Av Bengt Gustafsson, fd Överbefälhavare
En gång om året städar jag mina bokhyllor. När alltför många böcker ligger horisontellt ovanpå bokraderna är det dags att städa bort några som sannolikt aldrig öppnas igen. I år var det bland annat dags för ett litet häfte, utgivet av dåvarande SSLP på Försvarsdepartementet med rubriken Avspänningen i Öst och Väst, datumsatt den 1 maj 1979. Det vill säga, det var inte en beskrivning av avspänningen mellan dem, utan mera om hur det från en svensk utgångspunkt på senare tid uppfattats hur respektive supermakt tyckte det fungerat under det som skulle visa sig bli avspänningsperiodens sista år. Texten hade tagits fram inom ramen för SSLP:s referensgrupp för internationell utveckling (REI). Och denna blev trots allt ögnad.
Avslutningsvis försöker man spå om dess framtid med följande text:
”Avspänningen har i det föregående karaktäriserats som en kombina-
tion av kontrollerad antagonism och begränsad samverkan. …Till det-
ta kommer att de villkor eller förutsättningar för avspänning som ovan
angivets knappast kan förväntas föreligga fullt ut annat än periodvis.
Den slutsatsen ligger då nära till hands att man i framtiden får räkna
med ett vågrörelsemönster i relationerna mellan supermakterna, där
perioder av fördjupad avspänning växlar med tider av kärvare klimat,
samtidigt som inriktningen på avspänning hela tiden kvarstår som en
underström.
För supermakterna är avspänningspolitiken en svår seglats med många
blindskär. Till dessa hör de illusioner som har kommit att omge avspän-
ningsbegreppet. Så mycket angelägnare då att skapa en utbredd insikt
om denna politiks förutsättningar och problem.”
I texten innan har man avhandlat bland annat Sovjets ökade agerande i Afrika, som den av Sovjet finansierade kubanska inblandningen i inbördeskrigets Angola och stödet till det kommunistiska Etiopien i kriget mot Somalia. Vidare den sovjetiska ledningens svårigheter att förstå den amerikanska inrikespolitiken och den nye presidenten Carter och hans tjat om mänskliga rättigheter (efter Helsingforsöverenskommelsen). Det konstateras också att Sovjet använt perioden till en avsevärd upprustning inte minst av WP:s styrkor i sattelitländerna i Centraleuropa, och att som en följd härav Nato vid ett möte i maj 1977 fattat ett principbeslut om att höja sin budget med 3% för att hänga med.
Däremot noterar man inte i redovisningen av kärnvapenbalansens utveckling att Sovjet från 1976 börjat placera ut en ny typ av rörlig robot med fast bränsle och medellång räckvidd: SS-20 (på Natopråk). Detta nya hot mot Europa skulle redan i december 1979 resultera i det som skulle komma att kallas Nato:s dubbelbeslut. Det vill säga, Nato sade sig komma att svara med utplacering av egna kärnvapen i Europa, om inte Sovjet före 1983 dragit tillbaka SS-20. I samma månad skulle emellertid Sovjet sätta definitiv punkt för avspänningsperioden genom att gå in i Afghanistan för att militärt stödja det inhemska marxistiska partiet i en sedan 1978 pågående inbördeskonflikt. Inte heller denna hade omnämnts i REI:s text.
Och ett drygt år senare skulle en ny amerikansk president, Ronald Reagan, påbörja en bred politisk verksamhet med syfte att undergräva kommunistpartiets makt i Sovjet och dess sattelitländer. Tio år efter Sovjets inmarsch i Afghanistan skulle järnridån i Europa börja falla och ett par år senare WP upplösas, följt av Sovjetunionen. Innan dess skulle – dolt för allmänheten – risken för ett kärnvapenkrig stiga till en nivå som inte upplevts sedan Kubakrisen.
Reagans ordval och den nyutnämnde generalsekreteraren Andropovs misstänksamhet ledde till att Sovjet ökade sina ansträngningar till maximum för att följa upp eventuella tecken på krigsförberedelser inom Nato. (Den så kallade Operation RJAN). När sedan Nato, som de gjort också tidigare, övade sin kollektiva beslutsorganisation för användning av kärnvapen inom ramen för flexible respons (Able Archer) 1983 reagerade det spända känselsprötet och fick sovjetledningen att höja beredskapen på sin kärnvapenarsenal. Flygplanen i Baltikum stod lastade och startklara på marken under Nato-övningen samt några gånger till.
Med dessa konstateranden av den verkliga utvecklingen från ett halvår efter REI:s beskrivning av läget i avspänningspolitiken vill jag endast peka på svårigheterna att förutse hur den internationella bilden kan förändras redan på kort sikt.
Och då är det sannerligen inte några ”dunungar” som ingick i REI, tvärtom. Ordförande var Katarina Brodin, som jag en gång till kabinettssekreterarens förskräckelse försökte värva till MUST för att också kunna få en ny infallsvinkel i bedömningarna av inkommande underrättelser. Den mest prominente medlemmen i REI var emellertid sovjetkännaren Alf Edeen, som jag själv stiftat bekantskap med som duktig förläsare på Försvarshögskolans långa kurs i början på 1970-talet.
Gamla människor får en mängd associationer i sin vardag. Får man dela med sig av dem?
Ännu en mycket intressant och klok artikel från Bengt Gustafsson. Brukar också roa mig med att gå tillbaka i tiden då och då och ta del av de förutsägelser som då gjordes med ”stor säkerhet”. Härom dagen var det läge att gå tio år tillbaka i tiden för att se vad som då sades om pågående försvarsreform. Inte helt oväntat var tongångarna mycket snarlika dagens med guld och gröna skogar där de som kritiserade reformen utmålades som pessimister och föredettingar. Med facit i hand vet vi ju alla resultaten av försvarsbesluten 2000 och 2004.
Vi vet också alla hur det gick de som deltog i ”översteupproret” för tio år sedan där man, precis som idag, kritiserade försvarsbeslutet för att vara underfinansierat. Att säga sanningen respektive att påpeka osäkerheter är helt enkelt inte populärt.
För att svara på din sista fråga Bengt, ja det får man. Det är dessutom mycket uppskattat. Fortsätta gärna att städa bland böcker så att vi får fler artiklar likt denna.
Västvärlden, och inte minst Sverige, har en märklig tendens att tänka framåt i kvartalsrapporter, nästa grad – eller till nästa val – och inte analysera det förflutna samt att inte ta tillvara de erfarnas insikter.
Bengts ord väger tungt, jag bara önskar att dagens karriärister samt påläggskalvarna kunde ta in och förstå dem.
GMY
Ett litet tillägg till Bengt G mycket vassa funderingar. I oktober 1985 övade NATO med en imponerande sjöstyrka i Östersjön, det var bl.a. slagskeppet USS IOWA , kryssaren USS Ticonderoga och ett antal brittiska, tyska m.fl jagare och fregatter. Avsikten var en demonstrations skjutning med slagskeppets 40,6 cm artilleripjäser som senast använts i Viet Nam för eldunderstöd. Den 23 oktober var en dimmig dag i södra Östersjön varför det var rött väder för svenska flygspaningsförband. Styrkan gick radio-och radartyst. Kort sagt var fanns styrkan ? 46.e patrullbåtsdivisionen som var utgångsgrupperad i Karlskrona fick order att gå till sjöss och leta upp IOWA- styrkan. Divisionschefen gjorde ett underrättelsebedömande som ledde till att styrkan borde sökas syd och väst om Bornholm. Mycket riktigt styrkan upptäcktes sydväst om Bornholm. Styrkans läge, kurs och fart rapporterades. Divisionen uppmanades av den amerikanske amiralen att lägga sig sist i fartygskolonnen och följa skjutningen. Så skedde oxå. En bra början på NATO-samarbete ! Senare underrättelsebedömanden visade att styrkans operationer i Södra Östersjön från sovjetisk horisont skulle ses som en övning för en flankoperation mot Östtyskland och Polen för att förekomma ett WP- anfall på de nordtyska slätterna. Från svensk sida gjordes en helt annan bedömning nämligen att NATO-styrkans operationer syftade till att visa Sovjet att NATO inte avsåg att vara passivt om de sovjetiska ubåtskränkningarna innebar positionsframflyttning på svenskt territorium eftersom Sverige var i det närmaste försvarslöst mot de sovjetiska ubåtsintrången.
Mitt minne kanske sviker mig men jag vill minnas att f.d. Kmd G. Frisk tjänstgjort som DC 46:e?
Jag noterar inläggens signaturer och namn och ställer en fråga som inte behöver besvaras men som kanske kan illustrera hur en 39-årig akademiker, skattebetalare och familjefar faktiskt betraktar situationen. Något insatt i FM är jag väl eftersom jag gjorde GU på 46:e/36:e PTRBDIV (PB Sb/sjö), 94-95 och MOHS 95-97 (Sb/SIS), men lämnade FM i maj 1998 efter en stund på Basförsvarsskolan och insatsstyrkan Fo/11.
Nåväl. Jag kan som akademiker och civilist förundras över den historielösa ingångsbild man tydligen har som folkvald politiker i Sverige idag. Jag bara undrar var jag skall lägga min röst när samtliga partier gjort sitt för att urholka Försvarsmakten och komma i obalans med förmågan att hävda suveränitet och föra utrikes- och säkerhetspolitik.
Nej. Jag försöker inte uttrycka något politikerförakt. Jag får dock inte ihop min analys av FM-förmåga och uppgift och dess enheter och tillgänglighet med den bild som utmålas av Försvarsdepartement, Försvarsminister, Finansminister, Utrikesminister och Statsminister.