Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet.
Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) och icke-krigförande. Tyvärr blandas dessa begrepp ofta ihop i debatten. Denna websidas läsare har nog i allmänhet klart för sig att vi har att göra med tre (eller fyra) olika begrepp med olika innebörd. Så som debatten om alliansfrihet och neutralitet har utvecklats finns det ändå anledning att påtala hur olika de är och hur lätt det är att förväxla följdverkningarna av deras användning med varandra.
Definitionernas innebörd
Alliansfrihet är lättast att definiera, eftersom själva ordet talar om vad det innebär. Det används sällan i någon annan betydelse än att ett land – frivilligt eller ofrivilligt – ställer sig utanför de internationella maktblocken. Det har alltsedan 1950-talet mest använts om stater från den tredje världen. Det har inte någon folkrättslig innebörd, och det ger därför inte ett land som kallar sig alliansfritt några rättigheter eller skyldigheter enligt folkrätten.
Det gör däremot ordet neutralitet i en av två möjliga betydelser. Det kan användas i dagligt tal och då betyder det bara – frivilligt eller ofrivilligt – avstående från ställningstagande i en konflikt eller en dragkamp mellan olika krafter. Svensk synonymordbok föreslår som synonymer orden opartiskhet, oberoende och oavhängighet. Ingendera har någon folkrättslig innebörd.
Man kan å andra sidan också tala om neutralitet i medveten folkrättslig mening. Då har det begreppet en innebörd, som regleras i en rad internationella konventioner och anses vara en del av den så kallade allmänna folkrätten, som gäller också utan åberopande av skrivna konventioner. Det innebär att en stat får både rättigheter och skyldigheter enligt folkrätten och att de krigförande i en konflikt också får rättigheter och skyldigheter gentemot den neutrala staten. Ett angrepp eller en kränkning av en krigförande stat på en stat som förklarat sig eller i praktiken uppträtt som en neutral stat i ett visst krig blir då att anse som en krigshandling, ett nytt anfallskrig, och det betyder att folkrättens regler om krigförande i stället blir gällande i förhållandet mellan de båda parterna. Till det ögonblicket har den neutrala staten en position som skyddas av ett detaljerat och tydligt regelsystem. Det medför samtidigt viktiga skyldigheter för den neutrala staten.
Under det andra världskriget ansågs det av många att ”neutralitet” också innebar skyldighet att avstå från att ta ställning moraliskt mot någon av de krigförande. En sådan skyldighet finns inte inskriven i någon av de konventioner som reglerar neutralitetsbegreppet, men redaktionen för Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning fick utstå beskyllningar för förräderi med anledning av dess intensiva kritik av Nazi-Tyskland. Det illustrerar hur lätt det är att blanda ihop begreppen, särskilt neutralitet i allmän bemärkelse och neutralitet i folkrättslig bemärkelse.
Slutligen finns det ett begrepp som sällan förekommer i debatten om alliansfrihet i Sverige, och det är ”icke-krigförande”. Det har inte någon folkrättslig innebörd och ger inte några rättigheter eller skyldigheter för den icke-krigförande staten. Det innebär enligt nationalencyklopedin ”en position som en stat kan inta under krig mellan andra stater. Ställningen som icke-krigförande skiljer sig från neutralitet genom att den icke-krigförande staten inte betraktar sig som bunden av neutralitetsrättens och Haagkonventionernas krav på opartiskhet gentemot de krigförande. Sverige intog positionen icke-krigförande under finska vinterkriget 1939–40.”
En icke-krigförande stat skyddas alltså inte av andra regler än de som gäller för de krigförande. För en krigförande stat innebär till exempel en ockupation av en del av den icke-krigförande statens territorium för att oskadliggöra dess militära anläggningar – till exempel luftvärn, flygplatser och hamnar – inte att den bryter mot Haag-konventionernas regler om neutralitet. Den löper bara den risk som ligger i att den kränkta staten kan retaliera med de medel den kan våga uppbåda på egen hand. För den icke-krigförande staten innebär situationen i gengäld att ha handlingsfrihet att stödja den ena sidan i ett krig mellan andra stater – men till priset att inte vara skyddad av neutralitetsreglerna och ständigt vara utsatt för risken att utsättas för kränkningar.
Vad Sverige egentligen kan bli i händelse av krig
Sedan vi blev medlemmar av EU använder svenska politiker i officiell ställning inte längre orden ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” som beteckning på vårt lands säkerhetspolitik. Sverige är medlem av FN och deltar i PfP och samordnar strukturen av vårt försvar med NATO-standard. Svenska förband samövar regelbundet med NATO-förband i övningar med det tydliga men inte uttalade syftet att öva försvar mot ryska krigshandlingar. Utrikesministern fördömer Rysslands hållning i Ukraina i hårda ordalag. Försvarsministern talar öppet om behovet av att samordna det svenska försvaret med USA och NATO på grund av Rysslands alltmera aggressiva attityd. Det är helt klart att Sverige inte kan kallas neutralt i ordets allmänna betydelse. Våra attityder är tvärtom fast förankrade i ”Väst”.
Det är också svårt att se hur Sverige i ett krig mellan NATO och Ryssland och såsom medlem i EU skulle kunna göra anspråk på neutralitet i folkrättslig bemärkelse, när det blir fråga om krigshandelspolitik. Ryssland måste också utgå från att våra solidaritetsförklaringar innebär att vi kommer att stödja de baltiska länderna och NATO i övrigt, även med medel som inte är förenliga med folkrättslig neutralitet (ungefär som vi gjorde under det finska vinterkriget). Vårt nära samröre med NATO gör också att vi inte kan göra anspråk på att kallas alliansfria i någon annan bemärkelse än den vi själva påstår finnas. NATO kommer att räkna med stöd från Sverige, om det skulle behövas i någon form och pressa på för att få det, om det skulle se ut som om vi hade betänkligheter. Det spelar dessutom mycket liten roll att vi kallar oss alliansfria. Det ger oss ändå inte något skydd enligt folkrätten. Det skulle möjligen kunna underlätta försök att vinna tilltro till vår vilja att ställa oss neutrala i ett krig mellan NATO och Ryssland. I verkligheten kommer dock varken NATO eller Ryssland att sätta någon tilltro till en sådan plötsligt påkommen vilja, så länge vi fortsätter att bedriva det dubbelspel som beskrivits ovan.
Valet vi står inför
Med andra ord är folkrättslig neutralitet inte en realistisk option i händelse av krig mellan andra länder i vårt närområde. Vi kommer att anses vara ”icke-krigförande” till NATO:s förmån. Därmed får vi i stort sett bara två alternativ att välja mellan. Antingen försöker vi förlita oss på den avskräckande förmåga som vårt eget försvar kan ha. I så fall måste vi skynda oss att bygga upp den förmågan. Alternativet är att förlita oss på den avskräckande förmåga som kan finnas i att försöka ingå i en formell allians, som medför en skyldighet för NATO att försvara oss – och hoppas att NATO är berett att ta emot oss. De risker som ligger i att inte kunna åberopa folkrättslig neutralitet löper vi vad vi än väljer. Det stämmer inte med verkligheten att låta påskina att vi kan föra en neutralitetspolitik i traditionell bemärkelse, som på samma sätt som under det andra världskriget ger oss skydd enligt Haag-konventionerna. Det verkar det som om en stor del av Sveriges befolkning tror att vi fortfarande både kan och gör. Det kan försätta oss i en farlig situation och måste motarbetas.