Bildkälla: Shutterstock.com

Den uppgörelse som nåddes av EU:s ledare på morgonen den 21 juli innebär att viktig enighet är nådd. Övergripande enighet är nämligen ett viktigt politiskt element i EU:s allmänna inre och yttre trovärdighet och den ekonomiska uppgörelsen om långtidsbudget, om medlemsavgifter och stöd till ekonomierna till följd av coronakrisen utgör självfallet basala politiskt viktiga förutsättningar för EU:s möjligheter att kunna möta allvarliga ekonomiska utmaningar. Enigheten har emellertid nåtts till vad som kan bedömas vara ett mycket högt pris.

Uppgörelsen speglar nämligen några av den Europeiska Unionens mer djupgående både inre och yttre allvarliga långsiktiga problem. Spegelns bild visar nämligen också på avsaknad av seriös diskussion om problem som borde ha avhandlats i Bryssel. Det är inte första gången det sker. De europeiska ledarna förefaller ha svårt för att både internt och externt kunna föra en gemensam diskussion om de utrikes- och säkerhetspolitiska problem som Europa står inför.

Stabiliteten i den europeiska säkerhetspolitiska strukturen är skör. Denna struktur är kontinuerligt utsatt för flera påverkansfaktorer som utgör allvarliga och svårbemästrade risker för särskilt Västeuropa och därmed även för Sverige. Dessa faktorer och risker kan analyseras med olika fokus och betoning men några sådana förefaller mer eller mindre pågående under lång tid och deras effekter kan också få långtgående inverkan på säkerhetspolitikens mönster.

En av dessa riktar fokus på den inre sammanhållningen i EU-kretsen och på unionens förmåga att bemästra och överbrygga de påtagliga motsättningar som finns invävda i unionens politiska struktur och sammansättning. Motsättningarna kan återfinnas i sådana grundläggande värderingsmönster som visar sig i tolkningen av innebörden av västeuropeiska rättsstatsprinciper och som ställt Ungern och Polen i debattens frontlinje. Kommentarer till den träffade uppgörelsen i kretsen av EU-ledare visar att tolkningen av skrivningarna om rättsstatsprinciperna alls inte är samstämmiga mellan kommissionens ordförande och ledarna för Polen och Ungern. De senare tolkar uppenbarligen de kompromissartade skrivningarna som att inte några mer påtagliga villkor av rättsstatskaraktär är förenade med EU:s budgetmedel.

Efter det polska presidentvalet har den inre splittringen i landet blivit påtaglig (inte minst mellan stad och landsbygd) och den liberala oppositionens knappa förlust har rest frågor om valets legitima grund. Orbans politiska ställning i Ungern har inte försvagats och även här finns tendenser till politisk splittring mellan stad och landsbygd. Det är tydligt att de nuvarande politiska ledarna för Polen och Ungern avser att söka konsolidera sina maktställningar med hjälp av metoder som inte är förenliga med EU:s rättsstatsprinciper.

Det är att vänta att Putins regim i Ryssland på flera sätt kan komma att söka utnyttja fortsatta inre politiska stridigheter i dessa länder bl a i form av påverkanskampanjer; och Putin själv har nu bevarat sin formella maktställning i Ryssland till in på 2030-talet med hjälp av för honom välanpassade ändringar i Rysslands grundlag .

Men det är inte enbart i stater i EU som mött kritik för sin bristande rättsstatsordning som Putin riktar sina kampanjer mot. Alla stater med olika populistiska rörelser på frammarsch synes väcka intresse hos Putins propagandaapparat.

Sammanhållningen i EU utsätts för påfrestningar också i form av mer påtagliga ekonomiska spänningar mellan stater, främst i Sydeuropa, vilka förefaller ha notoriskt svårt att skapa stabila ekonomiska förhållanden och som därför ställer solidariteten inom EU på svåra prov när krav ställs på olika former av bidrag eller stöd från de övriga. Detta visades nu påtagligt under de segdragna förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och stöd till de coronadrabbade länderna. Att vissa stater med vacklande ekonomisk stabilitet nu kommer att uppbära direkt ekonomiskt stöd i form av bidrag utan att mer påtagliga krav ställts på sanering av statsfinanserna och strukturförändringar i olika inre ekonomiska stödsystem visar på denna spänning som finns inbyggd i unionens politiska struktur.

Orosmolnen i sydöstra Europa hopar sig. Kriget i Ukraina fortsätter nu på sitt femte år och Turkiet under president Erdogan fortsätter sin påtagliga väg i riktning mot ökad betoning på islam och minskad sekulär hållning i landet. Att förvandla Hagia Sofia i Istanbul till moské och på nytt öppna den för muslimsk religiös utövning kan inte tolkas på annat sätt än som tydliga markeringar mot hela den kristna kulturen. Så som Turkiet nu utvecklas politiskt torde frågan om medlemskap i EU få skjutas långt fram i tiden och först efter påtagliga förändringar i Turkiets inre politiska struktur. Natolandet Turkiet ger dessutom i ökad grad intryck av att vara på väg bort från en säkerhetspolitisk sammanhållen linje tillsammans med övriga Natostater. Det senaste Natomötet kunde till nöds enas, men det skedde efter stora svårigheter att inrymma också Turkiet i de gemensamma dokumenten. Turkiet är involverat i den långvariga konflikten i Syrien och det har funnits flera tillfällen under senare tid där Turkiet varit på randen till fullskaligt krig i området och där relationen till Putins Ryssland i området är ytterligt vansklig för båda parter. Att även Putin är orolig för en islamistisk vågrörelse i sitt närområde är tydligt efter att flera terrorattentat med sådan bakgrund ägt rum också i Ryssland. Putin markerar sin oro genom att nu ge order om en mycket stor militär övning i sydöstra Ryssland.

Försvagningen av den politiska strukturen i Nato är tydlig även om flertalet stater nu genomför olika typer av rustningar för att möta ett ryskt hot och för att söka tillgodose krav från USA. Men den transatlantiska länken är ifrågasatt och handlar ytterst om USA:s beredvillighet och förmåga att komma Västeuropa till hjälp om något allvarligt ryskt militärt hot skulle göra sig gällande.

USA är satt under stark press från Kina, både ekonomiskt och militärt, och det är tydligt att amerikansk säkerhetspolitik har skiftat betoning från Europa till Fjärran Östern, där både Nordkorea och hoten mot Sydkorea och även Japan ställer USA:s försvarsgarantier till dessa stater på avgörande prov. Det kinesiska hotet i Asien växer och Pekingregimens sätt att hantera den relativa friheten i Hongkong, där denna nu påtagligt kvävs genom kinesisk säkerhetslagstiftning, visar hur målmedvetet regimen avser att utplåna varje antydan till brister i den kinesiska auktoritära ordningen.

Oron växer naturligtvis för vad Pekingregimen avser att göra med Taiwan sedan ”problemet” med Hongkong avlägsnats. Skulle Pekingregimen allvarligt utmana USA i fråga om Taiwan ställs utan tvekan amerikansk trovärdighet på ett yttersta prov. Ovilja eller oförmåga att försvara Taiwan skulle kunna tolkas som att USA i själva verket inte kan stå upp för sina garantier någonstans. Att Peking vill testa den amerikanska trovärdigheten i fråga om Taiwan ligger i farans riktning och kan leda till svåra militära problem för USA som då måste ägna all sin kraft åt att bemästra denna fara.

En förskjutning av amerikansk militär förmåga och diplomatisk energi till Asien och ett därmed åtföljande bristande engagemang i Europa väcker sannolikt Putins intresse för ökat politiskt spel riktat mot EU och Nato och försök att splittra dessa allianser. Sådant intresse kan förväntas riktas mot vad som uppfattas som EU:s och Natos ”svaga länkar” belägna i Rysslands närområde.

Ett särskilt och ökat inslag i Putins påverkanskampanjer utgörs av den målmedvetna ryska historieförfalskningen som gjort sig gällande under senare tid. Inslag i denna är försöken att lasta Polen för andra världskrigets utbrott liksom också för försöken att pådyvla Finland ansvaret för avrättningen av tusentals karelare under fortsättningskriget 1942–1944 (avrättningar som Stalin bar ansvaret för).

Det som blir ett återkommande problem i umgänget med Ryssland är att sådana historieförfalskningar stundom stöds av akademiskt skolade ryska historiker och inte enbart är påhitt i propagandan. Ett långsiktigt problem är också att ryska ungdomar via skolböcker och lärare skolas in i starkt snedvridna uppfattningar eller rent förfalskade uppgifter om det egna landets roll i viktiga skeden av Europas historia. Ett exempel på detta är den sedan lång tid stipulerade skrivningen i ryska historieböcker om att Vinterkriget mot Finland 1939–1940 endast var en ”gränskonflikt” som finländarna görs ansvariga för

Denna fortgående massindoktrinering tjänar syftet att underbygga Putinregimens påverkanskampanjer. Dessa riktar sig både mot det egna landets befolkning och får alltså där en bekräftande inverkan (uppgifter stämmer med vad man redan fått lära sig i skolan) och kampanjerna mot omvärlden som därmed uppfattas som korrekta och sanningsenliga. Omvärldens reaktioner ses därför som enbart negativa mot Ryssland och bekräftar bara den fientlighet som väst i grunden anses ha mot landet.

Ett särskilt problem med historieförfalskningen är också att den generellt undergräver respekt för vetenskapligt hållbar kunskap och försvårar dialog mellan ryska och västerländska myndigheter och akademiker. Det finns således en påtaglig tendens till en leninistisk syn på historia och den leder till att ryska forskare inte vågar eller ens kan utge verk som gör upp med stalinismens illdåd mot den egna befolkningen och mot grannländerna (t ex Molotov-Ribbentroppakten 1939 som gav Hitler frihet att dela Polen med Sovjet och gav Stalin frihet att erövra de baltiska staterna och anfalla Finland).

Finns inte förutsättningar för en akademisk frihet i Ryssland som gör det möjligt att kritisera Putinregimens förvrängningar av historien kan påverkanskampanjerna fortgå t o m med stöd av ryska akademiker. Inom detta område behöver den Europeiska Unionen ta ett långsiktigt och seriöst gemensamt grepp för att komma till rätta med den oseriösa ryska historieskrivningen. Ett grepp kan vara att samla välrenommerade historiker i Europa i en mer långvarig seminarieverksamhet för att gå igenom de mest flagranta och oseriösa försöken att förvränga den europeiska historien.

Många svagheter i den västeuropeiska politiska strukturen kan alltså urskiljas och många hot och risker kan ge upphov till allvarliga säkerhetspolitiska problem. Den träffade uppgörelsen i Bryssel om EU.s långtidsbudget och stödet till drabbade länder i coronakrisens spår är viktiga men det förtjänar påpekas att det i närtid finns allvarliga utrikes- och säkerhetspolitiska problem för EU och Nato som inte möttes i uppgörelsen i Bryssel. Det är hög tid att EU och Nato gör en seriös bedömning av de hot och risker som föreligger och med kraft tar itu med interna problem (rättsstatsproblemen och de svaga ekonomierna) och de externa problemen (vacklande amerikanskt engagemang och ökande risker och hot med ryska ambitioner riktade mot väst.) Om inte tunga europeiska stater inom EU och Nato kan ta initiativ till en mer kraftfull europeisk politik som möter dessa problem och utmaningar löper Europa risken att på nytt dras in i konfrontationer som kan erodera sammanhållning och ytterst leda till militära urladdningar.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.