Jag är enig med dig Johan att scenariot du målade upp i ditt brev måste vara ett scenario vårt försvar ska kunna förhålla sig till. Även om konventionella styrkor har lyst med sin frånvaro som medel att avgöra oenigheter kan vi vara säkra på att när en sida agerar som om militära medel saknar nytta kommer det att få nytta till den andra sidan.
Det var bra tillägg till vårt geografiska fokus. Jag skulle se Nordkalotten som ett område av relativt lägre prioritet och i första läget en norsk-finsk huvudbry men fortfarande möjligt att operera mot från F21. Gruvnäringen och järnmalmen finns förvisso i norra Sverige, men jag har svårt att se det som ett direkt mål att och hålla eller något vi kan trovärdigt försvara om viljan skulle finnas. På en sidnot belyser det en intressant poäng om försvarsvilja, är huvuddelen av Sveriges befolkning bekväm med att bara betala för ett försvar av Stockholm i kristid?
Utöver detta kommer vi tillbaka till södra Sverige där triangeln Stockholm-Karlskrona-Gotland-triangeln utgör den första tröskeln och dess höjd av extra betydelse om någon vill försöka att gå i trappan i första läget. Ifall ett gott skydd finns där blir Götaland ett andra trappsteg bakom triangeln.
De förmågor som betonats är i första läget att luft- och sjömakt som behövs för att skapa denna tröskel mot en rysk skärm-operation i Östersjön samt för att skydda tillflöde av stridskrafter samt förnödenheter västerifrån. Detta pekar på en organisation med prioritet på ett skalförsvar med många JAS, kvalificerat luftvärn, sjömålsrobotar, förmåga till ubåtsjakt och bassäk-förband.
Kan det då förhålla sig så att det är dessa förband Försvarsmakten ska ställa om mot på bekostnad av stridsvagnar och stridsfordon? Om så var fallet skulle arrmén kunna decimeras och integreras med hemvärnet för att lösa bassäk- och bevakningsfunktionerna.
Men allt avgörs inte av höjden av första trappsteget utan längden och mängden trappsteg är också betydelse också. Då är det återigen dags att dra in Clausewitz i denna delikata fråga då kriget är en kamp av viljor. Låt oss beakta de 78 dagar av bombningar de tog att rucka Serbiens vilja. Det får tjäna som ett argument för att morgondagens högteknologiska kriget avgörs inte med enbart ett hårt och snabbt första slag av massiva bombningar i kombination med cyberattacker.
Utan när försvarsviljan kvarstår skulle då Sveriges motdrag med stridsfordon och stridsvagnar (varför inte stridsfordon med luftvärnskanon?) utgöra en riktig tillgång för att slå en första våg som skulle bestå av marininfanteri och luftburna styrkor med skyttefordon. En starkare armékomponent, speciellt med luftvärn, skulle ge en god uthållighet. Denna fokusering är närmare ett djupförsvar som vi har börjat röra oss ifrån.
Ett tredje alternativ skulle vara att dra nytta av utvecklingen i vapensystems räckvidd, skära ner på korvetterna och försöka att kontrollera Östersjön från landvägen medelst fler JAS, långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar på lastbil.
Tyvärr finner jag det svårt att göra tydliga val av ena prioriteringen framför den andra, men där är jag i alla fall i gott sällskap med Försvarsmakten och dess nuvarande inriktning där hela bredden ska behållas. Det värsta i kråksången är dock att den inriktningen ser inte hållbar ut med nuvarande (eller blygsamt ökad) ekonomi och här behöver val göras.
Ifall jag skulle få kniven mot strupen skulle jag välja skalförsvaret med en avskalning av det tyngsta förmågorna inom armén. Detta för att den typen av konflikt vi ser som scenario inte skulle vara direkt fokuserad på att ta och behålla svenskt territorium. Vidare ger skalförsvarsmöjligheten en högre tröskel i första läget och en bättre möjlighet att påverka en militär konflikt i närområdet i de delar som inte utspelar sig enbart på svensk mark.
Personalförsörjningen skulle bestå av en återtagen värnplikt som bas för att bemanna huvuddelen tidvis tjänstgörande men även kontinuerligt tjänstgörande förband. På ett års intensivt övande och tidvis tjänstgöring går det att få en tillräcklig duglighet; kanske lika dugliga som soldater som försvinner efter fyra års ”långsam”-utbildning med brist på övningar? Vid början av ett skymningsläge blir det enklare att ställa om från värnplikt samt att den har gett en tillräcklig, eller till och med gedigen, grund att utbilda vidare på för internationella insatser.
Våra prioriteringar måste hur som helst ske koordinerat med andra och här kommer vi tillbaka där vi började. Vi är (och kommer mera att bli) beroende av omvärldens förmågor. Hur säkerställer vi det sker på ett vis som gynnar oss? Mitt förslag var att arbeta för en överenskommelse för norsk-danskt (och eventuellt brittiskt) stöd för Östersjöutloppet. Vad som skulle erfordras för att få dem dit är en sak för de politiska förhandlingarna. Ditt förslag om samarbete med Finland är ytterligare ett bra sådant exempel hur vi kan gå från att vara jämte andra till att vara tillsammans med andra.
Försvarssamarbete kan vara bland det svåraste att samarbete inom, men det är lika svårt att låta bli med dagens finansieringsambitioner. Vi kommer att tvingas göra det djupare (hur obekvämt de än må upplevas) i ett lämpligt institutionellt ramverk. Men samarbete fungerar enbart som samarbete och inte som säkerhetskonsumption.
Här börjar det bli dags för mig att runda av, hur ser du på avvägningarna mellan de olika förmågorna? Vilket är det minst dåliga?
Vi har inte kommit hela vägen till ett färdigbyggt hus men det till trots är min förhoppning att vi i alla fall plattat till marken så att huset kommer att stå på en stabilare grund när det blir byggs.
Johan, tack återigen för denna vändas skrivande och tack ni som har följt och kommenterat. Jag hoppas vi rör oss tillsammans närmare klokskap, ett klokt försvarsbeslut 2015 och ett klokt eldpostande av Östersjön.
Vännen Oscar
Som vanligt en massa intressanta idéer från er bägge. Ett stort tack för er mycket betydande medverkan i debatten kring vår säkerhetspolitik. Det vore trevligt om lite av ert kunnande och engagemang kunde smitta av sig på det svenska folket i allmänhet och i synnerhet våra folkvalda politiker. Tyvärr faller en stor skugga även på den förhållandevis stora officerskåren; var är ni i den offentliga debatten?
Jag håller med i många av era tankar och idéer och med ovan bristfälliga intresse från allmänhet och politiker tillsammans med en alltför låg nivå på våra försvarsanslag behövs ett skalförsvar istället för dagens demostratorförsvar med en mängd olika funktioner i en alltför liten numerär. Skalförsvaret måste kompletteras med en försvarsallians som har en stark partner dvs USA. Kan man inte få till ett transatlantiskt samarbete med USA som Australien, Sydkorea eller Israel har? Nato känns bara som ett militärt fungerade EU med kanske alltför många olika viljor?
Ett skalförsvar bör även ha en kvalificerad flotta med större numerär än idag så där håller jag inte med dig. Sveriges införsel sker väl till 90% per sjövägen och med en av Europas längsta kuster är flottan av yttersta vikt.
Om man dessutom tar i beaktan de olika förmågor som moderna ytfartyg besitter öppnas nya möjligheter. Istället för att lägga 13 miljarder (enligt riksdagens utredningstjänst) på ex antal fasta luftvärnsbatterier med medel- till långräckviddigt kapacitet såsom Aster 30 borde man kanske inköpa moderna fregatter eller liknande fartyg med motsvarande förmåga? Utöver luftvärnsfunktionen får man tillgång till ubåtsjakt och ytstrid med en förmåga som verkligen är flyttbar, kamoflerbar och insatsberedd över hela vårt land eller närområde. Dessutom med möjlighet att bedriva skarp tjänst internationellt.
Frankrike räknar med en prislapp på ca 5,6 miljarder per fartyg för sina Fremm-fregatter som i italienskt utförande går att utrusta med Aster 15/30 för luftvärnsuppgifter men även kan utrustas med moderna anfallsvapen såsom kryssningsroboten Sea Scalp.
En fregatt på västkusten, en på sydostkusten och en på Norrlandskusten borde kunna skydda ganska mycket av Sverige eller hur?
Du ställer frågan om svenska folket är nöjt att betala för att bara försvara Stockholm. Som om det största syftet är att militärt kunna försvara Stockholm? Är inte, borde inte, frågan först vara om det uppfyller försvarsidéns mål att kunna försvara Stockholm? Om försvarsidén t.ex. är att försvaret ska verka avhållande och stabiliserande i vårt närområde, med fokus på Sverige och svenskt territorium som potentiella mål för eskalerande militära hot, vilken avhållande effekt har då _förmågan_ att kunna försvara Stockholm? Kommer den att verka avhållande, nedlugnande och stabiliserande? Före kriget är ett faktum? Om det skulle vara försvarsidén det vill säga. I vilken försvarsidé, i vilka scenarion, uppfyller förmågan att försvara Stockholm och Göteborg ett strategiskt, politiskt, mål? Vilket/vilka?
När siktar vi på att addressera en hotutveckling med militära förmågor? Tidigt och förebyggande som i invasionsförsvaret? (Där ”riktigt” krig hade inneburit en misslyckad och havererad säkerhets- och försvarspolitik med andra omfallsplaner i bakfickan). Efter att ett hot har blivit reellt exekverat i en väpnad attack? (Så att de ”användbara” och ”omedelbart gripbara” förbanden får kriga på riktigt fast på hemmaplan som omväxling?). Vilket är det politiska syftet med stridskrafterna när de verkar hemma? Vilka politiskt mål och vilka nyttiga politiska effekter ska de bidra till i olika skeden. I kampen mellan viljor? Hur påverkas motståndarens vilja i olika skeden? Vilken utveckling önskar vi? Hur skapas den, med vilka medel? Vilka är de militära stridskrafternas roll i denna politiska försvarsidé och -plan?
Jag saknar top-down analysen. Nu verkar perspektivet vara mest bottom-up. Vad kan vi göra? Men, vad behöver vi göra? Lösningen måste kanske bli en kompromiss mellan dessa perspektiv, men det är bara gapet dem emellan som kan ge oss ett mått på, och förståelse för, om vi prioriterar rätt och vilka risker som faktiskt tas i den lösning vi väljer.
”Försvarsidén” och vad som dimensionerar stridskrafterna i internationella säkerhetsoperationer och nationellt kan inte vara densamma. Målen är helt olika. Kanske kan stridskrafterna vara desamma, men politiska mål, doktriner, strategier och kanske även taktik är nog helt väsensskilda. Vi kan inte leta efter krig hemma för att gynna rekrytering till exempel. ”Riktiga” insatser hemma innebär krig hemma och försvarsförmågorna bör nog helst användas före dess? Hemma åtminstone? Syftet är snarare att bevara fred och säkerhet snarare än krigföring på riktigt för att släcka en brand som redan startat?
Så länge man tror att pengarna på NBG eller NRF är helt bortkastade om förbanden inte får kriga på riktigt, så räknar jag inte med att budskapet blir förstått. Nivån på svensk politisk försvarsdebatt är verkligen låg tyvärr. Politiker, fråga och lyssna på era sakkunniga. Det finns internationell och historisk vetenskap att beakta inom något så viktigt och statsbärande som att kunna försvara och bevara nationen och samhällets stabilitet oaktat yttre oroligheter. Det är inte ett område som bör styras med tyckande och av amatörer.
Frågan är bättre belyst nu, men vi saknar fortfarande de politiska scenarion som sätter försvarsidén i ett begripligt sammanhang. De politiska målen är ännu inte uttalade. Den politiska försvarsidén som sätter den militära försvarsförmågan i ett sammanhang och ger dem syfte och mål, är ännu inte formulerat. Vi hör bara intetsägande floskler om ”användbart”, ”gripbart”, ”i samverkan” m.m. Men det är bara HUR, inte VAD eller VARFÖR.
Ni duktiga analytiker äger såklart inte detta problem och angriper förtjänstfullt det enda perspektiv som under förutsättningarna är analyserbart. Vad kunde vara möjligt ur ett bottom-up perspektiv är ingen dålig början för att formulera en nationell försvarsidé som nyttjar och sätter in det militära instrumentet i ett, under förutsättningarna, relevant sammanhang.
Kanske finns inte den politiska analysförmågan längre? För de som formulerade den senaste försvarsidén gjorde det i anslutning till andra världskriget och den höll ända fram till 90-talet utan behov av större politisk förmåga att formulera nya försvarsidéer under tiden. Så kompetensen föll i glömska och dog bort?
Bra jobbat ändå. Ett steg till är ändå taget i rätt riktning. Jag önskar att jag hade förmågan själv…
Mycket bättre formulerat här.
Om vi löst antar att vår avhållande militära förmåga bygger på förmågan (inte bara möjligheten) att få förstärkningar från allierade, så borde det rimligtvis ta tid från beslut till operativ förmåga i Sverige. Turkiets patriotbatterier tog 7 veckor från beslut till operation emellan NATO-länder. En viktig förmåga för det i Sverige beredsskapssatta försvaret borde då vara förmågan att vinna tid. En viss uthållighet kommer att krävas. Om det kan skapas av ett anorektiskt skalförsvar utan förmåga till motstånd på djupet låter jag vara osagt, men sett ur en politisk motståndares ögon så ser nog möjligheterna att snabbt nå ett avgörande med små risker som mycket goda. Den avhållande effekten idag, samt imorgon med dagens planering, är nog i det närmaste obefintlig. Därmed är Sverige ett destabiliserande säkerhetsvacuum i Norden. Oavsett hur vi här och nu försöker trolla med knäna. Det behövs betydligt mer konkreta åtgärder än pajkastning mellan okunniga och ointresserade karriärpolitiker och överengagerade försvarsdebattörer i fåtal. Utsikterna är mörka….
Tobias: Tack så mycket! Ja, det är tyvärr en brist på officerare i debatten men jag ser många ljusglimtar på den fronten! Jag är inte expert på sjöstrid men min uppfattning är att det går relativt enkelt att sänka en fregatt (till och med Visbykorvetter i klart väder?) och därav blir konceptet luftvärn till havs ganska sårbart
Fundersam: tack för vänliga ord, jag vet inte hur många av dina frågor som var av retoriskt slag, men jag troende pekar på rn viktigt poäng att jag angriper frågan egentligen ifrån vad vi kan göra idag och hur vi skulle kunna göra det bättre medan Johan snarare startar där du önskar; vad ska vi göra i första läget. Håll ut till hans svar så för vi se!
Hej Oscar!
Tack för ditt svar! I så fall är vi två som är novisa avseende sjöstrid men det finns flera andra exempel på luftvärn till sjöss. Se tex på de fyra jagare av Arleigh Burke-klass som nu USA flyttar till Spanien för att skydda Nato-länderna mot inkommande ballistiska robotar. Även Storbritannien insåg värdet av luftvärnsskydd under Falklandskriget och resultatet finns i form av deras Daring-klass jagare typ 45. En modern fregatt med rätt radar och luftvärnsrobot borde klara av liknande uppgifter men över ett mindre område.
Tack Tobias och Oscar för att ni lyfter den marina delen av diskussionen! Det är inte ofta dessa frågor tar plats i den svenska debatten, vårt folk är tyvärr svårt drabbat av ”Sea Blindness”. Hoppas hinna återkomma med ett inlägg om det framöver. Jag, och många kollegor, har länge försökt förklara värdet av sjöburet luftvärn, men diskussionen brukar stanna vid försvar av det egna fartyget vilket egentligen inte är problemet.
Det finns som sagt många sjöburna system, holländska ”De Zeven Provinciën” är ett exempel (se länk: http://en.wikipedia.org/wiki/De_Zeven_Provinci%C3%ABn-class_frigate)
Det är inte enkelt att sänka en fregatt fritt till sjöss. Se bara sensorparken och vapenlasten på DZP – det går åt rätt många flygplan och robotar att tränga igenom det försvaret. Det huvudsakliga hotet mot ett sådant fartyg är ubåtsburna vapen. Undervattensstrid innebär korta sensorräckvidder och en mycket komplex miljö som ger mycket kort reaktionstid när en ubåt eller torped väl upptäcks. Ska man försöka komma åt en fregatt av denna typ från luften eller ytan vill man absolut INTE ha klart väder, tvärt om. Ju mer storm, nederbörd, åska mm desto bättre! Det är dock långt ifrån enkelt även under sådana förhållanden.
Fördelarna med sjöburet luftvärn är många: hög strategisk och operativ rörlighet, god skyddsförmåga och lång uthållighet för att nämna några. Det ger också en stor strategisk handlingsfrihet genom att det kan flyttas dit där det behövs utan något foot-print iland, och finessen är att man kan deployera innan regeringen fattat beslut om insats (se ex. Gävle i ML-01) så när beslutet väl kommer kan insatsen påbörjas omedelbart. I samma stund som beslut om att avsluta en insats fattats, kan fartyget vara på väg hem.
Nackdelen är förstås att man lägger flera ägg i samma korg. Ett fartyg av denna typ kostar en hel del pengar vilket med naturlighet ger få enheter, men det finns billigare alternativ. Det allra mest prisvärda torde varit att fullfölja beväpningen av Visby med en bra robot. Sensorer, ledningssystem och eldledning finns redan, det är bara själva vapendelen som saknas – men där har ju politikerna i sin vishet satt stopp *ironi*
/ Commander
(s) tycker att NBG är bortkastade pengar. Försvarets roll är tydligen att bygga goodwill i FN och världssamfundet. Det är helt klart utrikespolitik, kanske också försvarspolitik i termer av att det är politik som styr Försvarsmakten, men är det relevant för försvarsförmåga? Är det en del av en försvarsidé eller bara en del av andra utrikespolitiska ambitioner? Sådant som utlandsstyrkan för skötte vid sidan om det reguljära försvarets uppgifter för försvar, inom totalförsvarets ram. Vilka politiska hotscenarion addresseras? Nä, just det det finns ju inga militära hot idag. Idag är det osannolikt med militära hot, Men vad är sannolikt i vår omvärld om 10-20 år? Den tid det tar att skapa en försvarsförmåga. Kunde våra politiker förutspå murens fall redan 1979? Visste de säkert att al-Qaida skulle angripa USA på hemmaplan redan 1991, med efterföljande militära behov i kriget mot terrorismen under början av 2000-talet? Är det inte så att när vår ”användbara” insatsorganisation är klar så är behovet redan något annat? Omvärlden har ändrats igen. Det ”flexibla” försvaret var en önskedröm som inte håller i verkligheten? Besluten fattas alltid för sent och behovet av framförhållning går inte att trolla bort med ren och skär politisk vilja. Kanske fattas besluten för sent för att det måste vara ”sannolikt” (dvs. redan hänt) innan man fattar beslut? Kanske är ledtider inte bara ett resultat av långa utvecklingstider, utan det tar tid att forma, utrusta, utbilda och omsätta organisationer? Särskilt när finansieringen alltid är optimistisk och i underkant. I vår tidigare försvarsidé så hanterades osäkerheter och ledtider genom en bred och flexibel förmåga över tiden mot ett bredare utfallsrum av möjliga (inte osannolika) händelseutvecklingar, dvs. mot det som vi inte kan veta när besluten fattas. Styrt av ”worst-case” som inte heller behöver vara omöjligt om än osannolikt (idag). Kan man verkligen göra annorlunda med politiken som ramverk och utan magisk spåkula?
Jag anser att ett Hemvärn utan övriga Armén är uteslutet. Man måste ha extrem dödslängtan eller oförstående av vad man ger sig in på om man med Hemvärnets resurser ställer upp på att bevaka område/objekt utan att reguljära förband att räkna med som stöd och styrka.