Det var en träffande paradox du bjöd på i ditt brev Johan, jag skulle vilja lägga till en ytterligare. Hela Sverige ska försvaras säger Försvarsministern, men det berömda försvaret av en plats i en vecka 2019 kommer inte att kunna genomföras säger Försvarsmakten.

Du nämnde elefanten i rummet, Ryssland. Arméinspektören bedömer att vi kommer 2019 ha förmågan att slå en reducerad brigad medan Ryssland kommer 2020 att ha över 120 stycken med 85% modern material, vilket Försvarsmakten bedömer kommer att uppnås. Detta spelar givetvis roll när perspektivstudien skriver att närområdet ska vara utgångspunkten för Försvarsmakten.

Jag tror att du och jag går isär för att vi diskuterar utifrån olika utgångspunkter av önskvärdhet och sannolikhet. Ifall vi hade spenderat 4% av BNP i försvarsutgifter hade troligen NATO-medlemskapet varit överflödigt, men i dagens läge är det svårt att ens behålla fast nivån på 1,1%.

Det kommer att bli svårare att hålla med en egen Försvarsmakt bland annat på grund av kostnadsutvecklingen i försvarsmateriel som årligen överstiger konsumentprisindex. Ett exempel på detta är att Sveriges 90-miljarders anförskaffning av nya JAS Gripen leder till ett i numerär halverat flygvapen.

Det är på grund av krympande budgetar och krympande utväxling för spenderade pengar jag ser kollektiva försvarslösningar som det mest sannolika för att höja vår förmåga även om en gedigen egen Försvarsmakt kan vara det mest önskvärda. På europeisk nivå kommer det inte att vara hållbart att betala för 28 parallella försvarsstrukturer. Vad som ytterligare talar för en kollektiv försvarslösning är att Försvarsmakten är i stort sett reformerad för att vara en del av en allians där uppgifterna i Afghanistan, Somalia och Libyen har varit dimensionerande.

Speciellt i situationer kort om en egen gedigen förmåga kommer vi behöva få hjälp av andra i en militär kris i vårt närområde. Detta skulle behöva gemensam planering och förövning vilket idag sker inom NATO. Ett fiktivt exempel vad en gemensam försvarsplanering och rollfördelning skulle kunna ge är ifall en överenskommelse görs med Norge och Danmark att hålla Göteborg öppet vid en militär kris så att Sverige skulle kunna fokusera kring Gotland och huvudstaden.

Bild från din presentation med nordiska ländernas försvarsmakters koncentration

Här invänder du säkert och frågar om jag är säker på att kollektiva lösningar verkligen ökar vår förmåga. Medveten om dilemmat att i kollektiva lösningar kan 1+1 bli 1, tror jag ändå att det går att göra det rätt samt att den kollektiva vägen framåt är den mest naturliga vägen.

För att sluta tala paradoxer och att börja tala dilemman är det svårt att gå framåt med de inskränkningar i suveräniteten en mer effektiv försvarsgemenskap skulle innebära. Det kan jämföras med oviljan att införa en europeisk bankunion med central styrning för bankregler. Det kan vara så bistert att enbart en djupare kris kan framtvinga en djupare försvarsintegration, men fortsätter det på denna vägen kanske vi hamnar där.

Som du nämner finns det en ökande konservatism och minskande aptit för både interventioner och att finansiera EU:s säkerhetsnota i USA. Gör inte detta argumentet mer övertygande – förutom att stärka vårt eget försvar – att försöka göra mer med de andra européerna som möter samma dilemman?

Dilemma nummer två är frågan ifall vi ska propagera för en multilateral lösning med i dagens läge bristande vilja för att gå tillräckligt djupt eller en mer unilateral lösning med bristande vilja att finansiera? För att återkoppla till ovanstående distinktionen mellan önskvärt och sannolikt, vad skulle du se som den bästa vägen framåt för ett Sverige med en försvarsbudget som landar på blott 1,3%?

Johan, Jag ser fram emot att höra dina fortsatta tankar.

Bästa hälsningar,

Oscar