Det säkerhetspolitiska hot som sedan flera år byggts upp mot vårt land och mot vårt närområde kan snabbt övergå till att också innebära konkreta militära och civila utmaningar med stora effekter inom totalförsvaret. Vi är redan nu utsatta för omfattande illegal underrättelseverksamhet, liksom elektroniska och kognitiva attacker från främmande makt. Övergång till krigsfara eller krig i Regeringsformens (RF) innebörd kan komma med mycket kort förvarningstid för stora delar av totalförsvaret; i dagsläget också delvis oförberett och därför överraskande, för särskilt den civila delen av totalförsvaret.
Det senaste hotet mot Sverige från Ryssland innebär att om vi förverkligar vårt stöd till Ukraina, med att ge förutsättningar för krigsmaterieltillverkning där, kommer det att mötas med ”åtgärder” från rysk sida. Ett beslut om att skicka Gripenplan till Ukraina kan förväntas medföra ytterligare hot. Den som skickar ut sådana signaler till annat land måste naturligtvis vara beredd på att orden måste åtföljas av någon typ av handling om inte trovärdigheten ska gå förlorad.
Vilka former ryska ”åtgärder” kan förväntas få är inte helt tydligt, men militära provokationer i luftrum och på havet liksom intensifierade cyberattacker, påverkansoperationer och även sabotage mot infrastruktur och försörjningsmöjligheter kan alls inte uteslutas.
Skälet till att vi kan förvänta oss allvarligare hot ligger främst däri att Putin och hans rådgivare sannolikt inte hade någon plan B vid sitt anfall mot Ukraina. Den relativt tydligt urskiljbara strategin var att genom en ”militär specialoperation” överraska såväl västsidan som Ukraina och, efter en snabb inmarsch och intåg i Kiev, återinsätta den ”lagliga” regeringen Janukovitj och fängsla ”kuppmakarna” och ”nascisterna” runt Zelenski. Vad som skulle ske om detta inte omedelbart lyckades förefaller inte allvarligt ha övervägts.
Nu har emellertid planen misslyckats och Putin är försatt i ett läge där han under lång tid tvingas föra ett krig som har påtaglig karaktär av utnötning, och som äger rum på två plan.
Det ena planet är en militär utnötning och tar sig uttryck i omfattande vapenhjälp till Ukraina från väst med ökande grad av kvalificerade stridsmedel (stridsfordon, artillerisystem, luftvärn och ammunition) i syfte att söka skapa ukrainsk överlägsenhet på stridsfältet som kan tvinga de ryska stridskrafterna bort från ockuperat territorium. I vilken utsträckning Ryssland kan kompensera för denna västliga tekniska överlägsenhet är svårt att bedöma, men någon omedelbar och stor kollaps på rysk sida är svår att se framför sig. Det militära kriget kommer sannolikt att fortgå under lång tid och utnötningen på detta plan således bli en resurskamp.
Det andra planet handlar om en politisk-psykologisk utnötning, d v s en politisk viljekamp. Hur länge kan västsidan uppbåda politiskt stöd hos sina befolkningar för ett fortsatt omfattande stöd till Ukraina? Än så länge förefaller inte västsidan vackla i sina förhållningssätt om detta och Putin måste således förhålla sig till en än så länge obruten vilja från västsidan att stödja Ukraina.
Men kanske spekulerar Putin i en seger för Trump i nästa års amerikanska presidentval och att det ska bli möjligt att göra upp om Ukraina med honom (Trump har börjat andas om att USA bör lämna NATO!), något som skulle vara förödande för trovärdighet inom NATO och även för EU och innebära omfattande militära och politiska utmaningar för hela Västeuropa.
I en auktoritär diktatur som den som Ryssland under Putin nu utvecklats till är det svårt att få klart för sig hur beslutsfattande i strategiska frågor går till. Klart är att de inte bereds på det sätt som vi är vana vid i en parlamentarisk demokrati. De torde snarare diskuteras i en mycket trång krets med förtrogna runt Putin och avgöras av honom själv. En sådan beslutsform tenderar att inte låta ”oliktänkande” komma till tals utan snarare att åsikter förs fram som uppfattas vara sådana som Putin själv omhuldar.
Den situation som Putin nu blivit trängd in i är att ett snabbt vunnet krig för hans del inte rimligen står för dörren och att han och den nuvarande ryska ledningen måste göra bedömningar av hur länge Ukraina förmår hålla ut. Det senare är en fråga som hänger samman med den västliga hjälpen, dess kvalitet vad gäller vapen och ammunition liksom hur den politiska uthålligheten fortsatt kan manifesteras. Kanske finns, som nämndes, en spekulation om vad det amerikanska presidentvalet kan leda till som skulle kunna underlätta Putins trängda situation.
Men en viktig ingrediens i denna politiskt-psykologiska situation är att Putin inte kan förlora ansiktet mer än han redan gjort efter sin första katastrofala felbedömning av Ukrainas motståndskraft och den ryska arméns dåliga förmåga. Tenderar kriget att dra ut långt på tiden riskerar Putin att bli alltmer politiskt försvagad både inrikespolitiskt, men även att stater som halvhjärtat ställt upp på hans försök att skapa alternativ till västsidans dominans i världspolitiken blir försiktiga i roller som innebär uppslutning på hans sida. Skulle den ukrainska offensiven mot Krim och mot Luhansk- och Donbass-regionerna tendera att leda till påtagliga ukrainska framgångar blir Putins politiska situation än mer trängd.
En sådan situation, som innebär att Putin allvarligt skulle förlora mycket prestige, kan leda till flera drastiska utvecklingar. Ett sådant vilket redan spekuleras i är att någon form av statskupp skulle äga rum, eftersom så många viktiga aktörer på hög nivå i det ryska samhället inte kan acceptera fortsatt krig och undergrävande av deras egen oftast gynnade position i den ryska nationen.
Ett annat drastiskt drag från Putins sida skulle vara att söka få ett övertag, politiskt och militärt. Sådana drag måste inte minst ses med utgångspunkt från den inrikespolitiska situationen i Ryssland.
Mot den bakgrunden kan alls inte uteslutas att Putin, mer eller mindre hårt trängd, söker finna former för att förmå västsidan att släppa sin beredvillighet att hjälpa Ukraina. Vilka kan dessa former vara?
Ett sätt kan vara att vidga kriget till ytterligare geografiska områden, men fortfarande i områden utanför NATO-kretsen. Han kan söka på nytt hävda att dessa områden eller länder hotar Ryssland och att han endast försvarar sig. Förutsättningarna för att vilseleda befolkningen än mer än vad som redan skett är dock svårbedömda.
Det är dock också svårt att se att det skulle ge honom någon påtaglig militär eller politisk fördel, i synnerhet som det kan vara förenat med ytterligare västlig uppslutning bakom sådana områden eller stater. Men att förflytta krigets fokus till något annat område är ett känt maner från tidigare konflikter och kan alltså inte uteslutas.
Ett första sådant utvidgat mål skulle kunna vara Belarus. Att ockupera och inlemma Belarus i Ryssland skulle naturligtvis innebära en stark prestigevinst för honom, eftersom det innebär ett tydligt steg mot att etablera ett Storryssland igen, vilket är ett av hans tydliga långsiktiga mål. Det är svårt att veta hur västsidan skulle reagera på en rysk invasion och ockupation av Belarus, särskilt om den skulle få formen av våldsamheter mot civilbefolkning och att regelrätta strider skulle blossa upp mellan belarusiska förband som sätter sig till motvärn och ryska invasionsförband. Skulle väst vara benäget att stödja belarusiska förband som sätter sig till motvärn och även stötta en regering som inte vill falla i ryssarnas händer? En sådan situation är väl vad Putin kanske spekulerar kring och att han skulle kunna visa att ett försvagat väst inte förmår stå upp emot ett starkt Ryssland.
Stora flyktingströmmar mot de baltiska staterna och mot oss måste förutses i ett sådant scenario.
Att Sverige, utan ett NATO-medlemskap, också skulle kunna vara ett mål att pröva genom olika intensifierade provokationer i Östersjöregionen måste vägas in i våra egna bedömningar.
Ett hot och en, för alla europeiska stater, allvarlig fara är därför att ukrainakriget riskerar att inte kunna hållas geografiskt begränsat till Ukraina och dess nära områden gränsande till Ryssland utan, genom olika mer eller mindre övervägda åtgärder, eskalerar geografiskt eller växlar över från nuvarande konventionella krigföringsnivå till stegrade konventionella insatser med utnyttjande av alltmer sofistikerade vapentyper och att målvalen blir alltmer urskillningslösa vad gäller attacker mot civila mål.
En risk även för insats av kärnvapen med taktiska räckvidder kan, i ett sådant scenario, alls inte uteslutas från rysk sida om Putin upplever sig oerhört trängd och kämpar för sin politiska överlevnad, även om det finns stora politiska och militära risker med en sådan upptrappning som kan leda till okontrollerade följder på båda sidor i kriget.
Dessa oerhört farliga steg i en trappa som drar in fler länder i kriget och/eller låter kriget också ta form av kärnvapeninsats måste nu allvarligt övervägas också i vårt land.
Kärnvapeninsats mot länder i vårt närområde eller direkt mot oss får oerhörda konsekvenser både i långtgående säkerhetspolitiska avseenden för hela Europa, men inte minst också vad gäller skydd av civilbefolkning och militära förband. Här är inte plats att behandla kärnvapenfrågan mer ingående, men det är tydligt att denna fråga förtjänar en ingående och mycket seriös analys i ett perspektiv med ett eskalerande krig i Ukraina och med vårt sannolika, men kanske fördröjda, NATO-medlemskap.
