Kriget i Ukraina har gjort att två av axelmakterna under det andra världskriget, nämligen Tyskland och Japan, har fattat beslut om att rusta upp sitt försvar. De mobiliseras nu av det försvagade USA för att bidra till försvaret av de demokratier som de då försökte att krossa.

Tyskland

En enad opinion vill avsluta en epok

” Den 24 februari markerar ett epokskifte i vår kontinents historia. Med attacken på Ukraina har Rysslands president Putin kallblodigt inlett ett anfallskrig”

Med de orden inledde förbundskansler Olaf Scholz sitt tal i Bundestag tre dagar efter det ryska angreppet. Den upprörda stämningen återspeglades i stående ovationer för Scholz. Den omröstning om regeringsdeklarationen som följde på talet resulterade i ett godkännande av samtliga politiska partier i Bundestag.

Talet markerade en avslutning på den epok av försök till konstruktiv samlevnad med Sovjetunionen, senare Ryssland, som inleddes av Willy Brandt och sedan bedrevs under 1970-talet och lade grunden till återföreningen av de båda Tyskland 1989.

”Nu vill president Putin dela upp kontinenten med vapen i välbekanta inflytelsesfärer —-”Vi antar den utmaning som tiden har ställt oss inför -nyktert och beslutsamt”

sade Scholz vidare och fortsatte med att förkunna att från och med nu skall Tyskland spendera ”mera än två procent om året” (av sin BNP) på försvaret samt skapa en särskild fond på 100 miljarder Euro för att finansiera vapenanskaffningar under en femårsperiod. Tyskland skall också förse Ukraina med vapen som behövs för att försvara sig mot Ryssland.

Rivstart med problem

Det är en veritabel rivstart som utmålas av Scholz. Tyskland spenderade år 2020 enligt Världsbanken 1,4 procent av sin BNP på försvaret. Det har visserligen varit möjligt för regeringen att nå en överenskommelse med oppositionspartierna i Bundestag om att fatta de beslut som är nödvändiga för att formalisera den särskilda fonden på 100 miljarder Euro, men försvarsbudgeten för 2023  – som antogs den 1 juli – ligger på nästan samma nivå som för 2022 (på 50,1 miljarder Euro). Det har inte gått så fort som väntat att få det tyska försvaret att absorbera de tillskott av kapital som plötsligt uppstod. Under de sex månader som har gått har endast 8,5 miljarder Euro avsatts ur fonden för nya och i förväg beslutade anskaffningar under 2023.

Även hjälpen till Ukraina har gått långsamt. En överenskommelse med Polen, som skulle göra att Polen omgående skulle leverera befintliga vapen ur sin egen arsenal till Ukraina i utbyte mot nya vapen från Tyskland fungerade så långsamt att Polen i stället beställde 1000 stridsvagnar, 650 artilleripjäser och 36 stridsflygplan från Sydkorea. Därmed kommer Asien in i den europeiska strategiska bilden på ett oväntat vis.

Scholz’ vision

” Europa är vår framtid – och den framtiden ligger i våra händer… Utmaningen ligger i att utveckla EU till en geopolitisk europeisk union”.

Så inledde Scholz ett tal vid en ceremoni i Prag den 29 augusti. I det talet lade han fram sin vision för Europa. EU måste nu försvara sina målsättningar, sin oavhängighet och sin stabilitet mot yttre krafter. Unionen skall utökas med länder på västra Balkan samt med Ukraina, Moldavien och på sikt även med Georgien. Beslutsmekanismerna måste förbättras, relationerna mellan parlamentet och kommissionen effektiviseras och användningen av vetorätten minskas. Handels- och transportrelationerna skall diversifieras. Ett ekonomiskt kretslopp inom unionen skall skapas och en strategi för ”Made in Europe 2030” etableras. En gemensam finanspolitik bör utvecklas.

NATO förblir visserligen ”garant för säkerhet”, men Europas egna utrikes- , säkerhetspolitiska och försvarsstrukturer måste förstärkas, europeiskt säkerhetsråd och ett försvarsråd tillskapas och en europeisk snabbinsatsstyrka med eget högkvarter etableras senast 2025. Särskild uppmärksamhet ägnade Scholz åt uppgiften att skapa ett gemensamt luftförsvar – framför allt för Nordeuropa –  , som skall tillföras stora resurser.

Det talet väckte inga ovationer. Applåderna uteblev, och den presskonferens med Scholz som var planerad inställdes och ersattes med ett offentligt samtal med Tjeckiens premiärminister, som bland annat avvisade tanken på en minskning av vetorätten i olika EU-organ.

Ett autonomt Europa

Med sin vision om ett starkare Europa med mera central styrning visar Scholz att han har åsikter som i mångt och mycket sammanfaller med de idéer om ett ”autonomt Europa” som brukar framföras av Frankrikes president Emmanuel Macron. Liksom de tankarna lär Scholz’ vision också möta motstånd, framför allt från de mindre av EU:s medlemsländer.

De flesta medlemsländerna är dock beredda att ansluta sig till ambitionen att utveckla ett mera aktivt försvarssamarbete med större resurser inom ramen för NATO, även om den ambitionen begränsas av det dåliga ekonomiska läget i flera av dem. Spanien, och Italien har för närvarande tydliga begränsningar i möjligheten att sätta in ökade resurser, liksom Frankrike, som redan har uppnått målet. Förmåga att verkställa ökade försvarsansträngningar och verklig vilja att upprätthålla eller/och överträffa det famösa tvåprocentsmålet märks främst i några länder som redan har uppnått målet, d v s Polen och, de baltiska länderna, samt i kandidatländerna Finland och Sverige och i Tyskland, alltså kort sagt i norra Europa. Här upplevs hotet om spridning av kriget i Ukraina som mest påtagligt.

Japan

”Väst”- länder i Stilla havet

”Det internationella samfundet möter för närvarande sin största utmaning sedan det andra världskriget. Rysslands angrepp på Ukraina har chockat världen.”

Med de ovanciterade orden inledde Japans försvarsminister sin presentation av en vitbok om Japans försvar 2022.

För att ge en bakgrund bör man betänka att det inte finns något NATO för Asien. Det andra världskriget avslutades aldrig med regelrätta fredsavtal mellan länderna kring västra Stilla havet. För Japans del består ett av hindren i en territorialtvist med Ryssland, som inte vill lämna tillbaka ö-kedjan södra Kurilerna, vilka ockuperades vid krigsslutet. Sydkorea befinner sig tekniskt sett fortfarande i krig med Nordkorea – endast en överenskommelse om vapenvila reglerar förhållandet mellan de båda delarna av det gamla Korea. Japan och Sydkorea gör båda anspråk på en ö-grupp i östkinesiska havet, och USA har trots decennier av ansträngningar inte lyckats förmå Sydkorea att ingå ett triangulärt militärt samarbetsavtal med Japan och USA. Med Kina pågår också en tvist om Senkaku-öarna i östkinesiska havet, som Kina gör anspråk på, men som Japan besitter.

Däremot binds de så kallade ”Väst”- länderna i Stilla havet – Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland – samman av att ha bilaterala ömsesidiga försvarsavtal med USA och genom att uppleva ett växande hot från Kina och Ryssland. Samtliga ”Väst”- länder i Stilla havet deltar också i sanktionerna mot Ryssland med anledning av anfallet på Ukraina.

För att minska otryggheten har Japan sedan länge argumenterat för att skapa ett multilateralt ”samarbete för ett fritt och öppet Indo-Pacific, som är inkluderande och baserat på styrning av lag och har demokratiska värderingar”. En sådan formulering lyckades Japan få med i slutkommunikén från G7-mötet i Cornwall 2021. Redan 2007 hade de framförts av den dåvarande premiärministern Shintaro Abe i ett tal inför det indiska parlamentet, och 2019 hade USA dessutom gjort idén till sin egen i en rapport från det amerikanska försvarsdepartementet. USA säger sig i den rapporten vilja skapa ”gemensam beredskap (genom avskräckning och dödsbringande vapen),”partnerskap” och ” främjande av en region i nätverk”.

Formuleringarna tonades ned och gjordes mindre hotfulla efter skiftet på presidentposten, men Joe Bidens administration tog över Indo-Pacific-konceptet och driver det vidare som sitt eget – liksom Japan.

Olika målsättning

Mellan Japan och USA finns en viss skillnad i betraktelsesätt; Japan har en grundlag, som förbjuder hållande av en krigsmakt. Den lagen påtvingades det besegrade Japan efter det andra världskriget, medan landet fortfarande var ockuperat av USA. Inrättandet i praktiken av en försvarsmakt kunde bara ske genom att benämna den ”självförsvarsstyrkor” och (frivilligt) begränsa försvarsutgifterna till högst en procent av BNP, och så har de varit ända tills nu.

Att Japan nu vill driva på arbetet på en multilateral enad front mot Kina/Ryssland är väsentligen betingat av rädsla för att USA inte längre mäktar med sina många åtaganden att försvara sina allierade och särskilt inte att samtidigt kapprusta med Kina om makten över Stilla havet.

I USA finns å andra sidan betänkligheter inför perspektivet att Japan skall frigöra sig från de delvis självpåtagna begränsningarna av sitt försvar alltför snabbt och utveckla en egen militär förmåga, som kan göra det till en autonom aktör i västra Stilla havet. Dessa betänkligheter har på senare tid framförts av många ansedda amerikanska säkerhetstänkare.

Stark opinion för upprustning

Rysslands angrepp på Ukraina ser faktiskt också ut att erbjuda Japans regering ett tillfälle att snabbt frigöra sig från de självpåtagna begränsningarna av den egna försvarsförmågan. En opinionsundersökning i maj i år visade nämligen att efter Rysslands angrepp på Ukraina anser 64 procent av Japans befolkning att en väsentlig förstärkning av det japanska försvaret bör ske snarast. 51 procent av befolkningen vill också att grundlagen ändras så att den ger försvarsmakten en legal grundval att stå på, medan bara 31 procent motsätter sig en sådan förändring.

Det liberaldemokratiska partiet (LDP), som leder regeringskoalitionen, har redan i april föreslagit en genomgripande översyn av de japanska försvarsanslagen och en ökning från att motsvara en procent av BNP till att uppgå till två procent. I juli vann så regeringspartierna en övertygande seger. Mot den bakgrunden vågade regeringen gå ut den 31 juli och presentera sin vitbok om försvaret 2022 med förslag till en rad förändringar. Genom uttalanden av olika politiker och själva texten i vitboken vet man följande om regeringens överväganden:

Någon exakt siffra har inte nämnts, men vitboken säger att försvarsministeriet skall inkomma med en lista på de mest angelägna projekt som bör ingå i en budget, som kan komma att uppgå till två procent av BNP, alltså nästan en fördubbling. En sådan höjning skulle göra Japan till världens tredje militärmakt, räknat i pengar till försvaret.

”Slå mot fiendens baser”

Även det kända innehållet i regeringens tankar om utrustning till försvaret innebär en viktig förändring. Under en femårsperiod skall Japan utveckla en förmåga att ”slå mot fiendens baser”. Det är exakt vad säkerhetstänkarna i USA hade velat slippa att få höra.

Mera konkret diskuteras

  • uppgradering av kryssningsmissiler och utveckling av hypersoniska missiler för fartygsbekämpning;
  • markbaserade kulbanemissiler för fartygsbekämpning;
  • en ny generation av stridsflygplan, som ska utvecklas med inhemsk teknologi;
  • utbyggt markbaserat missilförsvar;
  • Drönare med olika nya stridsuppgifter;
  • Rymdförsvar;
  • Anskaffning av VTOL-versionen av det amerikanska stridsflygplanet typ F-35B, som ska baseras på Japans två helikopterkryssare och därmed i praktiken göra dem till hangarfartyg.

Den tänkta upprustningen skall ske med NATO-standard i åtanke. Det finns säkerhetspolitiska tänkare som anser att det nu är dags att skapa ett ”NATO för Indo-Pacific”, men regeringen är framför allt inställd på en förstärkning av det egna försvaret. Samtidigt upplevs det största hotet komma från eventualiteten av ett försök av Kina att – som man hotar med – bemäktiga sig Taiwan, om nödvändigt med användning av militärt våld. Japan har då 54 000 amerikanska trupper på olika baser i landet och bedöms inte kunna undgå att dras in i den konflikten.

Motsvarande farhågor förekommer som motivering för ökade försvarsanslag i Sydkorea och Australien, som också har amerikanska trupper och baser på sina territorier. Någon debatt eller politisk rörelse i riktning mot att skapa ett Stillahavs-NATO är det dock svårt att se. Däremot talas det i samtliga länder om ett behov av att samordna med NATO, särskilt med Frankrike, som har egna besittningar i Stilla havet. Örlogsfartyg från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna har deltagit i marina övningar tillsammans med de ”västliga” stillahavsländerna. Tyska jaktflygplan deltog nyligen i övningar i Australien.

Vid ett toppmöte i juni 2022 uttalade NATO i en presentation av sin strategi för de närmaste tio åren för första gången att Kina utgör ”en systematisk utmaning för NATO” på grund av sina ambitioner, sin konfrontatoriska retorik mot Taiwan och sina allt närmare band till Moskva”. Det uttalandet gav upphov till hätsk kritik från utrikesministeriet i Beijing.

Blockbildning

Den 1 april deklarerade EU att relationerna med Kina hade försämrats avsevärt, inte minst genom Kinas ståndpunktstagande till kriget i Ukraina. Bland annat beskrivs Kina som en ”systematisk rival till EU.” Uttalandet har lett till mycket obehagliga personangrepp på Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och EU-fientliga uttalanden i allmänhet. Kina har länge lagt sig vinn om att rikta sin kritik enbart mot USA och försökt behandla förbindelserna med Europa som artskilda och bättre. Nu buntas EU ihop med USA, behandlas som en del av Väst och utsätts för samma fientliga propaganda.

EU får en ny roll

Tysklands beslut om att rusta upp sitt försvar visar att kriget i Ukraina har ökat oron inför Rysslands expansionslusta och USA:s avtagande förmåga att försvara Europa.

Japans beslut att rusta upp visar att kriget i Ukraina har ökat oron inför USA:s avtagande förmåga att skydda sina allierade mot Kinas och Rysslands expansion i Stilla havet.

USA:s mycket stora bidrag till Ukrainas försvar visar att landet fortsätter att ha en stark vilja att skydda sina allierade och hålla samman världens demokratiska stater i kampen mot Kinas och Rysslands expansion. Den kampen har fått ett ideologiskt inslag.

EU:s bidrag till Ukrainas försvar och samverkan med NATO visar hur EU:s roll i världen förändras under trycket av händelseutvecklingen. Scholz’ vision visar hur en ambition att spela en geopolitisk roll har växt sig starkare i Europa. Mottagandet av denna vision visar att det blir svårt att hålla samman unionen under den närmaste framtiden. Sverige får en viktig uppgift att sköta, när vårt ordförandeskap börjar i januari 2023.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.