Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen kom och gick, och sin vana trogen gav det upphov till rubriker. Vän av ordning kunde tycka att den officiella bekräftelsen på spekulationer och rykten om att Sverige planerar att stationera markförband i Baltikum som en del av Natos Enhanced Forward Presence i den av Kanada ledda Stridsgrupp Lettland skulle förtjänat mer av rampljuset – en reducerad bataljon 2025 utgör trots allt en inte obetydlig del av de svenska mekaniserade förbanden i dagsläget, och både tidtabellen och storleken på förbandet ställer frågor kring bemanning och praktiska arrangemang som ingen riktigt verkar ha svar på i nuläget. Men världen ser som bekant ut som den ser ut, och istället utbröt en debatt om hur man talar om den växande krigsrisken, och om försvarsviljan i stort.

Till att börja med kan vi konstatera att både svenska och ett flertal utländska analytiker och myndigheter verkar vara överens om att hotet från Ryssland inte är på väg att försvinna, och att redan inom ett par år kan (i värsta fall) den ryska krigföringsförmågan vara återuppbyggd till en nivå som gör den till ett reellt hot mot Nato och väst mer generellt. Det innebär i sig inte att krigsrisken är akut, men som bekant är kombinationen förmåga tillsammans med vilja det intressanta, och med det vi känner till om Putinregimens aspirationer så förtjänar en förmågetillväxt att tas på allvar. Få seriösa bedömare verkar ifrågasätta att Rysslands förmåga är på väg tillbaka, och debatten internationellt har mer handlat om ifall den korrekta tidsramen är två eller fem år. Istället kom efterspelet från Sälen verkligen att ta fart med en diskussion som handlade om ifall regeringsföreträdare ska tala om krigsrisken i klarspråk, och om det är rätt att ställa krav på befolkningen när det kommer till den punkten.

Här är det inte utan att man som finne blir lite trött – speciellt när den finska försvarsdebatten och -kulturen glatt använts som slagträ av bägge sidor – så låt mig nu kort (och med akut risk för generaliseringar) beskriva skillnaden i hur diskussionerna förs.

Till att börja med så är det sant att den typ av direkta citat som minister Bohlin gjorde när han sade “Det kan bli krig i Sverige” i stort saknas hos finska politiker. Det är inte nödvändigtvis för att finska politiker anser att det är att skrämmas i onödan, utan jag vågar påstå att det handlar lika mycket om att det är en självklarhet. Man går inte omkring och säger “Huset kan brinna ner” till sina medmänniskor även om de flesta är överens om att så kan ske. Undantaget som bekräftar regeln är om man upplever att husets invånare nonchalerat brandrisken och staplat lättantändligt material framför nödutgångarna. I det skedet kan ett tydligt och klart påpekande om brandrisken vara på sin plats.

Samma princip gäller med kriget och Finland. Min egen generation – födda i slutet av 80-talet – har ännu vuxit upp med krigsveteranerna som en naturlig del av samhället. Frågan “kan kriget drabba också oss?” hade ett självklart svar: varför skulle det inte kunna det, det hade ju drabbat farfar. I takt med att veteranernas led glesnat i rask takt under senare år har visserligen mina barn inte vuxit upp med samma typ av direkta associationer mellan kriget och en kär människa av kött och blod, men både offentliga ceremonier kring självständighetsdagen och i det privata med ljuständning på avlidna släktingars gravar – där veteranmärken utgör ett av fåtalet dekorationer som allmänt hittas på gravstenar i Finland – på allhelgona och vid jul gör att också för dem lever det kollektiva minnet av “Kriget”. Det att man i Finland kan använda ordet kriget i bestämd form och dina åhörare vet att du talar om tiden 1939 till 1945 är i sig ett tecken på hur minnet lever.

Det gör i sin tur att säkerhetspolitik och försvarsfrågor har en annan status i finsk politik. Borgfred är eventuellt ett väl starkt ord, men klart är att breda långsiktiga uppgörelser efterfrågas, och inget riksdagsparti ifrågasätter statens rätt att ställa krav på sina medborgare i händelse av en seriös kris. I pågående presidentval har försvars- och säkerhetsrelaterade frågor varit återkommande teman, och kandidaterna har fått svara på konkreta frågor kring deras åsikter om t ex 2 % av BNP för försvaret räcker. Klart är också att både inledningen av Ukrainakriget 2014 och det utökade anfallet 2022 lyft ämnet högre upp på dagordningen för den breda allmänheten, så att exempelvis frågan om Joint Force Command (JFC) Brunssum eller JFC Norfolk är att föredra för Finland inom Natos ledningsstruktur varit upp till diskussion i dagspress och hos public service ett antal gånger under fjolåret.

Det går inte heller att bortse från att den allmänna värnplikten i Finland fortfarande bidrar till folkförankringen, även om andelen unga män som gör värnplikt varit stadigt på nedåtgående under de senaste åren. Tanken på att kritisera Kristerssons uttalande om att medborgarskapet inte enbart är ett pass och rättigheter, utan också innebär skyldigheter och plikter som någon form av hundvissla gentemot högerextrema och invandrarkritiska grupperingar skulle ha svårt att få genomslag i en finsk kontext, trots att vi också sett en ökad polarisering mellan högern och vänstern med invandringspolitik som en av de aktivare skiljelinjerna. Tvärtom är värnplikten ett av de tydligaste konkreta exemplen på alla medborgares lika värde och lika status inför lagen. Försvarsmakten frågar inte efter din bakgrund, om du är rik eller fattig, om du är uppväxt i Finland eller kommit hit senare. Förväntningarna på dig när du drar på dig uniformen är densamma oavsett, och tillsammans med grundskolan är det ett av ett minskande antal beröringspunkter där samhällsskikt och klasser verkligen blandas. I Finland finns som bekant ingen militär samhällsklass, utan den del av staten som ska försvara dig och ditt sätt att leva i frihet och rättvisa är du själv. Detta grundläggande faktum ifrågasätts varken av vänstern eller högern.

Samtidigt ska det också konstateras att vissa drag av diskussionen nog hittas också på vår sida viken. Finska utrikespolitiska institutets ledande forskare Charly Salonius-Pasternak skapade nyligen rubriker när han lyfte frågan om rysk upprustning de närmaste åren, och uppmanade folk att dels se över beredskapen hemma på klassiskt prepper-maner och dels att reservister ska se till att den fysiska konditionen lever upp till kraven ens krigstida tjänst ställer. Det hela handlade om att vissa – i likhet med i Sverige – blandade ihop uttalandet om att det kan bli krig inom en nära framtid med att det finns en akut hotbild för Finlands del, men också i det här fallet var debatten relativt sansad och dog snabbt ut efter att ett antal andra sakkunniga gett kommentarer i olika medier och konstaterat att om inte annat så är beredskap hemma och joggingturer efter arbetet bra både vid elavbrott och för folkhälsan.

Den lite tråkiga slutsatsen får väl bli att, nej, vi pratar inte speciellt mycket om risken för krig, för vi vet innerst inne att det kan komma utan att det för den skull påverkar vår vardag speciellt mycket. För Sveriges del verkar den storm i vattenglaset som uttalandena i Sälen orsakat istället tyda på att det kan vara bra att påminna allmänheten om att huset faktiskt kan brinna ner och det kan vara en idé att installera sprinklers, även om pyromanen just nu har slut på tändstickor.

Robin Häggblom  driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com .