Av Bengt Gustafsson, fd Överbefälhavare

En gång om året städar jag mina bokhyllor. När alltför många böcker ligger horisontellt ovanpå bokraderna är det dags att städa bort några som sannolikt aldrig öppnas igen. I år var det bland annat dags för ett litet häfte, utgivet av dåvarande SSLP på Försvarsdepartementet med rubriken Avspänningen i Öst och Väst, datumsatt den 1 maj 1979. Det vill säga, det var inte en beskrivning av avspänningen mellan dem, utan mera om hur det från en svensk utgångspunkt på senare tid uppfattats hur respektive supermakt tyckte det fungerat under det som skulle visa sig bli avspänningsperiodens sista år. Texten hade tagits fram inom ramen för SSLP:s referensgrupp för internationell utveckling (REI). Och denna blev trots allt ögnad.

Avslutningsvis försöker man spå om dess framtid med följande text:

”Avspänningen har i det föregående karaktäriserats som en kombina-
tion av kontrollerad antagonism och begränsad samverkan. …Till det-
ta kommer att de villkor eller förutsättningar för avspänning som ovan
angivets knappast kan förväntas föreligga fullt ut annat än periodvis.

Den slutsatsen ligger då nära till hands att man i framtiden får räkna
med ett vågrörelsemönster i relationerna mellan supermakterna, där
perioder av fördjupad avspänning växlar med tider av kärvare klimat,
samtidigt som inriktningen på avspänning hela tiden kvarstår som en
underström.

För supermakterna är avspänningspolitiken en svår seglats med många
blindskär. Till dessa hör de illusioner som har kommit att omge avspän-
ningsbegreppet. Så mycket angelägnare då att skapa en utbredd insikt
om denna politiks förutsättningar och problem.”

I texten innan har man avhandlat bland annat Sovjets ökade agerande i Afrika, som den av Sovjet finansierade kubanska inblandningen i inbördeskrigets Angola och stödet till det kommunistiska Etiopien i kriget mot Somalia. Vidare den sovjetiska ledningens svårigheter att förstå den amerikanska inrikespolitiken och den nye presidenten Carter och hans tjat om mänskliga rättigheter (efter Helsingforsöverenskommelsen). Det konstateras också att Sovjet använt perioden till en avsevärd upprustning inte minst av WP:s styrkor i sattelitländerna i Centraleuropa, och att som en följd härav Nato vid ett möte i maj 1977 fattat ett principbeslut om att höja sin budget med 3% för att hänga med.

Däremot noterar man inte i redovisningen av kärnvapenbalansens utveckling att Sovjet från 1976 börjat placera ut en ny typ av rörlig robot med fast bränsle och medellång räckvidd: SS-20 (på Natopråk). Detta nya hot mot Europa skulle redan i december 1979 resultera i det som skulle komma att kallas Nato:s dubbelbeslut. Det vill säga, Nato sade sig komma att svara med utplacering av egna kärnvapen i Europa, om inte Sovjet före 1983 dragit tillbaka SS-20. I samma månad skulle emellertid Sovjet sätta definitiv punkt för avspänningsperioden genom att gå in i Afghanistan för att militärt stödja det inhemska marxistiska partiet i en sedan 1978 pågående inbördeskonflikt. Inte heller denna hade omnämnts i REI:s text.

Och ett drygt år senare skulle en ny amerikansk president, Ronald Reagan, påbörja en bred politisk verksamhet med syfte att undergräva kommunistpartiets makt i Sovjet och dess sattelitländer. Tio år efter Sovjets inmarsch i Afghanistan skulle järnridån i Europa börja falla och ett par år senare WP upplösas, följt av Sovjetunionen. Innan dess skulle – dolt för allmänheten – risken för ett kärnvapenkrig stiga till en nivå som inte upplevts sedan Kubakrisen.

Reagans ordval och den nyutnämnde generalsekreteraren Andropovs misstänksamhet ledde till att Sovjet ökade sina ansträngningar till maximum för att följa upp eventuella tecken på krigsförberedelser inom Nato. (Den så kallade Operation RJAN). När sedan Nato, som de gjort också tidigare, övade sin kollektiva beslutsorganisation för användning av kärnvapen inom ramen för flexible respons (Able Archer) 1983 reagerade det spända känselsprötet och fick sovjetledningen att höja beredskapen på sin kärnvapenarsenal. Flygplanen i Baltikum stod lastade och startklara på marken under Nato-övningen samt några gånger till.

Med dessa konstateranden av den verkliga utvecklingen från ett halvår efter REI:s beskrivning av läget i avspänningspolitiken vill jag endast peka på svårigheterna att förutse hur den internationella bilden kan förändras redan på kort sikt.

Och då är det sannerligen inte några ”dunungar” som ingick i REI, tvärtom. Ordförande var Katarina Brodin, som jag en gång till kabinettssekreterarens förskräckelse försökte värva till MUST för att också kunna få en ny infallsvinkel i bedömningarna av inkommande underrättelser. Den mest prominente medlemmen i REI var emellertid sovjetkännaren Alf Edeen, som jag själv stiftat bekantskap med som duktig förläsare på Försvarshögskolans långa kurs i början på 1970-talet.

Gamla människor får en mängd associationer i sin vardag. Får man dela med sig av dem?

Mer av samma författare