[15]. Fotnoterna är exempel, det finns fler duktiga individer som utmärkt sig på området.
För att realisera ovanstående behöver Sverige gå före och sammanföra vår spetskompetens på området med motsvarigheterna hos våra allierade.