Det tog två veckor för Sverige att överge 200 år av neutralitetspolitik. Nyckeln var att göra som Finland. Detta även om man i Helsingfors tyckte att vi pratade lite väl mycket. Något som den nyvalde presidenten Stubb noterade vid sitt statsbesök,
En annan infallsvinkel kom från Paris. Sju år efter sitt första stora EU-tal återkom den franske presidenten Macron med en två timmar lång utläggning om Europas säkerhet. Grundtonen är starkt alarmistisk. ”Vårt Europa står inför ett dödshot”. Det gäller att bli mindre beroende av andra. Därefter följer en rad mer eller mindre nygamla förslag. En europeisk missilsköld, ett gemensamt cyberförsvar, europeiska insatsstyrkor etc”.
För några år sedan skulle sådana tankar ha fallit platt till marken. Flertalet EU medlemmar ser traditionellt Nato i denna roll. Men i det rådande läget ökar incitamenten att pröva nya lösningar. Skepsisen bland EUs mindre medlemsstater mot Frankrikes ledarroll på detta och andra områden är utbredd. Sverige har tillhört skeptikerna, inte minst förslagen om en protektionistisk försvarsindustri. Vad som inte uppmärksammats i samma utsträckning är de centraleuropeiska staternas beroende av Ryssland och närmast proryska inställning. Det gäller inte bara Slovakien och Ungern utan också Österrike. Det finns inget som talar för att man i Wien skulle vara intresserad att följa det svensk-finska exemplet.
För några veckor sedan presenterade Försvarsberedningen sin analys. De operativa förslagen har dominerat debatten de senaste veckorna och torde vara bekanta för de flesta.
- Öka anslagen till det militära och civila försvaret fram till 2030 så att det då uppgår till 2,6 % av BNP.
- Öka antalet värnpliktiga
- Öka antalet armébrigader från 2 till 4
Särskilt bör noteras att förslagen får stöd från samtliga politiska partier. Å andra sidan finns betydande oenighet om finansieringen. Debatten kommer att fortsätta, inte minst inför EU- valet i juni och därefter.
Sverige understryker de transatlantiska relationernas betydelse och är därför negativt till att försvaga Nato. Statministerns närvaro vid president Bidens State of the Union-tal kan ses som en markering. Likaså det s k DCA avtalet om amerikansk militärs möjlighet att baseras i Sverige. Norge och Danmark har liknande avtal. Det finns således anledning att noga överväga de franska förslagen inte minst vad gäller vapenindustrin. Svenska företag har ett betydande samarbete med amerikanska och brittiska motsvarigheter.
Men det är inte bara på vår sida om Atlanten som sprickorna syns allt tydligare. Den segdragna diskussionen i Representanthuset om biståndet till Ukraina väcker farhågor om att det nästa gång kan bli större reduktioner både i det militära och civila stödet. Detta gäller naturligtvis särskilt om Trump vinner. Då kan det bli totalstopp. Men även en demokratisk president kan få stora problem att övertyga Kongressen. Den historiskt intresserade kan fundera över varför det tog över två år och ett japanskt angrepp på Pearl Harbour innan USA förklarade krig mot axelmakterna.
Det är mycket som står och väger. De inledande ukrainska framgångarna på slagfältet har förbytts i rysk dominans. Israels insatser i Gaza skadar Västs ställning i Mellanöstern. Konflikten påverkar dessutom inrikespolitiken i USA bl a genom våldsamma upplopp vid några stora universitet. Självfallet har Trump valt att utnyttja detta politiskt.
Om man vidgar perspektivet ytterligare landar man i begreppet Globala Syd. Ett samlingsnamn för stater som motsätter sig USAs och Västs dominans. Kina har en ledande roll, men Indien kan på sikt göra Peking rangen stridig. Man är i Delhi mer inriktad på rollen som brobyggare.
Den politiska demokratin och marknadsekonomin är föremål för ständiga attacker. I totalitärt styrda länder som Kina och Ryssland saknas fundamenten för ett fritt och öppet samhälle helt. Ett stort antal länder är formellt demokratiska, men med inskränkningar av olika slag. Latinamerika erbjuder löpande nya exempel.
När vi på svensk sida ska analysera detta och dra slutsatser för vår egen säkerhet finns onekligen anledning till grundlig eftertanke. Försvarsberedningen presenterade nyligen sin rapport till de två ministrar som har ansvar för militärt respektive civilt försvar. Utrikesministern var såvitt bekant inte närvarande.
Det nyinrättade Nationella Säkerhetsrådet med en Nationell Säkerhetsrådgivare har en fundamental roll för att bidra till en mer samlad säkerhetsbild. I en stor intervju i SvD den 27 april noterade den Nationelle Säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm att säkerhetsläget är avsevärt bättre efter Nato-inträdet. Intervjun är intressant genom sin bredd och sitt djup som dessutom understryker Landerholms nära relation till Statsministern. Varken UD eller Försvarsdepartementet nämns vid namn. Istället konstateras att det förvisso finns en del ” byråkratisk friktion” inom Regeringskansliet.
Utrikespolitiken spelar en central roll för vår säkerhet. På det globala planet handlar det som nämnts om att motverka Kinas och Rysslands geopolitiska ambitioner. Man noterar ett växande partnerskap i syfte att underminera den regelbaserade internationella ordningen. Det står och väger. Åtskilliga av de säkerhetspolitiska hot som beskrivits ovan är förvisso inte nya. Men vid ingen tidpunkt under efterkrigstiden har hoten och kriserna varit så samtida och så ömsesidigt förstärkande. Kubakrisen kunde exempelvis hanteras genom direktkontakt mellan de bägge kärnvapenbestyckade supermakterna.
De ständigt återkommande spådomarna om ett amerikanskt tillbakadragande från den globala scenen har hittills inte besannats. Men opinionsmätningarna pekar på ett mycket jämnt resultat i presidentvalet. Oavsett vem som tilldelas segern finns en uppenbar risk att det amerikanska politiska systemet tvingas fokusera på inrikespolitiken. Om Biden segrar skulle naturligtvis många dra en suck av lättnad.
Men frågan är om han orkar sig ta sig igenom fyra år på världens kanske tuffaste politiska uppdrag. Eller om han kommer att framstå som en ny variant av Roosevelt i rullstolen vid mötet med Churchill och Stalin i Teheran.
