Den ukrainska motoffensiven är en besvikelse anser en del. Vissa går så långt som att påstå att den är ett fiasko. Åsikterna grundar sig i att man upplever att antalet befriade kvadratkilometer är lågt till mycket lågt givet den tid som offensiven pågått. Jämfört med motanfallen runt exempelvis Kharkiv är också terrängvinsterna betydligt mer blygsamma och förlusterna förefaller vara märkbart högre. Då vi brukar mäta framgång i strid i förluster och tagen terräng ser den pågående motoffensiven sämre ut. Men är det en relevant jämförelse? Motoffensiven vid Kharkiv slogs ut mot en fiende vars egen offensiv precis kulminerat, som var ur balans med dåligt stridsvärde på grund av slitna förband och materiel, samt nerkörd moral på grund av motgångar och förluster. Motståndaren hade heller inte hunnit vidta förberedelser för defensiv strid. Kort sagt, det var en väldigt väl tajmad motoffensiv mot en sårbar fiende. Den pågående motoffensiven har som jämförelse mött en fiende med intakt stridsvärde som förberett sitt försvar i månader upp till ett år med fältarbeten som befästningar och mineringar, och som har haft avdelade reserver för egna motanfall. Är det relevant att jämföra utfallet? Är det ens relevant att ha samma måttstock för framgång? Hur mäter vi egentligen framgång i strid på marken?
Som nämnt ovan är det brukligt att titta på förhållandet i förluster mellan parterna. Den som tagit större förluster har förlorat. Den andra aspekten är att besitta terräng. Besitter man slagfältet efter slaget har den andra parten givit upp striden, retirerat eller flytt (eller nedkämpats) och därmed förlorat det man slagits om, som består av terrängen och dess egenskaper (vilket gäller i strid på marken i större omfattning än strid till havs).
Detta är ett sätt att kora segraren som torde vara lika gammalt som mänskligheten, och striden, självt. När två grupper av jägare/samlare under äldre stenåldern hamnade i konflikt om ett jaktmark eller ett fiskevatten och strid uppstod var det den sida som tappade viljan att fortsätta slåss och retirerade eller flydde som därmed gav upp sitt anspråk på det man slogs om. Clausewitz i all ära, men att utsätta den motsträvige motparten för våld tills den tröttnar och ger efter var inte okänt innan ”Om Kriget”. Det som gjorde att endera parten tappar stridsviljan var rimligen att man tog större förluster än motparten och insåg att om man fortsätter kommer alla krigare/jägare förloras vilket är en långsiktig större katastrof än att ge upp en jaktmark eller ett fiskevatten. Det fanns således ett samband mellan förluster och tagen terräng. Resonemanget utgår från att båda parter är ungefär lika förlustkänsliga vilket borde vara fallet för om den ena parten är väsentligt starkare i antal krigare/jägare kommer den svagare inte osannolikt att alls ta striden utan ge upp det omstridda utan strid. Det finns trots allt andra jaktmarker och fiskevatten som nomadgrupperna kunde flytta sig till. De relativt små grupperna jägare/samlare var rimligen ganska förlustkänsliga och tog sannolikt inga större risker för att försvara eller ta en plats som egentligen inte var kritisk för överlevnad.
När människan övergick till att bli bönder och odla marken skapades en säkrare försörjning med större möjlighet till överskott som kunde lagras. Detta medgav större folkmängd till priset av att man blev knuten till den uppodlade marken på ett annat sätt. Man blev bofasta. Detta ökade rimligen viljan att ta förluster för att försvara den icke utbytbara resurs som den uppodlade marken innebär. Att förlora den innebär långsiktig katastrof genom svält för en grupp som kunde vara för stor för att försörjas med jakt och samling som nu bara kompletterade jordbruket. Att det nu finns geografiska platser som är högvärdiga mål både på grund av deras långsiktiga förmåga att försörja en befolkning, men också kortsiktigt genom att med räder plundra de lager som finns , ökar också viljan att agera offensivt och ta förluster. Terrängen blir mer värdefull och värd större risker. Det är nu människan blir krigisk. Utvecklingen leder till en professionalisering av striden. Överskottet som jordbruket medför går att beskatta. Att någon våldsam och brutal individ som leder ett antal likasinnade blir en sorts makroparasiter genom att erbjuda skydd mot fiender, i sig välbehövligt, i utbyte mot en ”skälig” del av överskottet är givet. Denna ”urmaffia” eller första dedikerade försvarsenheten (take your pick) under ledning av en hövding eller kung kan nu ägna sig åt att träna sig i strid, och utveckla tankar om strid och krig, och träna för det, utan att behöva befatta sig med jordbruk eller annat vardagligt slit.
Med ökande befolkningsmängder och ett växande antal bosättningar under samma ledning ökar förmågan att ta förluster innan viljan till förhandling eller kapitulation nås. Det leder också till att enskild strid inte nödvändigtvis blir lika avgörande som när jägar/gruppen bestod av en handfull krigare/jägare. För all del, de grekiska stadsstaterna accepterade i regel utfallet av slaget som utfall av kriget, men å andra sidan hade vi ju Rom som fullständigt halsstarrigt vägrade acceptera nederlag trots upprepade katastrofala förluster som i det andra Puniska kriget mot Kartago där Hannibal Barca var oövervinnerlig i slag efter slag (Trebbia 218 f Kr, Trasimene 217 f Kr, Cannae 216 f Kr), tills Rom fick fram Scipio som kunde besegra Hannibal slutgiltigt (Zama 202 f Kr). Vi får alltså någon form av skillnad mellan segrar i strid som ger genomslag i utgången av kriget, och de som inte gör det. Det är också så att striderna inte längre nödvändigtvis utkämpas på den plats man slåss om, utan i terräng som gynnar den strid man vill föra. Man slåss inte nödvändigtvis i viktig terräng, utan om viktig terräng. Som en liten utvikning vill jag framhålla att jag aldrig skrivit under på tesen att framtidens krig kommer att utkämpas i städer och viktig infrastruktur. Strid kommer utkämpas om städer och annan viktig infrastruktur, vilket inte alltid innebär i den, utan ofta i terräng som omger den, skyddar den, möjliggör rörelse till den i olika syften etc. Jag tycker mig se från kriget i Ukraina att jag i alla fall i detta haft mer rätt än fel.
Någonstans här börjar rimligen någon tänka i banor som motsvarar de vi i dag kallar taktik, operationer och strategi. Hur slag vinns, hur dessa segrar samverkar mot strategin, hur kriget vinns. Hur stora förluster kan vi ta och när är det värt att ta dem? Vilken terräng är viktig nog att slåss om, och vilken är inte värd att blöda för? Samma frågor både inom slagets ram, hur striden ska vinnas, och dels inom krigets ram. Krigföringens nivåer blir viktiga för att utvärdera framgång, men också framgångens värde i den större helheten. En vinst taktiskt är inte nödvändigtvis en vinst strategiskt. Det svenska nederlaget vid Kirkholm 1605 var fullständigt förödande taktiskt, men fick inga större konsekvenser strategiskt då polackerna inte kunde utnyttja segern. Poltava 1709 var också en taktisk katastrof, men även en strategisk. Vid Antietam Creek 1862 stod The army of Northern Virginia under Lee fast mot The army of the Potomac under McLellan trots att unionen var dubbelt överlägsen numerärt i stället för att försöka dra sig ur över ett kanaliserande vattendrag som inbjöd till katastrof om unionen anföll. Under slaget misslyckades Mcllellan att slå Lee trots sin överlägsenhet och efter slaget kunde Lee i lugn och ro marschera söderut medan the Army of the Potomac slickade sina sår. Kriget borde tagit slut här om McLlellan varit mer aggressiv och utnyttjat tillfället. En taktisk seger för Lee? Förlusterna var jämnstora och vid dagens slut höll Lee terrängen. Men han övergav den efteråt. Men räddade konfederationens viktigaste armé. Taktisk seger? Förlust? Operativ seger? Eller operativ förlust? Lee besegrades knappast vid Antietam, men de strategiska konsekvenserna blev förödande för konfederationen ändå. Med stöd av att Lee avbrutit invasionen av Pennsylvania och dragit söderut förklarade Lincoln att det var en seger för unionen (mycket välbehövlig!), och att Lee inte var oövervinnerlig (det är ingen, men det går att hävda att hans enda förlust som chef för Army of northern Virginia 1862-1865 var Gettysburg under hans andra invasion av USA 1863). Lincoln passade också på att med denna framgång förklara att slavarna i USA skulle friges vilket förvandlade kriget till ett krig mot slaveriet från att primärt handlat om att hålla ihop unionen. Detta genidrag slog undan fötterna för CSAs diplomati att få stöd av Storbritannien och Frankrike i kriget och dömde sannolikt CSA till en ganska säker förlust i ett krig mot en fiende med avsevärt större personella och dramatiskt större industriella resurser.
Vid Staraya Russa 1941 söder om Leningrad gick tre sovjetiska arméer till motanfall mot den tyska X kåren och tyskarna tvingades avdela LVI pansarkåren för att rädda situationen. Denna besegrade de sovjetiska arméerna och tillfogade stora förluster, 18 000 fångar togs, och situationen stabiliserades. Det innebar också att den reserv som var tänkt att fullfölja anfallet mot Leningrad var upptagen under tre kritiska veckor i en helt annan riktning. Leningrad kan ha räddats, en strategisk seger, av det taktiska svåra nederlaget vid Staraya Russa. Striden, eller slaget, om Hostomels flygplats 2022 var inget stort slag vad avser antalet deltagande förband eller soldater. Det förefaller också varit ganska jämnt taktiskt. Men den taktiska seger som Ukraina slet åt sig fick strategiska konsekvenser, räddade kanske Ukraina från snabb kollaps, och kan i slutändan komma att anses ha varit de avgörande timmarna i kriget.
Ibland är det oklart vem som har vunnit. Det förekommer ju att båda sidor anser sig ha segrat i ett slag. Både danska och svenska förband har segernamnet Bornhöft 1813 på fanor eller standar, trots att de slogs mot varandra. 1274 före Kristus besegrade Ramses II egyptiska armé den överlägsna, främst i infanteri, hettitiska armen vid Kadesh i dagens Syrien. De tunga hettitiska stridsvagnarna, konstruerade för närstrid, överraskade en av de egyptiska divisionerna under marsch och rev upp den fullständigt. De fortsatte in i det egyptiska lägret där de uppnådde överraskning och utan Ramses personliga ingripande (enligt egyptiska krönikörer) hade nederlaget varit totalt. Med Ramses i spetsen samlade sig egyptierna och gick till motanfall och slog tillbaka angreppet och tillfogade avgörande förluster med sina lätta stridsvagnar som främst var plattformar för bågskyttar. Segern var total, enligt egyptiska krönikörer. Intressant att i det fredsavtal som slöts efter slaget gav Ramses II upp norra Syrien till Muwatalli II, den hettitiske kungen? Man kan misstänka att segern över de hettitiska stridsvagnarna kanske inte innebar total seger över hettiterna vars infanteri inte deltagit i striden alls, och att skillnaden mellan krönikör och spin doktor inte var så viktig för 4000 år sedan. Den verkar ju inte vara det nu heller. Eylau 1807 kan ses som oavgjort mellan Napoleon och den ryska armén även om ryssarna retirerade efter slaget, eller som en pyrrhusseger. Napoleon var så tagen av det brutala vinterslaget att han red i dagar bland de frusna liken. Det anses ibland att Napoleon började stagnera efter Eylau. Vem vann Verdun 1916? Fransmännen anser sig ha vunnit, men den moralkollaps tyskarna var ute efter inträffade faktiskt 1917. Vinst och förlust kan vara enkelt, men också komplicerat, och det redan under Antiken vilket just begreppet Pyrrhusseger visar efter greken Pyrrhus alldeles för dyrköpta seger mot Rom.
Så hur ska vi bedöma den ukrainska motoffensiven? Framgång eller motgång? Det är ju lite svårt att sätta sig till doms när det inte är klart än och ett mer eller mindre tydligt utfall finns. Av den statistik om förluster vi nås av förefaller det vara en stor ukrainsk framgång. Ryssarna anses ha tagit flerdubbelt mer förluster. Upp till 4-5 gånger mer, eller ännu mer, kan man ibland läsa. Till det håller jag mig skeptisk. Det innebär att eftersom numerär och tekniknivå på det stora hela inte är markant olika så behöver ukrainarna ha samma positiva asymmetri i skicklighet som tyskarna, 1900 talets effektivaste armé, hade mot sovjeterna, i sin favör mot ryssarna. Det är jag ganska säker på inte är fallet. Jag skulle tro att ryssarna tar betydligt större förluster, men att detta tyvärr är dyrt också för Ukraina. Jag tror däremot att differensen fortfarande motiverar att tala om ett taktiskt nederlag för Ryssland, och det ganska tydligt. Enligt Svenska Dagbladet 230906 gör amerikanska bedömningar gällande att de ryska förlusterna är ungefär dubbla de ukrainska i personal i fallna och 50 % mer om skadade räknas in, vilket antyder att ukrainsk sjukvård är väsentligt effektivare. Vad gäller terrängvinster så tar Ukraina terräng, men i ett tempo som påminner om första världskriget. Det är inget som förknippas med taktisk framgång. Man kan förklara detta med de omfattande ryska fältarbetena, med ryskt helikopterunderstöd eller med den öppna terrängen, etc. Under operation Zitadelle 1943 anföll tyskarna genom extremt väl förberedda och utbyggda försvarsställningar i terräng liknande, och faktiskt inte långt från, Kharkiv. Tyskarna avancerade 35 km på fyra dagar på den södra delen av Kurskfickan, men bara 15 på den norra, och hanterade sovjetiska pansarmotanfall brutalt (Zetterling Franksson, 2002). Offensiven mot Kursk hejdades, men att offensiven avbröts hade mer med den allierade landstigningen på Sicilien och den ryska Orel-offensiven att göra. Nej, det ukrainska tempot är inte imponerande. I synnerhet då vi så gärna jämför med de blixtrande offensiverna i Polen 1939 med upp till 60 km/dygn under enstaka dygn (Zetterling, 2003) västfälttåget 1940 där Guderians XIX pansarkår framryckte i medel 35 km/dygn i en vecka , Barbarossa 1941 med upp till 80 km/dygn, de sovjetiska offensiverna sommaren 1944 med ca 25 km/dygn, Pattons framryckning från Normandie till Metz 1944 med ca 15-20 km/dygn, eller Kuwaitkriget mot Irak 1991 med ca 100 km/dygn[1]. Dessa exempel med dagsetapper på upp mot och över 80 km är extrema och har inte ofta upprepats. De utgör ingen ribba man måste komma över för att säga sig ha framgång. Den diskrepans i skicklighet aggressivitet och ledningsförmåga (exvis 1940 uppdragstaktik kontra förutseende planering och metodiskt genomförande) som gynnade tyskarna 1940 och 1941 när de anföll genom i huvudsak ej befäst terräng finns inte i Ukrainas favör på samma sätt. Patton mötte i princip inget motstånd under sin framryckning genom ej befäst terräng. När han mötte befäst motstånd vid Metz tappade han allt tempo. Ej heller har Ukraina den massiva numerära överlägsenhet som Sovjet hade på östfronten 1944.Vad gäller Gulfkrigen mot Irak är assymetrin så total i USA och dess allierades favör att jämförelser är direkt löjliga.
Givet styrkeförhållanden, befästningar, den relativa symmetrin i tekniknivå och numerär, så är det kanske mer förvånande att Ukraina anfaller överhuvudtaget? Men skulle inte Ukraina kunna kraftsamla på ett begränsat avsnitt och slå genom på ett par dagar som tyskarna vid Kursk? Jo, kanske. Men en av de förutsättningar som tyskarna hade som gjorde att de ofta anföll utifrån märkliga styrkeförhållanden var att de visste att de var så mycket snabbare i handling tack vare sin uppdragstaktik. Ukrainarna har inte samma kvalitetsövertag som tyskarna hade och därför är jämförelser haltande eller felaktiga. De taktiska förutsättningarna vad gäller symmetri är mer lika VK1 än VK2. Det finns en tydlig kvalitetsskillnad, men den kan inte ensam avgöra.
Men det stora skälet till varför det går så plågsamt långsamt (för oss som vill se ett snabbt och totalt ryskt nederlag) tror jag har lika mycket strategiska skäl som taktiska. Jag är taktiker. Jag vare sig läser eller skriver särskilt mycket om strategi, men jag tror att Ukraina måste anfalla för att visa att de kämpar för att befria sitt land och folk, inte bara för sitt folk, utan för omvärlden för att hålla engagemanget för Ukrainas sak vid liv. Jag tror också att de med viss rätt hyser fruktan för att ett ”all out anfall” som den tyska kejsaroffensiven 1918, en häpnadsväckande taktisk framgång under VK1 där tyskarna under tre dagar lyckades avancera upp till 8 km/dygn genom skyttegravssystem med infanteri innan offensiven kulminerade, kommer att bli så dyrköpt att den i slutändan blir ett strategiskt nederlag trots eventuella inledande taktiska vinster. Som kejsaroffensiven ju också blev då de taktiska framgångarna i vad som blev en serie med offensiver, tillämpandes den nya och i Ryssland och Italien beprövade ”Strosstrupp”-taktiken, kostade över 600 000 man och faktiskt kan anses ha knäckt den tyska viljan då de i slutändan inte gav önskat resultat. En misslyckad ”all out” med hög risktagning som inte lyckas kan kosta inte bara oersättliga soldater och materiel och handlingsfrihet, utan övertyga omvärlden att loppet bokstavligen är kört och att stödet sinar. Det får rimligen inte ske. Återstår en begränsad offensiv på utvalda avsnitt som nöter på ryssarna, bevarar stridsvärdet, utnyttjar den stridstekniska överlägsenhet i skicklighet i strid på låg nivå man ser sig ha, tar lite terräng och har beredskap med förband i reserv att nyttja om ett gynnsamt tillfälle visar sig och opportunistiskt ta (utrikespolitiskt likväl som militärt) viktig terräng på djupet. Logiken påminner lite om gerillakrigets logik. Det viktiga är inte att vinna stort, utan att inte förlora stort. Att då vinna litegrann varje dag, dag efter dag, är i den kontexten faktiskt inte så illa. Även om förlustförhållandet inte är 4-5 gånger i Ukrainas favör kan nuvarande utnötningsförhållande faktiskt gynna Ukraina med sin större stridsvilja. Knapra på och till sist kommer en lokal kollaps som kan leda till en regional kollaps. Utnötning är bara dåligt om den är ömsesidig. För den som är starkare i numerär eller skicklighet samt stridsvilja och dessutom kan nöta ner en kritisk förmåga kan den vara gynnsam under vissa omständigheter och tidsluckor i vissa syften.
På bloggen Cornucopia publierades ett gästinlägg den 10 september i år där författaren räknar matematiskt och ser att Ryssland kommer att få slut på ”pansarvagnar” (texten visar att det är stridsvagnar som avses) 2025, ”infanterivagnar” (pansarskyttefordon är det som avses) 2026 och artilleriammunition senast 2024. Lika mycket som jag tror att utnötning är ett möjligt alternativ för den part som har förutsättningar för det, så är jag säker på att det inte är en säker väg till framgång. För många variabler som är okända påverkar för att det bara ska bli fråga om avräkningstabeller. Utnötningskrig är fortfarande krig, ett våldsamt socialt samspel mellan tänkande motparter, och den som finner sig vara på väg att dra det kortare strået i en utnötningsituation kommer göra allt för att påverka detta till en manöversituation eller vända utnötningen i sin favör. Om de lyckas är så klart osäkert. Gud står på de större bataljonernas sida som Napoleon sade. Författaren skriver också att med den personella utnötning som sker nu så kommer brist på soldater inte att vara något problem med de folkmängder båda sidor förfogar över. Det kan nog vara så rent matematiskt, men krig är en fråga om vilja, och viljan att fortsätta oavsett nuvarande personella förluster må finnas i Kreml och Kiev, men hur ställer sig befolkningen? Sovjet må ha tagit fruktansvärda förluster 1941-45, men det var de som blev invaderade av en extremt brutal, hänsynslös och direkt grym fiende, och försvaret av moderlandet mot denna ondska skapade en offervilja som bar hela vägen till seger. Denna situation påminner mer om Ukrainas i dag än om Rysslands. Ukraina tror jag har större motståndskraft mot förluster än Ryssland, i synnerhet då de försvarar sin demokrati. Ryssland har nog större motståndskraft än vad vi vill tro, så länge inte medelklassen i de större städerna drabbas. Men om det sker undrar jag om det inte kommer att börja gunga som det gjorde 1917. Inte för att den regim som efterträdde tsaren var bättre, men den drog sig ur kriget. Det kan ske igen i samband med byte av regim. Om än inte osannolikt för att återkomma bättre förberedd.
Problemet med utnötning, om än i Ukrainas favör, är också att omvärlden med sin manöverkrigsmåttstock där allt långsammare än Västfälttåget 1940 inte imponerar blir otålig. Vi vill se en spektakulär upplösning à la 1945. Inte en pyst ballong som 1918. Kommer det inte vara klart inom innevarande mandatperiod är det kanske en belastning snarare än en fjäder i hatten för våra politiker att stödja Ukraina. Vi minns ju hur vi tröttnade på att stödja Afghanistans regering mot Talibanerna. Jag blir lite orolig när jag läser i Svenska Dagbladet (230906) att USAs utrikesminister Blinken pressar Ukraina till att öka tempot. Görs det för att USA har underrättelser om att motståndet är på väg att rämna? Eller på grund av amerikanska inrikespolitiska skäl? Det vore ju som sagt olyckligt om Ukraina satsar på en all out offensiv mot en för stark fiende och tappar stridsvärde för lång tid, eller som Tyskland 1918 anfaller sig själva till döds i en serie taktiska framgångar i vad som visar sig vara en fåfäng jakt på den avgörande strategiska segern. Man kan ju lära av det fatala ryska misstaget i krigets inledning där underskattning av motståndsviljan ledde till ett kuppupplägg som de faktiska förutsättningarna i yta och styrkeförhållanden inte kunde motivera med annat än att de var irrelevanta på grund av Ukrainas bristande stridsvilja. Stridsviljan fanns, i överflöd, och kuppen blev ett praktfiasko.
Tempot i Ukrainas motoffensiv är inte imponerande mätt i antal befriade kilometer per dygn. Men den fortsätter och Ukraina förefaller ha initiativet i det stora hela. Tempot i utnötningen av ryska förband är desto högre. Det kan som sagt mycket väl så småningom leda till kollaps och mer imponerande terrängvinster. Är det genom att ta terräng den ryska stridsviljan kommer att brytas? Historiskt har det fungerat dåligt. Eller är det genom att förblöda de ryska förbanden så att den ryska nationella viljan bryts? Det fungerade faktiskt för Mujaheddin på 80-talet. Jag vet inte hur den ukrainska krigsledningen tänker, men framgång och förlust i strid och krig är vanskligt innan det är klart (vilket det kan vara långt innan de sista skotten skjuts) och med en historisk tillbakablick konstaterar jag att jag har för dåligt på fötterna för att döma ut den ukrainska offensiven som misslyckad. Den som gör det har antingen andra källor, eller andra motiv.