av David Bergman

Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera

Soldater kontrollerar siktesinställningen under färdiga till strid. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera.
I höstas startade en oväntad debatt om militärt stöd till polisen då 20 moderata riksdagsledamöter lade fram en motion om att kunna bistå polisen vid dess arbete i vad som kallas särskilt utsatta områden i förorterna. Under föregående veckas partiledardebatt i Riksdagen blossade debatten upp igen då Sverigedemokraterna uttryckte liknande önskemål tillsammans med en retorik om att ”förklara krig” mot den grova organiserade brottsligheten. Även statsministern gjorde i ett pressat ögonblick uttalandet att ”det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”. Ett klarläggande kom snabbt, men inte utan en avsevärd debatt. Förslagen har både mött mothugg och fått medhåll i såväl traditionella som sociala medier. Bland annat med förslag om att soldaterna kan nyttjas för att vakta synagogor eller polisbilar mot skadegörelse. Det är dock en på många sätt underlig debatt som riskerar att allvarligt sänka Försvarsmaktens förmåga att försvara landet.

För att vara tydlig. Jag har inget principiellt emot att Försvarsmakten stöder och samarbetar med Polismyndigheten. Det är en av våra uppgifter tillsammans med stödet till andra delar av det civila samhället. Men när det gäller exempelvis helikoptertransporter eller terroristbekämpning rör det ofta verksamheter där gemensamma beröringspunkter finns. För övriga uppgifter, särskilt sådana där våld kan komma att brukas mot egen befolkning, finns inget juridiskt stöd vilket bland annat Wiseman föredömligt gått igenom.

I den nu aktuella debatten har bilden av grundproblemet och exakt vad man tycker att militären ska göra i förorten varierat. Många verkar förorda att ”sätta in militären” för uppgifter man inte riktigt har definierat, vilket innebär en fara. Det gamla talesättet ”För en hammare ser allt ut som en spik” är självklart en grov generalisering, men oaktat hur duktig personalen är så är laga befogenhetsvåld och väpnad strid två olika saker.

Att soldater kan göra saker som polisen nu gör, med kortare eller längre vidareutbildning, är sannolikt de flesta överens om. Vad man verkligen menar att de bör göra blir en helt annan fråga. Rör det mer avancerade och direkta uppgifter för att bekämpa gängkriminalitet blir förutom juridiken och kompetensen även den principiella frågan central: vill vi verkligen nyttja soldater mot egen befolkning? Handlar det bara om enklare bevakningsuppgifter för att frigöra polisens resurser föds direkt frågan varför inte civil bevakningspersonal skulle kunna lösa dessa? Om svaret är så enkelt som att vaktbolag kostar pengar medan soldater är ”gratis” arbetskraft så är det ett väldigt dåligt svar.

Det finns dock två aspekter av debatten som är än mer förvånande.

Det första är det snabba och något ironiska skiftet i debattordningen och klimatet. Under hela min tid i Försvarsmakten, och tidigare än så, har frågan om att nyttja soldater i fredstid inom landets gränser varit närmast tabu-belagd. Den inom organisationen som bara andats något sådant förslag har snabbt fått mothugg. Nu får ironiskt nog istället försvarsanställda försöka dämpa politiska uttryck, också från riksdagspartier, vad gäller att nyttja militära resurser att lösa civila ordningsproblem.

Den andra och kanske viktigaste frågan är vilken bild utomstående har av Försvarsmakten att grunda sina förslag på. Det verkar alltför ofta som att många lever med en nostalgisk historiebild av ändlösa kasernkorridorer med långa rader av vältränade och sysslolösa soldater som rullar tummarna i väntan på något bättre att göra. De ser inte en minimal organisation med en för liten personalvolym som redan slits hårt för att lösa sina egna uppgifter. Om vi ska sätta in de få soldater och förband vi har för att göra polisens jobb föds onekligen frågan vem vi då ska sätta in för att lösa soldaternas uppgifter? Vill någon verkligen offra en nationell försvarsförmåga eller kalla hem förbanden från Mali, Irak och Adenviken för att vakta polisbilar i förorten? Även den franska Operation Sentinelle som placerat soldater på Paris gator har ifrågasatts och rapporter har varnat att den franska armén, betydligt större än den svenska, begränsas för stort i sina övriga uppgifter och att förbanden kämpar med sjunkande moral. Sannolikt blev få soldater just soldater för att de ville vakta polisbilar.

I ett större perspektiv kan man självklart se hela debatten som ett tecken på att man nu uppmärksammat ett problem med lag och ordning samt en poliskår som länge tydliggjort det behov av resurser som en ökande del av befolkningen ställer, och att man nu försöker hitta snabba lösningar eller positionera sig i en valfråga. Men det är just i sådana situationer som det är extra viktigt att undvika populism och pendelsvängningar. Risken finns annars att man inte bara har kvar det problem man försökte lösa, utan även riskerar att skapa nya som är ännu värre. Så förklara gärna krig mot brottsligheten, men gör det bildligt och inte bokstavligt, och låt våra soldater fokusera på de uppgifter de redan har.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.