av Bo Hugemark

År 1923 framkastade utrikesminister Carl Hederstierna i ett lunchtal inför tidnings­utgivar­föreningen tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Det ledde till att han tvingades avgå.

Sverige var sannerligen vilset – och inte så litet förskräckt – i säkerhetspolitiken efter det stora krigets slut. Vilka relationer skulle man ha till de nya fria staterna på andra sidan Östersjön?

Helst inga alls, vad de baltiska staterna anbelangade. Statsministern, liberalen Nils Edéns uttalande i mars 1919 är en uppvisning i défaitism och småstatsmentalitet:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de ha mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke at det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Starkare var vårt intresse att stödja den finska självständigheten. Därav följde en svensk strävan att hålla Finland borta från ett randstatssamarbete med de baltiska staterna och Polen, stött framför allt av Frankrike. Det var en maktkonstellation som befarades föra en konfrontations­politik gentemot Sovjetunionen. En 5-randstatsallians skulle enligt statsminister Hjalmar Branting ”inom Östersjöområdet hålla vid liv och måhända aktualisera oss icke alls direkt vidkommande konfliktmöjligheter.”

Den svenska strävan rönte framgång. Visserligen slöts mellan randstaterna en politisk överens­kommelse om ”välvillig inställning och överläggning om erforderliga åtgärder, därest en av dem utsattes för oprovocerat angrepp”, men den ratificerades inte av Finland.

Det finska intresset för randstatssamarbetet avtog i och med att relationerna till Sovjetunionen stabiliserades och inför åsynen av den politiska turbulensen i Baltikum och Polen. Det innebar att det fanns gensvar för att ty sig till Sverige. Men – vad hade Sverige att erbjuda för det fall hotet från öster åter skulle öka? Inte mycket, uppenbarligen, att döma av Hederstiernas öde. Svenska politiker trodde att Finland och Sverige genom sin strävan att hålla sig utanför stormakts­allianserna skulle vara säkra i ett avspänt hörn i Europa.

Den svenska militären såg däremot de strategiska följderna för det fall Sovjetledarna i framtiden skulle vilja återställa tsarimperiet. 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare med den senare överbefälhavaren Helge Jung i spetsen boken Antingen – eller, där de pläderade för försvarssamverkan med Finland inom ramen för ett sanktionsingripande av Nationernas Förbund. Om Finland angreps kunde Sverige Antingen med huvuddelen av vår fältarmé bistå finnarna i försvaret av östgränsen. Då skulle det efter 1925 nedbantade försvaret vara tillfyllest. Eller så kunde vi lämna finnarna åt sitt öde i en fruktlös kamp mot övermakten. Då skulle vi inom kort ha ett förvärrat strategiskt läge med invasionshot över landgränsen, Bottniska viken och Ålands hav samt lufthot från baser i Finland. Detta krävde en stark upprustning framför allt av armén och flygvapnet.

Helge Jungs baktanke var sannolikt att argumentera för ett starkare svenskt försvar eftersom han insåg att Eller var det enda politiskt möjliga. Andra, som Axel Rappe, var inställda på militär samverkan med Finland. Under 1920-talet skedde informella kontakter mellan de två ländernas generalstaber, och inom arbetet i 1930 års svenska försvarskommission utarbetades översiktliga planer på sanktionsingripande till Finlands hjälp. Planerna godkändes aldrig av regeringen, men den tog inte heller avstånd från dem. Dock skapade otvivelaktigt den militära samverkan förväntningar på finskt håll om hjälp i nödens stund. Så även Stockholmsplanen om gemensam remilitarisering av Åland i en krissituation. Den hade också politiskt stöd främst av utrikesminister Richard Sandler.

Sanktionstanken föll i och med NF-systemets krasch i slutet av 1930-talet, och när hotet mot Finland blev akut hösten 1939 möttes finska propåer om Åland med kalla handen. Finnarna fick sedan utkämpa sitt Vinterkrig på egen hand, om än med omfattande svenskt materiellt bistånd och svenska frivilligförband.

Mycket har förändrats sedan mellankrigstiden, men en del är sig likt.  Först likheterna:

Den svenska finlandspolitiken idag verkar ha samma syfte som då: att hålla Finland utanför ett europeiskt randstatssamarbete riktat österut, idag i formen av Nato, med Polen som en viktig framskjuten aktör. Tillika med att Sverige också vill stå utanför detta. Tanken att svenskt-finskt utanförskap bidrar till avspänningen är också densamma som då.

Svenskt-finskt militärt samarbete har också börjat ta fart, ännu förmodligen inte gemensam planering men på mera konkreta plan, bland annat övningsverksamhet.

Inte heller nu är Finland angeläget om att ta ansvar för de baltiska staternas säkerhet; man har nog av sina egna problem med den store grannen i öster.

Så till skillnaderna:

Regeringens engagemang för militärt samarbete är nu mycket tydligt. Försvarsministern har till och med antytt att det kan komma att gälla i krig. Det är en logisk följd av vad som sägs i Solidaritetsförklaringen:

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Men någon fältarmé om fyra fördelningar att sätta in i Karelen har vi inte. Så frågan är vad vårt stöd skulle vara värt och om finnarna vågar lita på vår solidaritet. Det är klokt av försvars­ministern att träget upprepa vikten av den transatlantiska länken. Det rimmar också med en finsk tradition: när Moskva krävde att Finland skulle gå med på VSB-pakten 1948 försäkrade sig finnarna om att det inte skulle hindra USA att leverera krigsmateriel. Och köpet av F-18 Hornet sågs också som en markering av samhörigheten.

Till skillnad från mellankrigstiden har Sverige nu engagerat sig alltmer för de baltiska ländernas säkerhet – suveränitetsstödet i början av 1990-talet, medverkan i åvägabringa rysk truppreträtt, hjälp att bygga upp deras försvarsmakter och göra dem mogna för Natointräde och som kulmen Solidaritetsförklaringen.

Här anmäler sig två problem att fundera över:

  1. Förväntar sig de två allianslösa länderna att den transatlantiska länken innebär underförstådda garantier för amerikanskt väpnat bistånd? Skulle detta i så fall hinna komma, innan det är för sent? Krigsförloppen skulle ju bli snabbare än i slaget vid Suomissalmi eller de svenska invasionsförsvarsövningarna under det kalla kriget.
  1. Hur ska Sverige hantera en situation med samtidiga hot mot Finland – som engagerar oss genom ett samarbetsavtal – och Baltikum – vilket drar in oss genom att vi ligger där vi ligger?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.