Totalförsvar innebär ett nära samarbete mellan militärt och civilt försvar, från individnivå upp till riksnivå. Foto: Henrik Magnusson Lindgren/Försvarsmakten.

Coronavirusepidemin har blottlagt djupa svagheter i det svenska samhällssystemets robusthet. Vår beredskap för ett plötsligt allvarligt hot har varit både mentalt och materiellt undermålig. Den mentala oförmågan hos ledande samhällsföreträdare har fått dessa att inse att vi, i en mängd olika avseenden, lever i en osäker och otrygg värld och istället för att under lång tid invaggat oss i en falsk trygghet som vi nu får betala ett högt pris för. Det är ett ansvar för regering och riksdag att trots en till synes lugn och harmonisk utveckling ändå tillse att landet är förberett för en plötslig och allvarlig kris. Förberedelserna avser både materiella ting men inte minst också utbildning och övning för olika kategorier extrapersonal som kan behöva sättas in i olika samhällssektorer vid krigsfara och kriser samt att kontinuerligt avsätta medel för att kunna hantera sådana förlopp på ett balanserat och säkert sätt.

Vad beror det på och vem eller vilka kan ställas till svars för alla ofullkomligheter som nu obarmhärtigt kommer till ytan, vare sig det gäller brist på materiel, läkemedel, personal eller på ofullkomligheter i den offentliga organisationen? När epidemin småningom klingat av torde det finnas ett starkt behov av att låta en helt oberoende grupp av insiktsfulla medborgare granska hur vårt samhälle under lång tid genom olika beslut avkläddes möjligheterna att kunna möta en allvarlig kris och krigsrisk. Man måste instämma i förre försvarsministern Anders Björck som i en intervju i Expressen nyligen uttalade ”vet hut” om de som är ansvariga för detta totala fallissemang i vår beredskap.

En viktig faktor som hör till denna aspekt av vår svaghet men som sällan berörs i den allmänna diskussionen bör uppmärksammas.

När lagen om totalförsvar (1992:1403) ändrades i början på 1996, på förslag av dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson, tillkom en helt ny paragraf (§ 2) som föreskrev att ”totalförsvarsresurser skall utformas så att de även kan …. stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället”. Bakom denna formulering låg ett nytt tänkande om hur totalförsvarets resurser – som dittills endast byggts upp och avsetts för krigsförhållanden – också skulle kunna användas för allvarliga samhälleliga påfrestningar i fredstid; alltså precis en sådan situation som den vi nu befinner oss i!

Tanken var att t ex vår omfattande lagring av sjukvårdsmateriel, utbildning av personal inom hälso- och sjukvård för krig, krigssjukhus etcetera inom både civilt och militärt försvar också skulle kunna användas vid allvarliga påfrestningar på samhället i fredstid utan att krigsfara förelåg.

Därefter vidtog, som bekant den största avrustningen av det svenska totalförsvaret som ägt rum i historisk tid. Den medförde i princip att all beredskapslagring av materiel och material, förnödenheter, liksom utbildning och övning o s v för krigsbehov inom militärt och civilt försvar avvecklades, förutom en liten strimma inom det militära försvaret. Konsekvensen av detta blev att, förutom att vi blottställdes för krigsfaran, kunde inte dessa resurser heller komma beredskapen för påfrestningar i fredstid till godo eftersom civilt försvar helt och hållet avvecklades. Beredskapen inom civilt försvar på alla nivåer i samhället för krig och krigsfara erhöll nämligen inte längre någon finansiering vilket fick till konsekvens att några tillkommande resurser för fredstida kriser eller samhällspåfrestningar genom totalförsvarets förmåga inte heller längre kunde påräknas.

Lärdomen är hård men ofrånkomlig. Civilt och militärt försvar måste nu snabbt rustas upp så att vi kan hantera både krigsfara och fredstida påfrestningar på ett realistiskt och väl förberett sätt både mänskligt och materiellt. Den pågående diskussionen om hur finansieringen av civilt försvar skall säkerställas måste därför snabbt leda till en långsiktig och stabil form för återuppbyggnad av ett civilt försvar som också kan komma samhället till godo i fredstida vid allvarliga påfrestningar, så som tanken var vid ändringen av lagen om totalförsvar 1996.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare