Som det antagligen inte undgått läsarna så tyder nu det mesta på att Finland med full art är på väg in i Nato. Då processen och de många vändningarna av förståeliga skäl kan se något underliga ut för utomstående och då ett finskt Natomedlemskap i allra högsta grad påverkar Sverige så kan det vara värt att förklara vad som hänt fram till idag (i skrivande stund står det 21 april i kalendern), och vad som verkar vara den troliga vägen framåt.
Till att börja med kan den radikala svängningen i opinionen väcka frågor. I Finland har Natomedlemskap åtnjutit relativt svagt stöd genom åren (lägre än motsvarande svenska siffror), med tillfälliga uppsving t ex i efterdyningarna av annekteringen av Krim. I ljuset av detta kan det verka konstigt att opinionen svängt mer eller mindre över natt när Rysslands fullskaliga invasion startade i februari, men det finns faktorer som gör utvecklingen klart mindre förvånande. Till att börja har det alltid funnits en relativt stor grupp som varit positivt inställda till Natomedlemskap om den finska statsledningen varit det, och det har också funnits en grupp som varit beredd att byta åsikt ifall Sverige varit på väg in i Nato. Båda de här svaren vittnar om en öppenhet inför att byta åsikt ifall avgörande förändringar i vår geopolitiska omgivning skett. Så vitt jag vet finns ingen undersökning som förklarar orsakerna bakom detta relativt ytliga motstånd, men en kvalificerad gissning är att en insikt om att man själv inte är tillräckligt insatt i utrikes- och säkerhetspolitik och därför litar på auktoriteter, en bedömning att Ryssland utgjort ett latent men inte ett akut hot, och att man i princip trott att Nato varit en bra lösning men inte velat riskera att eskalera situationen med Ryssland, alla varit faktorer som spelat in i olika utsträckning för olika personer. Samtidigt har Natomotståndet inom flera av de politiska partierna från Centern och vänsterut inte varit kompakt i de yngre politikergenerationerna som växt upp i ett Finland som varit en naturlig del av EU och västvärlden på samma sätt som det varit hos de äldre inom partierna. Hos alla de här riksdagspartierna har nu ett generationsskifte skett i ledningen under de senaste mandatperioderna. Detta, tillsammans med den pragmatiska roll säkerhetspolitiken har inom finsk politik och i det finska samhället i stort, har möjliggjort att vad som verkar vara en långsiktig svängning ägt rum mer eller mindre över en natt.
Så vad har hänt efter invasionen i februari? Mycket, är svaret. Relativt snabbt verkar den finska statsledningen inklusive presidenten och de ledande ministrarna (inklusive center-vänster-regeringens partiordföranden) ha noterat vartåt det blåser. Samtidigt har det setts som viktigt att vad som ändå får ses som en avgörande förändring i finsk säkerhetspolitik inte upplevs som stressad eller dåligt förankrad. Detta gör att en relativt tydlig – om än snabb – process har tagit form, som började med att en officiell rapport (på finska används termen Selonteko för att beskriva dess natur) under beteckningen ”Redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön” beställdes. Samtidigt som redogörelsen skrevs intensifierades de finska utrikespolitiska kontakterna till inte bara Natos högkvarter utan också till flera av dess nyckelländer för att försäkra sig om att ifall Finland sänder in en ansökan så kan man verkligen räkna med ett jakande svar. Det är av den orsaken som inte bara de klassiska stormakterna som USA, Frankrike, och Storbritannien fått besök och telefonsamtal av Helsingfors, utan också potentiella bråkstakar som Turkiet och Ungern har fått komma till tals. Ett annat tema som enligt uppgift diskuterats är att de här tyngre medlemmarna skulle ge säkerhetsgarantier från tiden för Finlands ansökan fram till att Finland upptas som fullvärdig medlem och Natos artikel fem börjar gälla – ett koncept som enligt uppgift legat på bordet från dessa länders håll sedan åtminstone 2015. Allt detta gör att vägen till Nato borde vara så välkammad som det går för att själva processen ska bli så kort som möjligt.
Redogörelsen granskades först av republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott innan den via regeringens (statsrådets) allmänna möte sändes till riksdagen. Det utrikes- och säkerhetspolitiska utskottet går allmänt under den något smidigare finska förkortningen TP-UTVA, och är ett nyckelforum då det gäller finsk utrikes- och säkerhetspolitik då dtt det samlar presidenten och nyckelministrarna runt ämnet. Som kommer framgå senare i processen så är TP-UTVA inte bara ett diskussionsforum utan har också en mäktig ställning vad gäller själva beslutsfattandet.
Men vad händer härnäst? Riksdagen håller på med att i lugn och ro – i den utsträckning processen sett något sådant – nu debattera redogörelsen som passerade regeringens bord senaste vecka och nu finns till allmänt beskådande på tre språk på statsrådets hemsida. Redogörelsen har inga konkreta rekommendationer men har en stark Natoslagsida och konstaterar att övriga alternativ, t ex en allians med Sverige eller ett starkare EU-försvar, strandar på att de antingen är politiskt omöjliga och/eller ger för dålig effekt. Riksdagen väntas allmänt vara positivt inställd till Nato som en lösning på det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget – en majoritet av riksdagsledamöterna stöder öppet ett Natomedlemskap – och riksdagsbehandlingen anses vara ett sätt att tvinga ledamöter att bekänna färg för att försäkra sig om att ”alla” är ombord innan processen inleds.
Den egentliga ansökningsprocessen beskrivs relativt detaljerat som ett hypotetiskt scenario i redogörelsen i Annex 2 ”De olika faserna i Finlands eventuella Natoansökningsprocess”. Initiativet skulle återigen komma från TP-UTVA som via regeringen skulle hålla en förberedande diskussion innan regeringen lämnar ett meddelande om saken till riksdagen, som i sin tur efter behandling svarar med en skrivelse. Sedan går bollen över till presidenten som fattar det formella beslutet och tillsätter en delegation för förhandlingarna.
Om Natos medlemsländer accepterar förslaget så bjuder de in Finland till anslutningsförhandlingar som inkluderar en plan för förbereder anslutningen (Nato Membership Action Plan / MAP). Dessa planer har i vissa fall varit hyfsat långdragna processer, men i Finlands fall räknar man med ett snabbt förfarande då Finland inte lär ha några större problem varken vad gäller de grundläggande politiska kraven på demokrati och låg korruption eller på de militära kraven vad gäller kompatibilitet med Natostandarder. MAP ska sedan i sin tur behandlas av TP-UTVA och riksdagen ska informeras, innan presidenten överlämnar en avsiktsförklaring om Finlands anslutning. När Natos medlemsländer undertecknat anslutningsprotokollet får Finland sedan observatörsstatus, vilket varar tills alla medlemsländerna enligt egna nationella processer ratificerat Finlands anslutningsprotokoll. När det ägt rum så får Finland en formell inbjudan av Natos generalsekreterare att ansluta sig till det Nordatlantiska fördraget, Finlands regering lämnar en proposition till riksdagen som godkänner de lagförslag som ingår, varefter presidenten godkänner och stadfäster lagen om ikraftsättande av anslutningsfördraget.
Det finns ett antal fallgropar i processen. De finska nationella processerna kan gå relativt snabbt även i de moment där flera vändor via riksdagen krävs, något som demonstrerades exempelvis när beslut togs om Afghanistaninsatsen för drygt tjugo år sedan. Däremot är de övriga medlemsländernas ratificeringsförfaranden en mer öppen fråga, vilket troligen är en orsak till skytteldiplomatin som ledande finska politiker nu ägnat sig åt. Man vill också försäkra sig om stöd hos de ledande Natoländerna, vilka vid behov också kan idka ett visst inflytande hos länder som tvekar eller bara inte förstår brådskan. En annan aspekt är att riksdagen i strikt bemärkelse fattar beslut först i det absoluta slutskedet av processen när regeringens proposition (inklusive lagförslaget om ikraftsättande av anslutningsfördraget) ska behandlas. Som sagt så är den nu pågående processen antagligen en del av det politiska spelet för att se till att enskilda riksdagsledamöter inte ska kunna börja slingra sig när omröstningen närmar sig och inte heller i efterhand kunna klaga på att beslutet tagits utan att de fått en chans att vädra sina åsikter under resans gång. Genomgående under processen så kommer också Ålands (demilitariserade) ställning att tas i beaktande och landskapsregeringen hållas informerad (notera att den inte har något att säga till om inom utrikespolitiska frågor av den här kalibern).
Exakt hur länge processen kommer att ta är en öppen fråga. De flesta bedömare verkar tro på en formell ansökan under de första två veckorna av maj, men slutdatumet är mer öppet. Fullvärdigt medlemskap till hösten känns som en realistisk gissning, fullt medveten om att ”höst” är en relativt lång period. I stort kan samma process antas vara relevant också för Sveriges del, även om vissa aspekter (till exempel TP-UTVA:s roll) naturligtvis är unikt finska. En fråga som också förtjänar ställas är i vilken utsträckning Sverige krattat manegen för sin ansökan internationellt, i och med att det åtminstone utifrån verkar som att svängningen kommit relativt sent? I viss utsträckning kan Sverige så klart följa med den finska ansökan och dra nytta av det förarbetet, men t ex i fallet med relationerna till Turkiet så har länderna aningen olika utgångsläge. Förhoppningsvis är de här fallen saker man redan identifierat i Rosenbad, och där har en färdig plan för att ta hand om dem.
