Två organisationer som måste kunna samarbeta. Kan de det?

Sverige utsätts för påverkan utifrån. Cyberattacker pågår. Skyldiga utpekas: Kina, Iran (mot invandrare och flyktingar) och, förstås viktigast från säkerhetssynpunkt, Ryssland. Det är illa. Om det har gått så långt att vi redan måste sägas vara inne i en gråzon, offer för hybridkrigföring, är frågan hur vårt land reagerar. Kanske som måltavlor utsatta för ett pågående krig – så som man kan tolka den ryska drivkraften – bör vi väl sedan en tid bedriva försvar mot idéer och försåtligt fejkade nyheter.

I det måste desinformation mötas med – ja vad, något mer än information? Om den ena parten är offensiv behöver nog även den andra vara det.

Ett av de viktigast verktygen är här vad Försvarsmakten ställer upp med. Sent omsider leds dess informationsverksamhet återigen militärt, med den artfrämmande titeln kommunikationsdirektör, av brigadgeneralen och ledamoten av vår akademi Mats Ström. Det stärker rimligtvis dess status inåt, i det ibland outgrundliga högkvarteret. Hans professionella bakgrund är också sådan att han inte kan beskyllas för att lida av den gamla journalistiska parollen, eller sjukan, att tro sig säga sanningen oavsett följderna. Istället skadebegränsning, vilket inte är någon konstig officersambition.

Uppgiften? Fortfarande gäller rimligtvis som ett grundkrav att den militära informationen ska vara snabb och sanningsenlig – men, beroende på vad t ex kontroll av uppgifter och den operativa säkerheten kräver, inte alltid och inte omedelbart ge hela sanningen.

I slutet av det kalla kriget var jag som reservofficer vid A 8 chef i krigsorganisationen för den s k pressektionen i högkvarterets informationsavdelning, samtidigt som jag var utrikesredaktör på Dagens Nyheters ledaravdelning. (En något schizofren situation, möjlig därför att lösningen aldrig sattes på det ultimata provet.) Jobbet var inget inåtvänt verk. Det jag verkligen kämpade för i en rätt oförstående stabsmiljö var vår operativa roll, att operation alltid måste innehålla information.

En intressant fråga som aldrig testades under våra övningar i tjänstegrenen var andra informatörers insatser. Framför allt undrade jag hur reportrarna i Sveriges Radio, som självständig organisation men vid högsta beredskap eller vid krig lydande under regeringen, skulle hantera tänkbara svåra avvägningsfrågor. Flertalet ville nog gå på som vanligt.

Under avdelningens övningar mörkade vi inom pressektionen för den skull aldrig om tänkbara informationsutmaningar för landet under öppet krig av typen vådaskjutningar (blue on Blue), sänkta värdefulla örlogsfartyg eller behovet att efter storstrid ge, av regeringen och ÖB nog kontrollerade, samlade förlustsiffror så som israelerna gjort. Vi tvärtom tog fram sådana problem upprepade gånger.

Vid den här tiden aktualiserades frågan om en svensk psykförsvarsorganisation med potentiellt offensiva uppgifter. En viktig ny militär förmåga. I min bild var det likafullt självklart att information mot svenska folket och in till den egna försvarsmakten skulle hållas helt åtskild från psykförsvar och egna försök till påtryckningar mot en fiende.

Men det var då. Gränsen eller fred och krig var dragen som lika självklar som den fortfarande är i svenskt lagrum. Nu ses säkerhet under andra villkor Med dagens hotbild och scenarier är det rätt tydligt att man i Försvarsmaktens informationsstrategiska överväganden, längs en glidande skala, kan känna sig behöva möta mer eller mindre dolda hot med att själv dölja fakta eller rent av att, likt motståndaren, arbeta med vilseledande besked och bedriva informationskrigföring. Och vad i det här skulle Sveriges Radio kunna dras in i – göra något alls?

Min uppfattning är att Försvarsmakten med en psykologiskt offensiv hantering skulle behöva finna andra vägar än den egna informationsorganisationens. Denna borde inte, inte ens under hybridkrigföring eller dess utrerat väpnade delar och hur hårt ansatta vi än vore, få misstänkas att ha dolda agendor. Hur skulle det annars gå att under kris/krig sammanleva/samverka med Sveriges Radio som nationellt centralt informationsorgan?

Det här – vilka som utan förtroendeskador ska lösa svåra nationella uppgifter – är frågor som måste angå även vår akademi. Att vi kan behöva göra något nytt, det känns kanske för många ofrånkomligt men ter sig inte betryggande genomtänkt i alla delar. Vore intressant att möta andras uppfattningar.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Fotomontage: Till vänster Sveriges Radios byggnad: Foto: Trygve Finkelsen, shutterstock.com och till höger Försvarsmaktens högkvarter på Lidingövägen 24: Wikimedia Commons, I99pema [CC BY-SA]

Mer av samma författare