Redan i Årsberättelse avdelning 2, ”Strategi inför 2000-talet”, som är publicerad i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 2/93 pläderade jag för en maritim strategi för de nya förhållanden som växte fram i Östersjöområdet. Armégeneralerna Skoglund och Björeman, debatterade med mig i KÖMS tidskrift (TiS) i början på 90-talet, där deras inlägg och mina svar publicerades. Som jag tolkade det pläderade den ene generalen för en gemensam grundsyn och den andre för att man inte enögt skulle se på de marina frågorna utan koncentrera sig på vårt invasionsförsvar. ”I de blindas rike är den enögde kung” sade den ene generalen. Självklart är invasionsförsvaret viktigt men det finns enligt min mening också andra situationer, som måste beaktas.
Behovet av en maritim strategi återupprepades i en artikel av mig i KKrVA:s systerakademis tidskrift TiS (nr 1/24). 32 år senare har knappast något hänt på den fronten. Det som sägs i TiS betraktas förmodligen som partsinlagor från marina företrädare. KKrVA kan knappast beskyllas för detta även om mycket av det som publiceras i Gula tidskriften också skrivits av författare som är sakkunniga inom respektive ämnesområde sektor. Det är kanske inte bara en marin strategi som behövs i Sverige utan en som omfattar både militärt och civilt försvar.
Strategin är intressant för den kanske bör utformas utifrån den situation man befinner sig i eller den som kan komma. För mig är strategin ganska klar:
- Utnyttja tilldelade medel för att på kortast möjliga tid öka försvarsförmågan i alla hotnivåer.
- Det skall så långt möjligt ske med inhemska resurser, detta för att uppnå ett oberoende av andra samt säkerställa kompetens och resurser för framtiden.
- Att nu satsa nu på en ersättare för JAS 39/E, även om Sverige har en flygindustri av rang, verkar mera som ett kamouflerat industristöd än ett verkligt behov.
En ny strategi för totalförsvaret är kanske en uppgift för en framtida försvarsberedning och definitivt för Regering/Riksdag. Alla militärer kan säkert beskyllas för att tala i egen sak men detta kan knappast gälla våra politiker som ju måste se till helheten i samhället. En investering för försvaret är en investering för fred och fortsatt välståndsutveckling. Det svenska försvaret är till för alla i Sverige.
Försvarsberedningen har främst koncentrerat sig på invasionsförsvaret och har dragit slutsatser av markkriget i Ukraina och Sveriges NATO-inträde. Det är inte bara militärer som planerar för det förra kriget. Nu måste hela försvaret rustas upp men i dagens värld finns andra hot mot Sverige än enbart invasionsförsvaret.
Visst är förnyelse i de flesta fall av godo, men det leder inte alltid rätt. Det inhemska försvaret inkluderande totalförsvaret skrotades under 2000-talet, vi gick till ett internationellt försvar och är nu tillbaka till ett nationellt försvar, värn- och civilplikten upphörde och de är nu åter aktuella, Finland och Sverige är numera NATO-medlemmar. På många sätt är NATO-beslutet en historisk händelse som få kunde förutspå för mindre än ett halvt decennium sedan. Beslutet om att ansöka om medlemskap i NATO fattades av en tydlig och övervägande majoritet av Sveriges befolkning. Ingen, åtminstone ganska få, kunde heller förutse Rysslands anfall mot Ukraina i februari 2022 och att Sveriges ökade försvarsutgifter skulle vara en av de högst prioriterade frågorna i Sverige.
Överbefälhavaren (ÖB) har lämnat sitt militära råd till försvarsdepartementet under 2023. Försvarsberedningen har tagit del av detta råd. Försvarsberedningen har i sin slutrapport ökat ÖB:s ambitioner men fortfarande handlar det mesta om att stärka invasionsförsvaret och försvaret till lands.
Den senaste rapporten från Försvarsberedningen i april 2024 säger bland annat att luftförsvaret måste förstärkas, att antalet brigader i armén skall öka, att territorialförsvaret på land i Sverige skall bli bättre, att försvarsbeslutet från år 2020 skall fullföljas m.m. Det mesta handlar fortfarande om ett Sverige och NATO som är hotat av krig/krigsfara och mindre om vad som kan hända på andra, lägre konfliktnivåer. Det svenska försvaret skall ju verka konfliktdämpande och krigsavhållande. Då borde alla debattörer, inklusive Regeringen, inte koncentrera sig främst på invasionsförsvaret även om det också kan verka krigsavhållande.
Tidigare har Försvarsberedningen lämnat sina rapporter med rubrikerna Motståndskraft (Ds 2017:66), Värnkraft (Ds 2019:8). Allvarstid (Ds 2023:19) och Kraftsamling (Ds 2023:34). Försvarsberedningen har i Ds 2023:34 liksom många andra framhållit att ett anfall mot Sverige inte kan uteslutas och att det brådskar att åter bygga ett totalförsvar. Att det tar så lång tid att upprusta totalförsvaret är anmärkningsvärt men tyvärr inte ovanligt. I mitt sista föredrag för KÖMS år 1994 sade jag bland annat att först så sent som år 1939 när tyska förband redan hade besatt huvuddelen av Tjeckoslovakien omprövade regeringen takten i försvarsgrenarnas uppbyggnad. Sverige gick från c:a 1,5% av BNP till c:a 12% av BNP. Vad skall till – ett krig i Norden – för att vi skall upprusta totalförsvaret före år 2030? Då kan det vara för sent!
Det är förvisso sant att de s k hotbilderna från det kalla kriget inte längre kan ligga till grund för långsiktig inriktning av totalförsvarets verksamhet. Men detta är inte liktydigt med att det saknas hotbilder, som kan påverka stabiliteten även i vårt närområde. Ukrainakriget är ett nutida exempel. ”Gråzonsproblematiken” är ett annat. Vi är sedan länge beroende av fria handelsförbindelser till och från Sverige. Sjukvården är i kris. Elförsörjningen debatteras. Upprustningen av totalförsvaret går alldeles för långsamt trots att de flesta säger att det är bråttom. Måste det dröja till mitten på 2030-talet innan vi ser fler krigsförband? Att långsiktigt ha en oförändrad procentuell fördelning mellan försvarsgrenarna i vårt redan sargade totalförsvar vittnar om bristande insikt om de nuvarande och de framtida problemen.
Sverige är numera medlem i NATO och omfattas, liksom Finland och de baltiska staterna, av alliansens kärnvapenparaply. En stort upplagd invasion av ”kalla krigs-modell” är knappast trolig även om Ryssland har en lång västgräns samt marktrupper, som har stridsvana från Ukraina och har ställt om till krigsekonomi.
Putin och Ryssland hotar då och då med kärnvapen. Den kärnvapenbestyckade ubåtsflottan i Ryssland utgår huvudsakligen från Murmanskbasen. Kanske svenska ubåtar kan göra större nytta som förvarning för utlöpande ryska ubåtar från Murmansk än enstaka stora övervattensfartyg av Luleåklass, som deltar i sjöfartsskyddet på Atlanten. Risken är sannolikt större för andra aggressionsformer såsom störda handelsförbindelser, hybrid-, cyber-, eller rymdkrigföring för att pressa NATO och Sverige till eftergifter. Ett kuppartat anfall mot t ex Gotland kan heller inte uteslutas. Använder Nato då sina kärnvapen mot Ryssland?
Putin har hotat med att anfalla F16-plan som är på väg från NATO. Bland andra har Danmark och Norge sagt sig vilja leverera sådana plan. Ett fartyg i Kaliningrad har attackerats av – som man tror är en drönare från Ukraina. Stridshandlingar har och kan alltså inträffa i det nordiska området. Avståndet från exempelvis Kaliningrad (där Ryssland tidigare hade Iskanderrobotar med en räckvidd på 50 mil) till Gotland och Karlskrona är c:a 35 mil.
Förre arméchefen Berndt Grundevik har pläderat för att återupprätta Norrlandsbrigaderna som kan strida i snörik och väglös terräng i Norrland. Eftersom det finns få vägar i norr och de som finns riskerar att bli bekämpade är det ett klokt förslag. Armén liksom hemvärnet borde annars skydda kritisk infrastruktur på svensk mark liksom befolkningstäta områden i Sverige. Flygvapnet borde främst koncentrera sig på luftförsvar.
Strategin för Sverige borde annars vara att skydda förstärkningar till Finland och de baltiska länderna, handelsvägar, fartygstonnage, hamnar och skärgårdsområden samt Gotland och befolkningstäta områden och Sveriges långa kust (2700 km). Kusten i Sverige motsvarar i stort fågelvägen mellan Göteborg och Gibraltar eller mellan Murmansk och Krim. Två havsområden med ett internationellt sund mellan två fria hav och en svensk ö mitt i Östersjön ställer särskilda, tidiga och höga krav på sjöförsvaret. Marinchefen har upprepade gånger sagt att marinen inte samtidigt kan uppträda i Västerhavet och i Östersjön. Marinen är helt enkelt för liten. Norge och Danmark rustar upp sina försvar och satsar på större fregatter. Dessa kan säkert göra större nytta vid försvaret av Atlantförbindelserna än enstaka korvetter av Luleåklassen från Sverige. Det svenska marina försvaret bör i stället ta ansvar för de havsområden som finns vid den svenska kusten. Marin infrastruktur såsom vindkraftsparker till sjöss, undervattenskablar av skilda slag, hamnar och skärgårdar måste också kunna skyddas. Om vi inte kan skydda oss till sjöss, riskeras våra handelsvägar i närområdet och vår försörjningssäkerhet att få allvarliga konsekvenser för det svenska folket och vår industri som följd.
De marina uppgifterna i lägre konfliktnivåer har länge fått stå tillbaka till förmån för invasionsförsvaret på marken. Kan vi till exempel förlänga pågående fartygsserier, återanvända äldre fartygsritningar och äldre fartyg ytterligare en tid för att snabba på den marina tillväxten. När nu värnplikten har återuppstått så finns det säkert tidigare färdigutbildad personal i Sverige. Det tar c:a 10 år att utbilda högre befäl i Försvarsmakten. Det tar c:a 20-30 år innan nyutbildad personal går ur värnpliktsåldern. Eftersom man överväger dubbla besättningar på örlogsfartyg borde det heller inte finnas brist på officerare i marinen även om Marinchefen säger så. Om viljan finns kan säkert färdigutbildade kallas in till repetitionsutbildning. Fler amfibieförband borde också organiseras. Jag tycker att det tar alldeles för lång tid till mitten på 30-talet innan vi ser en utökad krigsorganisation.
Karlis Neretnieks (som var operationsledare i MiloM när jag var militärbefälhavare) säger bl a att ”Försvarsbeslutet 2020 var ett framsynt beslut. Redan då lades grunden till att Sverige ska försvaras tillsammans med andra, och att vi ska kunna bidra till försvaret av våra grannländer. Vi har därför redan ett omfattande samarbete med dessa, främst Finland. Vi deltar också sedan flera år i olika Natoövningar. Interoperabilitet, det vill säga att kunna samverka med andra länders förband, blev också ett krav. Natoanslutningen är därför inte en revolutionerande förändring som ställer alla tidigare beslut på huvudet. Snarare institutionaliserar vårt medlemskap att Sverige försvaras tillsammans med andra och tydliggör att försvaret av Sverige nu börjar vid Natos yttre gräns. Något som illustreras tydligast på Nordkalotten och vid Baltikums östgräns. Två sårbara landgränser, där det kommer att krävas omfattande insatser av alliansen för att avvärja ett eventuellt ryskt angrepp”.
Neretnieks har också sagt att det kan ta upp till en månad innan förstärkningar i form av markförband från USA når till NATO:s östgräns i Europa. Intill dess måste NATO agera med de stridsgrupper som är på plats i t ex Baltikum – en stridsgrupp i varje land och Sveriges bidrar med markförband. Om USA inte väljer att flyga in personal (vilket förutsätter ”förhandslagring”) så måste förband inklusive tyngre materiel komma över havet till hamnar i Baltikum. Är detta förberett? Hur skyddas dessa transporter?
Förstärkning av Gotland (åtminstone tyngre materiel) måste också ske sjövägen. Gotland borde alltså med det snaraste få ett ordentligt luftvärn, stridsvagnar och långräckviddiga sjömålsrobotar så att Sverige och NATO kan behärska Östersjön.
Hur leds totalförsvaret under en uppseglande kris och ett hot om krig? De gamla begreppen ”krigsfara och krig” borde kanske ersättas av t ex” normalläge och beredskapsläge” för att ge regering och myndigheter större handlingsfrihet. Högkvarteret håller annars på att uppfinna hjulet på nytt. Den f d ÖB Bengt Gustafsson införde VI 90 vilket gick ut på att krigsförbanden sattes i centrum, krigsförbandscheferna fick ett stort ansvar för krigsduglighet och beredskap, besluten delegerades till lägsta möjliga nivå, ledningen blev lika i krig och fred. Under min aktiva tid i försvaret hade vi ett totalförsvar, tre militärområden/civilområden med gemensamma gränser. Gotland tillhörde det mellersta området. Nu sammanfaller inte längre gränserna civilt och militärt. Gotland är ett eget område. Samordningen civilt/militärt försvåras. Vad var felet med den gamla indelningen?
Totalförsvaret i Sverige skall åter bli en realitet om Försvarsberedningens senaste rapport tolkas korrekt. Huvuddelen av Sveriges befolkning bor vid kusten och i den södra halvan av landet. Förbindelserna i öst/västlig riktning är inte godkända av NATO och skall förstärkningar på marken föras från det tätbefolkade Sydsverige till Norrland måste flera broar passeras.
Världen står inför gigantiska utmaningar. Förre USA-presidenten Bill Clinton höll ett tal i Göteborg för flera år sedan där han angav att miljöfrågan, överbefolkningen och identitetsproblem utgjorde de allvarligaste hoten för mänskligheten. Även om det finns lösningar på de två förstnämnda frågorna kan identitetsproblemen orsaka ytterst allvarliga motsättningar mellan nationer och befolkningsgrupper. Europas och Sveriges öppning för ukrainska flyktingar är kanske ett identitetsproblem. Än finns det tid att ägna problemen som Bill Clinton angav fortsatt uppmärksamhet – till det kommer bland annat Ukrainakriget, den utbredda kriminaliteten i Sverige/Europa, den ryska basen vid Murmansk/Nordkalotten, Östersjöns och Sveriges Västkust med Östersjöinloppen stora betydelse för folkförsörjningen i alla Östersjöländer, importhamnen Göteborg liksom det i Sverige raserade totalförsvaret.
Jag är helt medveten om det olämpliga i att använda militära medel för att lösa de framtida globala problemen. I det militära finns emellertid förmågor som skulle kunna användas inom Sverige mera även civilt (under kompetent civil ledning). Försvarets förband skall uppträda och biträda civila myndigheter och enheter oavsett hotbild. Det skall vara en normalbild. På så sätt blir det ingen dramatik när vår militära närvaro ökar. Samtidigt måste alla inse att militära maktmedel existerar och de kan säkert utnyttjas för att påtvinga andra nationer och grupper sina lösningar på mänsklighetens alla problem.
Likaväl som jag är övertygad om att militära insatser bidrar till att dämpa konflikter kan de vara avgörande för utvecklingen av en konflikt som berör vårt närområde. En förutsättning för att Sverige skall kunna utvecklas så som svenska folket vill är att vi har fred i Norden.
Vem kan garantera att de globala framtidsproblemen inte kommer att generera konflikter, som också kan påverka situationen i vårt närområde. Ingen kan idag med säkerhet uttala sig om vilka spridningseffekter framtidens konflikter kan skapa. Om problemen kommer att beröra Norra Europa – direkt eller indirekt – är det omöjligt att utesluta att även Sverige kommer att påverkas. Sådana situationer kan inträffa långt snabbare än vi tror.
Många slår sig för bröstet och pekar på ökade försvarsanslag. Jag har lyssnat på en ”podd” där det föreslogs att man skulle bryta ut den marina problematiken och låta regeringen utforma en särskild proposition. Men man måste se till helheten. Utan politiker med samvete och stark övertygelse, som inte främst lyssnar till sina partiledningar, blir politiken bara en karriärväg bland andra. När Försvarsberedningen i sin slutrapport med sina särskilda meningar avviker från ÖB:s råd så visar det samtidigt på svagheten i nu rådande ordning med ÖB som chef för hela Försvarsmakten. Jag vill inte avskaffa ÖB men då jag var CM satt försvarsgrenscheferna i militärledningen, såg till helheten i försvaret enligt sin instruktion och om man hade en annan åsikt än den ÖB företrädde skickades försvarsgrenschefernas avvikande meningar in till Försvarsdepartementet. Flera än en enda åsikt kom således fram till våra politiker. Det finns säkert nu också andra meningar i försvaret. Hur kommer dessa fram? Hämtar politikerna information bakom ryggen på ÖB från annat håll? Försvarsgrenscheferna har numera graderats ner men besitter onekligen all sakkunskap om sina ansvarsområden. Om politikerna i regeringen vill ta ett helhetsgrepp borde beslutet också omfatta såväl ekonomin som de militära och civila resurserna och hur de tillskapas. En tidigare försvarspolitiker har sagt under 1990-talet att politikerna tar sig friheten att ”stuva om något i fredsorganisationen” men de ”rubbar aldrig balansen i krigsorganisationen”. Det är nu dags att se längre än till regionalpolitiken och invasionsförsvaret och lämna den tidigare fördelningen av pengarna.
En eventuell framtida konflikt i norra Europa kommer alltid att innehålla en maritim dimension där situationen i och över Östersjön med angränsande havsområden i Västerhavet kan vara avgörande för konfliktens utveckling. Det är långt ifrån orimligt att tänka sig situationer där nationer i området vill kunna kontrollera all maritim verksamhet. Att Sverige, som den största strandstaten i Östersjön och med Nordens största importhamn, skulle kunna finna sig i att bli tvingad att inta en helt passiv roll i en sådan konflikt är för mig en orimlig tanke. Det minsta Sveriges regering och riksdag kan begära är att vi har resurser att hävda vår territoriella integritet samt rätten till fri sjöfart och fritt utnyttjande av resurser inom vår ekonomiska zon. NATO:s artikel 3 säger egentligen samma sak nämligen att varje land med sina egna stridskrafter har ett tydligt ansvar för sitt försvar intill dess att artikel 5 är aktiverad.
Det finns vissa signaler om att morgondagens materielanskaffning till viss del skall bygga på köp utifrån. Motivet uppges vara att NATO skulle kräva det och att det skulle bli billigare. Historiskt finns det inga sådana erfarenheter beträffande kostnaderna. När försvarsmakter upprustar finns det heller inget att köpa. I stället har svensk industri utvecklat system för det svenska försvarets behov till lägre kostnader (trots fördyringar innan leverans) och med större effektivitet än i utlandet. Den svenska miljön kräver dessutom ofta speciella lösningar som inte finns någon annanstans. De omfattande ubåtskränkningarna under 80-och 90-talen krävde en återuppbyggnad av svensk ubåtsjaktförmåga efter 70-talets politiska beslut att sjöfarten skulle skyddas med andra medel än militära. Uppbyggnaden tog mer än 10 år och nu har man åter skrotat det som med svårighet byggts upp.
Inget litet land -förutom Sverige- har byggt en egen försvarsindustri av världsklass. Om man nu exempelvis överväger att köpa morgondagens skrov till ytstridsfartygen utomlands så går Sverige förmodligen miste om framtida helhetslösningar. Ju längre tiden går desto svårare blir det att bevara svensk kompetens. Enligt medierna har nu äntligen luftvärnssystemet till Visbykorvetterna beslutats. Ett tidigare och sent politiskt ingrepp i försvarsplaneringen ledde till att Visbykorvetterna länge blev utan luftvärnsrobot. När fackmännen efter år av funderingar kommer fram till optimala lösningar så innebär ett politiskt ingrepp i ett sent skede att hela systemets funktionssäkerhet äventyras. Personalen utsätts för onödiga risker. Dessutom sänds felaktiga signaler till omvärlden.
När Visbykorvetterna projekterandes i början på 90-talet fanns det inte i hela världen så stora fartyg i kolfiber men svensk industri lyckades. Det fanns ingen erfarenhet då och det skulle cirka 30 år senare förvåna mig om svensk industri inte skulle lyckas idag.
Visbykorvetterna byggdes exempelvis i revolutionerande teknik för framtida utmaningar och de innehåller ett flertal tekniska genombrott. De nya stridsfartygen av Luleåklass kommer att bli större men inget hindrar att den gamla Visbyserien med kolfiberskrov även den blir större och tillverkas i sin helhet i Sverige. (Redan för 2 år sedan hade FMV ett förslag om Visby serie 2) Minröjningsfartyg borde av bland annat skyddsskäl ha låga signaturer av olika slag och borde helst tillverkas i Sverige – få andra länder tycks ha förmågan att tillverka stora fartyg i kolfiber.
Den pågående byggnationen av ubåtar, där kompetensen hade nedgått borde också appliceras på ytstridsfartyg i kolfiber. Inte bara ubåtar borde klassificeras som ”väsentligt säkerhetsintresse” utan även alla ytstridsfartyg inklusive minröjningsfartyg och de nya fartygen av Luleåklass med innovativa lösningar borde klassas som ”väsentligt säkerhetsintresse”. Försvarsberedningen säger bland annat (sid 200) om Sveriges roll i NATO att ”Sverige har också en unik förmåga att uppträda med marinstridskrafter i den säregna miljö som finns i Östersjön. Även detta är att betrakta som en unik regional kompetens och bör därför utgöra en särskild kompetens för Sverige”. Detta uttalande från Försvarsberedningen talar också för ett ”väsentligt säkerhetsintresse” för Sverige i NATO. Med ett sådant undantag från den så kallade konkurrensupphandlingen kan större skrov inte automatiskt upphandlas där investeringskostnaden är lägst på kort sikt. FMV och andra måste se till hela kostnaden under hela livstiden, möjligheten till senare uppgradering och överföring av teknik inom landet bör också beaktas. Tidigare har svenska lösningar blivit något av en internationell standard. De svenska lösningarna lämpar sig nämligen utomordentligt bra även i andra miljöer än de svenska, vilket våra exportframgångar på försvarsområdet tydligt visar.
Försvarsberedningen har nu lämnat sin senaste rapport. Jag har full förståelse för att regeringen har svåra avvägningar framför sig. I stort sett har de flesta samhällssektorer stora problem. Se bara på sjukvården. Förr hade till exempel det militära försvaret inklusive marinen (MASS) en egen sjukvårdsorganisation. Den tog hand om skadeutfallet innan den skadade kom till ett sjukhus i Sverige.
Sammanfattningsvis kommer förhoppningsvis Försvarsdepartementet och Riksdagen inför en kommande proposition nu att se till alla påfrestningar på Sverige inklusive invasionsförsvaret. En bredare analys, som omfattar det svenska folkets välbefinnande i alla lägen, vore önskvärd! Det är inte bara en invasion som hotar Sveriges folk. För att citera Alexander Stubb vid hans statsbesök i Sverige: ”Det bästa sättet att undvika krig är att tala mindre och förbereda mera.”
