Faktafel och förvanskning i Försvarsmaktens inriktning om trebefälssystemet

I en replik på ett debattinlägg på Officerstidningen.se^[1] skriver kommendör Jon Wikingson att NBO innebar att officerare utbildades till det som motsvarar en specialistofficer idag. Samtidigt menar Försvarsmakten i sin inriktning för slutligt införande av trebefälssystemet^[2] att NBO utgörs av officerare som har tagits sin officersexamen år 2005 eller tidigare.

Detta är två av de felaktiga påståenden, att NBO har motsvarande utbildning som en specialistofficer samt att alla som tog examen före år 2005 är NBO-officerare, som florerar inom ramen för Försvarsmaktens inriktning för slutligt införande av trebefälssystemet vilket jag bland annat kommer att visa nedan.

Den enhetliga officerskåren skapade generalister

Den nya befälsordningen (NBO) var implementerad 1983 Innan dess fanns ett flerbefälssystem med plutonsofficerare, kompaniofficerare och regementsofficerare.^[3] Erik Hedlund skriver i sin avhandling Yrkesofficersutbildning, yrkeskunnande och legitimitet att i och med NBO så fick Försvarsmakten en försvarsmaktsofficer med en utbildning som var mer homogen än vad den varit under tiden med flerbefälssystemet.^[4] I Prop 1977/78:24 framgår att allt yrkesbefäl skulle få en gemensam grundläggande yrkesutbildning till en gemensam första yrkesnivå oavsett vilka uppgifter den enskilde ska lösa efterhand.^[5] När officersutbildningen akademiserades under slutet av 1990-talet tog officersutbildningen ytterligare ett steg mot en försvarsmaktsgemensam officer.^[6] Den nya utbildningen kallades Yrkesofficersprogrammet (YOP) och därmed lämnades NBO-systemet och den gamla utbildningen från Officershögskolan (OHS).^[7] En utexaminerad fänrik i det nya systemet blev en generalist och befattningsspecifikt yrkeskunnande saknades i stor utsträckning.^[8] Detta bekräftas i Statens offentliga utredningar där officeren som examinerats från YOP beskrivs som en generalist i så hög grad att den av äldre kollegor inte ansågs användbar på förbanden utan omfattande kompletterande befattningsträning för den nivå som fänriken – löjtnanten generellt bemannade.^[9]

Under den tid som NBO varade fanns en möjlighet för officeren att välja en specialistinriktning efter den generella utbildningen. Samma förhållande infördes i den nya högskolemässiga strukturen från år 1999, genom det som då benämndes fackprogrammet. Fackprogrammets intention var dock inte att officeren därigenom skulle omvärderas till de grader som historiskt och internationellt är vigda åt underofficerare (det som inom Nato benämns andra grader än officersgrader – OR, other ranks). Fackprogrammet eller nivåhöjande program (taktiska, stabs eller chefsprogrammet) ansågs inte som definitiva alternativ för officerens fortsatta karriär och uteslutande i förhållande till varandra. Intentionen var att det skulle vara fullt möjligt att kunna kombinera programmen utan någon på förhand fastställd inbördes ordning.^[10]

Hedlund skriver i sin avhandling att det verkar finnas en acceptans hos de som har deltagit i hans studie att återinföra ett flerbefälssystem då man redan från början kan rekrytera och utbilda officerare till specialister.^[11]

Ett införande av ett flerbefälssystem är också något som Försvarsmakten nämner i Årsrapporten från perspektivplanering 2002-2003. I rapporten skriver Försvarsmakten att myndigheten har ett ökande behov av personal med djup kompetens inom speciella områden. För den fortsatta utvecklingen av Försvarsmaktens kompetens och nyttjandet av nya och avancerade system är det nödvändigt med fackmän och specialister. I och med detta uppstår ett ökat behov av olika karriärvägar för olika typer av officerare. Officersutbildningen ska kunna göras mer riktad än vad den varit under tiden med enbefälssystem. I rapporten menar Försvarsmakten att intagningskraven till officersutbildningen ska kunna differentieras och därmed breddas rekryteringsbasen.^[12]

Tvåbefälssystemet för yrkesofficerare

Detta blir sedan verklighet år 2008 då Försvarsmakten ges i uppdrag från regeringen att implementera ett tvåbefälssystem med två olika kategorier yrkesofficerare, officer och specialistofficer. Tvåbefälssystemet ska ge Försvarsmakten en ökad effektivitet i personalförsörjningen av officerare. Försvarsmakten ska kunna rekrytera personer som har en mer yrkesinriktad erfarenhet eller utbildning och därmed kvarstår bara kravet på grundläggande högskolebehörighet för officeren.^[13] Tanken med införandet av specialistofficerare är att det ska ge ett system där en individ kan verka och utveckla djup fackkompetens inom ett område under längre tid, till skillnad från enbefälssystemet som var inriktat mot en chefskarriär.^[14]

Den senaste utbildningen, officersprogrammet (OP), som leder till officersexamen blev treårig, där utredningen som lade grunden för tvåbefälssystemet, framhöll att det tredje året, skulle läsas direkt innan officersexamen och inte som inom exempelvis YOP i samband med det taktiska programmet.^[15] I ovan nämnd replik från Jon Wikingsson, anger denne att officerare i äldre system först vid stabsutbildningen (dagens HOP 1), lärde sig samordna system, något som dagens fänrik med examen från OP redan lärt sig. Att kunskapen inte är befäst efter OP inom Armén vittnar den försvarsgrenens återinförda Taktisk kurs Armé om. En utbildning som sedan första genomförande 2017/18 vänder sig mot löjtnanter från OHS, YOP eller OP, för att utbildas till att kunna verka på OF-2 befattningar.^[16] Kursen nivåhöjer löjtnanterna från pluton- till kompanichefsnivån samt som bataljons/brigadsstabsmedlemmar. Ett explicit mål är kunskap och förståelse för hur kombinerade vapen (system) samordnas i bataljon och brigad vid genomförandet av markoperationer. Alltså uppenbarligen en vidareutbildning till taktisk nivå som fänriken de facto inte besitter efter grundläggande officersutbildning. Detta visar att officeren från officersprogrammet inte har någon taktisk förmåga som överstiger den taktiska förmågan hos officeren från de äldre system (OHS eller YOP). För att bidra till ökad operativ förmåga så behövs likväl en utbildning för officeren från det nya utbildningssystemet som för officeren från det äldre utbildningssystemet. Detta bekräftas också av den utredning som gjordes i rapporten om Framtidens officersutbildning (FM2016:10258:1) där man förutsätter att officeren utbildad i NBO-systemet kan påbörja högre utbildning i det nya systemet utan några särskilda övergångsutbildningar för dessa officerare.^[17]

Därmed är cirkeln sluten och Försvarsmakten har återgått till ett utbildningssystem där det finns olika antagningskrav och längd på utbildningen beroende på om man tänker sig en karriär som officer eller specialistofficer. Officeren har ett krav på att ha högskolebehörighet enligt högskoleförordningen för att bli antagen till grundläggande officersutbildning – detta har gällt oaktat om officeren är utbildad på officershögskolan (OHS) i NBO-systemet^[18] eller i den akademisering som genomfördes av officersutbildningen från och med år 1999 med yrkesofficersprogrammet (YOP) som sedermera blev officersprogrammet (OP)^[19]. Trots att diskussionen kring akademisering av officersutbildningen påbörjades under 1990-talet^[20] så ansågs det i prop 1977/78:24 att utbildningen till yrkesofficer jämställs med högskoleutbildning i det nya NBO-systemet.

I prop 1977/78:24 framgår det att alla yrkesbefäl i den nya befälsordningen måste kunna lösa huvuduppgifterna att vara chef, fackman och utbildare. Chefsutbildningen har en central betydelse. Vidare skriver man i propositionen att chefer på alla nivåer ska förberedas för att föra befäl över krigsförband eller delar av dessa och för att vara ledare i fredsorganisationen.

Regeringen är också tydlig i prop 2008/09:140 att det i införandet av tvåbefälssystemet kommer att finnas ett överskott av officerare och samtidigt en brist på specialistofficerare, vilket gör att man behöver fylla specialistofficerbefattningarna med redan anställda officerare även om kompetens och egenskaper inte svarar mot kraven på specialistofficersbefattningen.

Samtidigt anger Försvarsmakten år 2018, i en systembeskrivning av trebefälssystemet i Försvarsmaktens organisation:

”Redan idag, 2018, är omkring 2 500 specialistofficersbefattningar bemannade av officerare (OF). Detta är inget fel, utan naturligt vid övergången mellan två befälssystem. Successivt ersätts dessa OF av SO ur det nya systemet, i den takt de växer fram… … Detta ska inte forceras i onödan. Det viktigaste är att veta vilka befattningar som långsiktigt bemannas av SO resp. OF och att bygga personalförsörjningen mot denna målorganisation.” ^[21]

Yrkesstoltheten hos specialistofficeren och officeren

Med tvåbefälssystemets införande ville man undvika byte av befattningar och att man förhållandevis har kort tid i förbandsverksamheten.^[22] I en studie som Erik Hedlund gjort om specialistofficeren framkommer det att de som deltog i studien valt specialistofficersyrket för att det är en kort utbildning och att de vill jobba praktiskt på en låg nivå i kärnverksamheten och kvarstanna en längre tid inom samma funktion. I samma studie framkommer det att det finns en mycket hög ambition och stolthet i att vara just specialistofficer bland de deltagande i studien. Valet att bli specialistofficer är ett förstahandsval och inte ett val man har gjort för att man inte kom in på Officersprogrammet. Det fanns också en oro att det skulle ta stopp karriärmässigt för specialistofficeren då man trycker ned taktiska officerare på specialistbefattningar eftersom det finns en övertalighet på taktiska officerare. ^[23]

Samma yrkesstolthet går att utläsa på de otaliga inlägg på sociala medier, bloggar och debattsidor för de officerare som omfattas av Försvarsmaktens inriktning för slutlig införande av trebefälssystemet. Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Mats Ström skriver i blogginlägget ”Därför slutför Försvarsmakten införandet av ett trebefälssystem”, att yrkesofficerare som är utbildade enligt tidigare befälsordning (NBO) ska konverteras till antingen officer eller specialistofficer.^[24] Detta är en märklig tankevurpa av Försvarsmakten då det idag inte finns mer än två sorters yrkesofficerare, officer eller specialistofficer i tvåbefälssystemet (som sedermera kallas trebefälssystemet då även gruppbefäl tas med i definitionen av Försvarsmakten). Men det framgår klart och tydligt av alla förarbeten som regering och riksdag har gjort inför olika befälssystem och skolsystem samt officersförordningen (2007:1268) att en officer är den som har avlagt officersexamen och innehar tjänstegraden fänrik och uppåt. Samtidigt bekräftar Mats Ström att myndighetens officiella kommunikation inte har rätt fakta, då alla med examen före år 2005 anges som NBO, trots att alla i systemet från år 1999 utbildats i en ny högskolemässig struktur. Detta innebar att den examinerade officeren blev en försvarsmaktsgemensam officer med begränsad förmåga i ordinarie tjänstegren till förmån för de övergripande försvarsmaktsgemensamma generella grunderna.^[25] Alltså så långt från en specialistofficer som det möjligen går att komma.

Värt att notera är att det finns yrkesofficerare som började sin yrkesofficersbana som officer, oaktat om denne har utbildats i NBO-systemet på OHS eller i den akademiserade utbildningen på YOP eller OP, som har konverterat till specialistofficer för att den inriktningen passar dessa personer bättre avseende deras förmåga, behov och ambition, precis som Mats Ström skriver i sitt blogginlägg.

Personalbehovsparadoxen

När beslutet om inriktningen för slutligt införande av trebefälssystemet kom skrev ÖB Michael Bydén i en nyhet på Försvarsmaktens webbplats att ”alla medarbete behövs och fyller en viktig roll i Försvarsmakten.”.^[26] Men paradoxen i detta är att samtidigt som det finns ett underskott av officerare enligt artikeln För få bitar i Försvarsmaktens personalpussel,^[27] så kan en förtidsavgången officer, med lägre officersgrader, som har examen före år 2005 inte bli återanställd som officer, utan det slutliga införandet av trebefälssystemet innebär att det ska vara en återanställning som specialistofficer. Detta oaktat vilken kompetens som den förtidsavgångna officeren besitter och akademiska meriter eller annan arbetslivserfarenhet, som tillskansats civilt. Samtidigt söker ett flertal förband akademiker som vill läsa SOFU (särskild officersutbildning) för att ta ett kortare spår för att bli officer.

I SOU 2001:23 finns följande att läsa om officersyrkets särart:

”Grunden för officersprofessionen – på alla nivåer – är ledarskapet i den väpnade striden. Officeren har då att fatta beslut om legaliserad våldsanvändning, med risk för eget och andras liv.” ^[28]

Paralleller angående detta kan dras till införandet av den nya befälsordningen och kravet på befälserfarenhet. I den nya befälsordningen var första kravet innan antagning till officershögskola att man har genomgått en befälsutbildning som värnpliktig.^[29] Samma grund förelåg för att kunna bli antagen till den nya högskolemässiga utbildningen från år 1999.^[30] I vår nutida Försvarsmakt krävs inte ens en genomförd värnplikt för en akademiker som blir antagen till SOFU.^[31] Genom att inte ta tillvara förtidsavgångna officerare eller nedvärdera officerare som är utbildade i äldre system agerar Försvarsmakten på tvärs med Myndighetsförordningens (2007:515) tredje paragraf som bl a handlar om att verksamheten ska bedrivas effektivt och enligt gällande rätt samt hushålla väl med statens medel.^[32] En officer med avlagd officersexamen har bevisligen officerskompetens utifrån godkänd officersutbildning och som är giltig enligt officersförordningen (2007:1268) och därmed också en adekvat grund för officersprofessionen. Samtidigt har Försvarsmakten lagt resurser i form av både tid och pengar på dessa officerare men avser inte att använda den kompetens som faktiskt finns utan väljer att lägga ytterligare resurser för att utbilda akademiker till officerare istället. Logiken i detta är svår att förstå då det framgår i förarbeten till Försvarsmaktens skolsystem att tanken med anpassad officersutbildning är att rekrytera personer som innehar speciell kompetens eller speciella egenskaper främst till specialist- och expertbefattningar där det finns krav på officerskompetens. I utredningen nämns också att de med nyligen avslutad högskoleutbildning med relevanta ämnen kan utgöra en rekryteringsbas där det ska vara möjligt med både en generalist- eller specialistkarriär.^[33] Regeringen skriver i propositionen om högskoleutbildning av officerare m m att möjligheterna att genomgå anpassad yrkesofficersutbildning bör öka efter relevant högskoleutbildning.^[34] Men detta kan svårligen tolkas som den breda väg in till officersyrket som nu tillämpas genom SOFU, där inte enbart de med särskild kompetens rekryteras, utan oavsett civil examen på grundnivå från högskola, så är du behörig.