Jag är enig med dig Johan att scenariot du målade upp i ditt brev måste vara ett scenario vårt försvar ska kunna förhålla sig till. Även om konventionella styrkor har lyst med sin frånvaro som medel att avgöra oenigheter kan vi vara säkra på att när en sida agerar som om militära medel saknar nytta kommer det att få nytta till den andra sidan.

Det var bra tillägg till vårt geografiska fokus. Jag skulle se Nordkalotten som ett område av relativt lägre prioritet och i första läget en norsk-finsk huvudbry men fortfarande möjligt att operera mot från F21. Gruvnäringen och järnmalmen finns förvisso i norra Sverige, men jag har svårt att se det som ett direkt mål att och hålla eller något vi kan trovärdigt försvara om viljan skulle finnas. På en sidnot belyser det en intressant poäng om försvarsvilja, är huvuddelen av Sveriges befolkning bekväm med att bara betala för ett försvar av Stockholm i kristid?

Utöver detta kommer vi tillbaka till södra Sverige där triangeln Stockholm-Karlskrona-Gotland-triangeln utgör den första tröskeln och dess höjd av extra betydelse om någon vill försöka att gå i trappan i första läget. Ifall ett gott skydd finns där blir Götaland ett andra trappsteg bakom triangeln.

De förmågor som betonats är i första läget att luft- och sjömakt som behövs för att skapa denna tröskel mot en rysk skärm-operation i Östersjön samt för att skydda tillflöde av stridskrafter samt förnödenheter västerifrån. Detta pekar på en organisation med prioritet på ett skalförsvar med många JAS, kvalificerat luftvärn, sjömålsrobotar, förmåga till ubåtsjakt och bassäk-förband.

Kan det då förhålla sig så att det är dessa förband Försvarsmakten ska ställa om mot på bekostnad av stridsvagnar och stridsfordon? Om så var fallet skulle arrmén kunna decimeras och integreras med hemvärnet för att lösa bassäk- och bevakningsfunktionerna.

Men allt avgörs inte av höjden av första trappsteget utan längden och mängden trappsteg är också betydelse också. Då är det återigen dags att dra in Clausewitz i denna delikata fråga då kriget är en kamp av viljor. Låt oss beakta de 78 dagar av bombningar de tog att rucka Serbiens vilja. Det får tjäna som ett argument för att morgondagens högteknologiska kriget avgörs inte med enbart ett hårt och snabbt första slag av massiva bombningar i kombination med cyberattacker.

Utan när försvarsviljan kvarstår skulle då Sveriges motdrag med stridsfordon och stridsvagnar (varför inte stridsfordon med luftvärnskanon?) utgöra en riktig tillgång för att slå en första våg som skulle bestå av marininfanteri och luftburna styrkor med skyttefordon. En starkare armékomponent, speciellt med luftvärn, skulle ge en god uthållighet. Denna fokusering är närmare ett djupförsvar som vi har börjat röra oss ifrån.

Ett tredje alternativ skulle vara att dra nytta av utvecklingen i vapensystems räckvidd, skära ner på korvetterna och försöka att kontrollera Östersjön från landvägen medelst fler JAS, långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar på lastbil.

Tyvärr finner jag det svårt att göra tydliga val av ena prioriteringen framför den andra, men där är jag i alla fall i gott sällskap med Försvarsmakten och dess nuvarande inriktning där hela bredden ska behållas. Det värsta i kråksången är dock att den inriktningen ser inte hållbar ut med nuvarande (eller blygsamt ökad) ekonomi och här behöver val göras.

Ifall jag skulle få kniven mot strupen skulle jag välja skalförsvaret med en avskalning av det tyngsta förmågorna inom armén. Detta för att den typen av konflikt vi ser som scenario inte skulle vara direkt fokuserad på att ta och behålla svenskt territorium. Vidare ger skalförsvarsmöjligheten en högre tröskel i första läget och en bättre möjlighet att påverka en militär konflikt i närområdet i de delar som inte utspelar sig enbart på svensk mark.

Personalförsörjningen skulle bestå av en återtagen värnplikt som bas för att bemanna huvuddelen tidvis tjänstgörande men även kontinuerligt tjänstgörande förband. På ett års intensivt övande och tidvis tjänstgöring går det att få en tillräcklig duglighet; kanske lika dugliga som soldater som försvinner efter fyra års ”långsam”-utbildning med brist på övningar? Vid början av ett skymningsläge blir det enklare att ställa om från värnplikt samt att den har gett en tillräcklig, eller till och med gedigen, grund att utbilda vidare på för internationella insatser.

Våra prioriteringar måste hur som helst ske koordinerat med andra och här kommer vi tillbaka där vi började. Vi är (och kommer mera att bli) beroende av omvärldens förmågor. Hur säkerställer vi det sker på ett vis som gynnar oss? Mitt förslag var att arbeta för en överenskommelse för norsk-danskt (och eventuellt brittiskt) stöd för Östersjöutloppet. Vad som skulle erfordras för att få dem dit är en sak för de politiska förhandlingarna. Ditt förslag om samarbete med Finland är ytterligare ett bra sådant exempel hur vi kan gå från att vara jämte andra till att vara tillsammans med andra.

Försvarssamarbete kan vara bland det svåraste att samarbete inom, men det är lika svårt att låta bli med dagens finansieringsambitioner. Vi kommer att tvingas göra det djupare (hur obekvämt de än må upplevas) i ett lämpligt institutionellt ramverk. Men samarbete fungerar enbart som samarbete och inte som säkerhetskonsumption.

Här börjar det bli dags för mig att runda av, hur ser du på avvägningarna mellan de olika förmågorna? Vilket är det minst dåliga?

Vi har inte kommit hela vägen till ett färdigbyggt hus men det till trots är min förhoppning att vi i alla fall plattat till marken så att huset kommer att stå på en stabilare grund när det blir byggs.

Johan, tack återigen för denna vändas skrivande och tack ni som har följt och kommenterat. Jag hoppas vi rör oss tillsammans närmare klokskap, ett klokt försvarsbeslut 2015 och ett klokt eldpostande av Östersjön.

Vännen Oscar

Mer av samma författare