av Sebastian Merlöv

Sedan sammanfattande delar av detta handlingsprogram diskuterats via sociala medier men också kommunicerats i vissa debattartiklar ges nu möjligheten att via KKrVA sprida det kompletta förslaget som skulle kunna vara både en inriktning av socialdemokratisk försvarspolitik kommande fem år men som också skulle kunna ligga till grund för partiöverskridande överenskommelser under året. Detta handlingsprogram är inte idag ett officiellt handlingsprogram för den socialdemokratiska försvarspolitiken men skulle kunna vara det. Som politiker med fokus på försvars- och säkerhetspolitik ska man generellt inte bli alltför specifik utan lämna den avgörande utformningen av våra förmågor till Försvarsmakten.

Samtidigt är det viktigt att debatten kring vilka satsningar och vägar vi ska gå framåt är förankrade i någon form av verklighet. Idag finns det för stort glapp mellan hur försvaret debatteras och vad som sen sker ute på våra förband.

Genom förslag och slutsatser avseende åtgärder nedan kan försvarsdebatten föras på ett mer meningsfullt sätt och därmed också ge tydligare signaler till verksamheten. Skribentens förhoppning är genom att denna text görs tillgänglig så kan fler kunniga inom området bidra med sina slutsatser och reflektioner.

Nedan handlingsplan har redan idag blivit avstämd med personal som är aktiva inom Försvarsmakten på taktisk nivå samt i stor omfattning skapats med intryck för den ”community” som idag finns kring vårt svenska försvar på bloggar, i sociala medier, liksom seminarier och litteratur i ämnet.

Bakgrund

Behov av ökad förmåga inom armén har under de senaste 6–12 månaderna på allvar diskuterats både bland experter inom försvars- och säkerhetspolitik men också märkts av i den allmänna samhällsdebatten.

Det finns en generell bild och uppfattning om att man behöver 5 brigader (numerär) för att kunna verka inom de strategiska områden som är identifierade.

Det har tidigare varit fastställt att man skulle behöva 10 år att återta förmågan. Med Rysslands nuvarande expansiva politik har vi startat för sent vilket gör att det krävs tämligen radikala åtgärder för att snabbt nå en godtagbar försvarsförmåga.

Idag har vi EN fungerande mekaniserad brigad. Att rekrytera personal, anskaffa materiel och bygga nödvändig infrastruktur samt utbilda och öva ytterligare 4 mekaniserade brigader skulle visserligen vara möjligt inom 10 år, men skulle antagligen kosta huvuddelen av dagens försvarsanslag på dryga 50 miljarder. Det skulle inte bli mycket över till Marinen och Flygvapnet.

Skulle även de försvarsgrenarna och de civila delarna av Totalförsvaret ges en motsvarande utveckling, vilket i och för sig kan vara välmotiverat, skulle vi antagligen närma oss de satsningar som gjordes under beredskapsåren 1939-45 då omkring 10% av BNP gick till försvaret under vissa år. Nivåer som det knappast går att få politisk acceptans för idag. Här krävs därför ett nytänkande.

Stridsvagnar från P4, P7 och I19 anfaller tillsammans i ett sammansatt kompani under Trident Juncture 2018.

Stridsvagnar från P4, P7 och I19 anfaller tillsammans i ett sammansatt kompani under Trident Juncture 2018.

Då stora investeringar redan görs i materiel och förband som (JAS E, Ubåt, LV Patriot) så finns begränsat utrymme på kort eller medellång sikt för att utöka antalet markförband med den sammansättning som t ex 2 Brigaden har med mekaniserade.- och pansarförband.

Denna typ av förband skulle kräva nya och större materielinvesteringar, innebära löpande underhållskostnader men också utbildningar där bl a tillgången på instruktörer utgör en flaskhals.

Med det låga antal förband som vi har idag är möjligheten stor att motståndaren kan binda upp våra kvalificerade förband så att vi därmed förlorar.

I dessa generella diskussioner ingår inte heller hybridkrigföring som en central komponent/konsekvens trots att det är Rysslands modusoperandi ända tillbaka från Sovjet-tiden.

Vi landar i debatten antingen att diskutera hur övergripande myndigheter ska agera utifrån ett totalförsvarsperspektiv eller om de mekaniserade brigaderna med tung beväpning. Inga av dessa funktioner är adekvata verktyg i en hybridsituation.

Det finns tydliga indikationer på att det vi idag har inom armén är kompetent och slagkraftigt. Senaste under övning Trident Juncture visade på svensk förmåga som står i den absoluta toppen avseende NATO-standard. Samtidigt kan vi också konstatera efter Trident Juncture att NATO inom 5–10 år med stor sannolikhet inte kommer att ha numerär/ förmåga att bistå Sverige med markförband på ett trovärdigt sätt som vi kan räkna in i vår försvarsplanering.

Detta handlingsprogram beskriver hur man istället på kort sikt både kan skapa ny substantiell förmåga men också frigöra de krafter vi har för att inom 7–8 år stå med 5 kompletta brigader som kan nå samma målsättningar och förmågor att försvara och slå tillbaka en angripare på svenskt territorium som den målbild som nu diskuteras.

Sammanfattning

Detta handlingsprogram har fokus på hur armén ska utveckla sin förmåga inom 4–5 år.

Förslaget utgår från en doktrin som bygger på att säkra försvar av strategiska områden, fördröja en eventuell motståndare som når vårt territorium och sen slå tillbaka en motståndare så att denne inte kan uppnå sina operativa mål – utnyttja svenskt territorium för att kunna påverka sin huvudmotståndare.

Förslaget bygger på att med givna parametrar utifrån möjlighet att skala upp, återta nationell förmåga samt maximera effekten både utifrån budget och förmågan att producera krigsförband av olika typ.

Förslaget bygger på upprättandet av tre Lätta brigader med placering i Norrland, Stockholm och Götaland med huvuduppgift att försvara och fördröja en motståndare, där de två planerade mekaniserade brigaderna därmed frigörs att kunna slå tillbaka motståndaren.

Förslaget motsätter inte en förstärkning av Gotland eller upprättandet av ytterligare en Amfibiebataljon.

Förslaget innebär också upprättande av specialförband med fokus på hybridkrigföring där dessa kan verka med de lätta brigaderna och Hemvärnet. Syftet med detta specialförband är att öka det operativa lokala motståndet i konfliktområden för att stödja och samordna såväl militärt och civilt motstånd lokalt när detta inte kan organiseras centralt. Förbandet ska ha lokalkännedom och vara väl förövat i de 4–5 strategiska områden som finns i Sverige.

De nya förbanden som sätts upp ska alltså ha fokus på försvars- och fördröjningsstrid så att befintliga förbands kvalificerade förmåga är en resurs som försvarsledningen har handlingsfrihet med och kan sättas in för att nå ett avgörande.

Med detta förslag kan man sannolikt inom den tid som krävs, upprätta en förmåga där man trovärdigt kan försvara strategiska områden samtidigt, agera avseende hybridmotstånd samt att man kan slå tillbaka en motståndare med kvalificerade förband utformade för anfallsstrid.

Upprättandet av de lätta brigaderna samt specialförband innebär också att befintliga förband till del kan avlastas från resurskrävande FN/NATO-insatser.

I Sveriges insatser utomlands är behoven av anfallsförmåga mot en kvalificerad motståndare begränsad vilket innebär att Sverige likt t ex Storbritannien primärt bör använda de lätta brigaderna för dessa insatser. Specialförbandet kan användas för utbildningsinsatser och på så sätt frigöra Särskilda Operationsgruppen (SOG) till mer kvalificerade uppgifter.

De lätta brigaderna bör också bli en central komponent i ett hybridmotstånd då man i denna gråzon kan behöva personal på plats med kort varsel, som är förövad inom sitt operationsområde och där man kan verka på ett sätt som inte upplevs dramatiskt eskalerande med bepansrade fordon och tung beväpning.

Uthålligheten är också viktig där dessa brigader till större del än mekaniserade brigader kan nyttja civila resurser avseende logistik och sjukvård. Med utbildning för- och erfarenhet av internationella insatser är detta också en komponent som stärker ett hybridmotstånd.

De lätta brigaderna kan också utgöra en plattform för att långsiktigt helt eller delvis ”uppgradera” dessa till mekaniserade dito i det fall man anser att behov och resurser finns för detta.

Motståndaren och möjliga scenarios

Om motståndaren i korthet
Ifrån öppna källor kan vi fastställa att Ryssland har stor förmåga att kraftsamla och sätta samman förband i en numerär på 20–120 000 man inom ett Militärområde med kort ledtid.

Transport på land via tåg (inom forna Sovjetnätet) ger hög uppmarschtakt för att kraftsamla en stor numerär i ett geografiskt område.

Luftlandsättning genomförd utanför Pskov med 2000+ man med 300 fordon/materiel febr 2019.

Luftlandsättning genomförd utanför Pskov med 2000+ man med 300 fordon/materiel febr 2019.

Luftlandsättning har blivit en väl utvecklad förmåga hos de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) där man på kort tid kan besätta en flygplats med cirka 2000 soldater inkluderande tyngre materiel (BMD-2 och BMD-4). Dock utan motstånd i luften. En uttalad tanke finns att man ska kunna luftlandsätta in i ”hot spots” och upprätta brohuvuden.

Via sjötransport kan civilt roro-tonnage utnyttjas där Ryssland har möjligheter att snabbt föra över tämligen stora förband till svenskt territorium. Detta hot blir speciellt uttalat vid ett överraskande angrepp där det kan vara svårt att inledningsvis skilja på ”trojanska hästar” och vanlig civil sjöfart.

Man har övat operationer i arktiskt klimat.

GRU (den ryska underrättelsetjänsten)/Spetsnaz-förband har varit avgörande i hybridkriget mot Ukraina men även i Syrien. Utifrån att man återupprepar sovjettidens doktriner är det högst sannolikt att en konflikt inleds med infiltration av Spetsnazförband. Dessa förband verkar i hela skalan från att skapa upplopp ända till att underlätta luftlandsättning eller en marin operation.

Möjliga scenarios

Baserat på de senaste rapporterna från bl a FOI angående Rysslands A2/AD-förmåga (Anti Access/ Area Denial) så innebär slutsatserna kring räckvidd sannolikt att behovet att besätta svenskt territorium på flera platser kommer att bli avgörande om Ryssland ska nå framgång i en större konflikt. En sämre rysk A2/AD förmåga kan alltså innebära ökat behov av avgränsade militära operationer mot Sverige fast på flera platser samtidigt.

1. Skåne Politiskt är Skåne i dagsläget sannolikt det mest sårbara området för hybridinsatser .

Regionen står också för ca 30% av Sveriges varuflöde och genom flygplatserna Kastrup och Sturup kan man störa ut och påverka nordens mest omfattande civila flygtrafik.

Man kan också kontrollera all sjötrafik in och ut från Östersjön.

Skåne är också den region som ligger närmast sjövägen med knappt 38 mil till Kaliningrad. Det kan räcka för Ryssland att genom aktiva åtgärder destabilisera regionen under en lite längre tid i syfte att tvinga fram politiska eftergifter från Sverige. T ex har ”gula västar” i Frankrike visat sig vara infiltrerat av soldater från Donbass. Vid en eskalering av konflikten finns det tre flygplatser inom ett begränsat område som är avgörande för att snabbt kunna avregla ett brohuvud, nämligen Kristianstad, Ängelholm och Sturup. Hamnarna i Ystad och Trelleborg är viktiga för att sjövägen föra in förband med tyngre utrustning för att med dessa etablera, hålla och om möjligt utvidga ett brohuvud.

2 Gotland utgör en strategiskt viktig ö för att från rysk sida kunna hindra NATO:s insatser för att understödja baltstaterna. Ett återtagande av ön från Sveriges sida kräver en marin operation som vi inom kommande 10 år har mycket begränsad förmåga att utföra. Styrkeuppbyggnad måste ske i fredstid, grundad på i huvudsak lokal rekrytering på ön och genom att nödvändiga förnödenheter lagras där.

Åland Kan strategiskt ha samma roll som Gotland. Åland är demilitariserat och bakomliggande avtal kan utnyttjas av Ryssland för att skapa misstro kring ö-gruppen som geografisk säker zon liknande det sätt som man motiverade övertagandet av Krim. Därmed motiveras ett besättande av ö-gruppen, varvid inte bara Sverige påverkas utan en sådan situation försvårar också för NATO att undsätta baltstaterna samt stänger även in Finland. En operation riktad mot Åland kräver en begränsad militär insats och redan idag pågår hybridaktiviteter med en aktiv ”fredsrörelse” m m.

Övre Norrland I syfte att skapa säkerhet för det marina baskomplexet kring Murmansk är också svenska och finska Lappland strategiskt viktigt, där Ryssland på ett avgörande sätt kan påverka NATO:s norra flank om man når fram till Norge men också genom gruppering av långräckviddigt luftvärn i Lappland. Vattenkraften är en avgörande energikälla för att vårt samhälle ska fungera vilket gör att detta område är av avgörande betydelse att hela Sverige fungera. Svenska operationer här måste ske i samverkan med Finland.

Uppdaterad försvarsdoktrin

Den svenska försvarsdoktrinen bygger primärt dels på att fördröja och ”blöda ut” en motståndare så att dennes anfallstempo saktar ned men också att ha förmågan att välja ut delar av motståndarens förmågor som slås ut för att hindra honom att nå sina operativa mål, t ex att gruppera långräckviddigt luftvärn på svenskt territorium.

Både egna och motståndares förband kan snabbt bli uppbundna i urban krigföring eller vid strategiskt viktiga punkter som är betydelsefulla för både våra egen och motståndarens förband.

Innan den ”strategiska pausen” utgjorde såväl Kustartilleriet samt delar av Armén en komponent som måste nedkämpas i samband med en landstigning eller luftlandsättning. Denna komponent saknas idag.

I en uppdaterad doktrin måste förband upprättas som kan återupprätta en landbaserad tröskel vid invasion via kust och luftlandsättning.

Grunden i all strid är eld, rörelse och skydd. En lätt brigad kommer att ha mycket god rörlighet. Den lätta brigaden kommer snabbt att kunna ta sig fram till ett område och påbörja försvars- eller fördröjningsförberedelser så att de tyngre förbanden senare kan slå fienden. I huvudsak handlar det om två förbandstyper som kommer att understöda varandra och komplettera varandras styrkor och svagheter.

En uppdaterad doktrin måste också synliggöra de olika graderna av hybridkrig där vår förmåga måste ha mellanlägen från polisiära insatser till insatser med mekaniserade/ tunga förband.

Således att ge ansvariga politiker fler verktyg/förmågor som anpassas utifrån var på konfliktskalan vi befinner oss på. Man kommer inte att vilja sätta in tyngre förband förrän en öppen konflikt är ett faktum. Genom detta förslag ges fler möjligheter att möta en motståndare i konfliktens olika faser.

Denna doktrin innebär också att man anpassar förband till att verka under ett hybridscenario som kan vara en avgörande fas för att bromsa en fiendes ”aggressions-tempo”.

Doktrinen innebär också att vi inte förlitar oss på att markbaserade NATO-förband kan tillföras. I doktrinen är fokus på militär hjälp utifrån flygunderstöd vilket också är den förmåga som NATO överträffar en presumtiv motståndare. Att ha samband med och leda in understöd från luften ska vara en etablerad förmåga i denna doktrin.

I en framtida uppdaterad doktrin bör också konflikt i urban miljö få ett stort utrymme. Urbana scenarios innebär stora civila förluster och förstörelse som snabbt kan bryta motståndsviljan. I samtliga moderna konflikter sedan 90-talet är urban förmåga avgörande. Vi behöver en doktrin som innebär att vårt försvar är potent urbant i syfte att avskräcka en fiende från att ta steget in i stora befolkningscentra samtidigt som vi kan avgöra striden i urbana miljöer med begränsade förluster.

Denna ansats innebär behov av nytänkande kring såväl utbildning som taktikutveckling.

Slutligen ska en uppdaterad doktrin klarlägga på vilket sätt de militära förbanden säkrar logistikstödet, sjukvård m m från det civila samhället så att de delar av logistiken som kräver militär förmåga kan utvecklas under kommande år.

Hybridkonflikt och hybridmotstånd

Ett hybridscenario berör många komponenter av vårt totalförsvar som idag inte är samordnade eller samövade. Vi saknar också resurser och förmågor på skalan mellan rent polisiära insatser till fullt mekaniserade insatser.

Ryssland avsätter ca 85% av sin underrättelsetjänstresurser till ”aktiva åtgärder”. Dessa åtgärder kan innebära alltifrån att destabilisera demokratiska val, skapa misstro mot det etablerade samhället till att underblåsa kriser likt flyktingkrisen m m. Man arbetar långsiktigt men har också utfört insatser där man ser ”tillfället” för att på kortare tid nå de långsiktiga målen.

En modern konflikt består till största del av "icke-militära" verktyg där utmaningen ligger i gråzonen med viss militär eller subversiv verksamhet.

En modern konflikt består till största del av ”icke-militära” verktyg där utmaningen ligger i gråzonen med viss militär eller subversiv verksamhet.

Vad är hybridkrigföring?

Se Johan Wiktorins föreläsning: https://kkrva.com/se-och-hor-johan-wiktorins-forelasning-om-hybridkrigforing. Läs mer på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hybridkrigf%C3%B6ring.

Hybridkrigföring måste alltså framledes vara en central del av vår försvarsförmåga, viken inte bara går att lägga på en central myndighets avdelning.

Betonas ska att kompetensen i ett mekaniserat förband med tunga fordon och avancerade vapensystem inte inte relevant kompetens och förmåga i ett hybridscenario.

Genom lätta förband kan man skapa säkerhet inom strategiskt viktiga områden utan att signalera eskalering genom att uppträda med med bepansrade fordon etc. Man kan få upp en numerär som avlastar t ex polisen att fortsätta sin verksamhet.

Att använda ett specialförband som SOG i ett hybridscenario bör vara fokuserat på direkta operativa insatser mot kvalificerade mål. Däremot krävs en förbandstyp ”SOG-light” som initialt kan verka med både civila och militära förmågor för att etablera ett tidigt motstånd mot hybridkrig lokalt i ett område. SOG:s verksamhet är också till stora delar hemligstämplad vilket innebär att ett sådant förband kommer att kunna ha det svårt att ibland tvingas verka öppet i kontakt med andra myndigheter eller inom ramen för andra relationsskapande åtgärder som kan vara viktiga i ett hybridscenario. Men även att aktivt kunna verka digitalt genom sociala medier för att synliggöra en angripares aktiviteter kommer att vara en viktig del i ett hybridmotstånd. Likt det sätt som ”US Special Forces” ODA-Team verkar med fokus på att samordna motstånd i nära samarbete med lokala resurser.

Läs mer om vikten av snabbt agerande utifrån hybridkonflikt: https://kkrva.com/ooda-loopen-svensk-krishantering-och-hybridkriget.

Ett nytt tänkande krävs kring begreppet ”tröskelförmåga”

Inom försvarspolitiken används begreppet ”tröskelförmåga” där man ofta syftar på att en eventuell fiende måste ta sig över ett antal trösklar för att kunna behärska hela eller delar av svenskt territorium.

Tröskelförmåga är avgörande för att minska en motståndares incitament till att vilja erövra/fritt nyttja delar av svenskt territorium.

Oftast hänvisar man då till flygvapnet som ska förhindra att en fiende får luftherraväldet för att därefter kunna förflytta sina styrkor över till vårt territorium den vägen. Man brukar också använda flottans förmåga för att främst med ubåtar ha möjlighet att sänka eventuella överskeppningsföretag eller fientliga flottstyrkor som försöker kontrollera vårt territorialvatten.

Tidigare utgjorde Kustartilleriet och delar av armén den landbaserade eller kustnära ”tröskel” som skulle förhindra att en fiende antingen via luftlandsättningar eller landstigningar skulle få möjlighet att etablera ett brohuvud på svensk mark. De kvalificerade brigaderna hade där uppgiften att slå en fiende som trots det lyckats ta sig iland eller luftlandsätta.

Tröskeln, ur ett angriparperspektiv, var därför inte någon enskild svensk förmåga som man måste ”kliva över” utan kombinationen av de olika systemen som tillsammans skulle hindra honom att få fast fot på svensk mark. Det räckte alltså inte med att angriparen lyckades slå ut ett enskilt svenskt vapensystem för att lyckas.

Utifrån dagens utformning med tyngre mekaniserade förband samt avsaknad av Kustartilleri återstår endast ett fåtal bataljoner som ”trösklar”. Dessa förband är däremot alltför värdefulla och för få till antalet för att täcka upp i alla de riktningar som en eventuell angripare kan välja för ett angrepp mot Sverige.

Ett ”tröskel-tänk” som är fokuserat på att man tror att Sverige kan inneslutas i en ”sköld” genom flygstridskrafter, ubåtar eller andra långdistansvapen kan vara förrädisk både utifrån att konflikten med stor sannolikhet kommer att bestå av varierande former av hybridkrigföring där varken JAS eller u-båtar hjälper men där också en motståndare kan optimera sin stridsplan och resursanvändning mot ett fåtal kvalificerade svenska system. Vilket kan innebära att när väl ”skalet knäckts” så är det fritt fram.

Ju bredare palett av svenska resurser angriparen ställs inför desto mer komplicerad och riskfylld blir hans operation. Omvänt, desto större möjligheter har vi att med olika system, flyg, fartyg, ubåtar och markstridsförband, att påverka skeendet. Det är denna av olika system sammansatta tröskel som avhåller från angrepp mot Sverige – inte något enskilt system.

Därför måste en tredje typ av ”tröskelförmåga” införas som utgörs av snabbrörliga, lätta förband som kan möta upp en motståndare redan i ett inledande skede när konflikten inte är helt öppen men också för att vid en eventuell luftlandsättning eller landstigning se till att fördröja/störa en motståndare. Och för att bädda för det ”fjärde” steget i den samlade tröskeln, motanfall med de operativt rörliga markstridsförbanden – de mekaniserade brigaderna.

Lätta förband ska kunna kraftsamlas i brigad vid kritiska punkter men också skapa tröskelförmåga av bataljons storlek på en större geografisk yta där varje bataljon har komplett förmåga att utföra sin uppgift.

För att förstärka tröskeln krävs förmågan att kraftsamla lokala civilförsvarsresurser och synkronisera dessa med militära operationer genom ett koordinerande specialförband.

För att skapa tröskel vid olika grader av hybridkrig krävs också förbandstyper som kan samordnas effektivt med övriga lokala totalförsvarsresurser men också snabbt kan vara på plats för att på en större yta säkra upp viktig infrastruktur, informationsinhämtning samt verksamhet som kraftigt hindrar en hybridmotståndares rörelse.

En del av dessa förmågor kan likställas med många av de internationella insatser som skett i scenarios som till viss del liknar en hybridkonflikt.

Personalförsörjning avgörande framåt

Den långsiktiga försörjningen av soldater och officerare är idag en trång sektor utifrån möjligheten att öka antalet förband men också liksom att antalet instruktörer och materielen är en begränsande faktor.

För att utbilda en soldat till ett mekaniserat förband krävs:

  • Instruktörer med specialkompetens avseende bl a fordon och kvalificerade vapensystem
  • Utbildningstid för ovannämnda fordon och vapensystem
  • Tillgänglig materiel
  • Att materiel underhålls
  • Områden att öva på

Skulle det uppstå en situation där arméns numerär måste öka ytterligare och tillräckliga medel finns kan de ”lätta brigaderna” växlas upp till mekaniserade brigader, eller utgöra en kader för att skapa ytterligare lätta brigader.

Rekryteringen till hemvärnsbataljonerna kommer också efterhand att bli problematisk då tidigare värnpliktskullar blir för gamla och avkastningen från bara ett litet fåtal mycket kvalificerade förband kommer att vara för liten. Den generella numerären måste alltså tillåtas gå upp redan nu.

I de fall Sverige behöver tillföra resurser till fredsbevarande operationer är det i de flesta fall uppgifter för ”lätt infanteri”.

Idag körs ibland de mer kvalificerade arméförbanden personellt ned i botten för att lösa uppdrag som t ex Mali, Irak eller Afghanistan, där personal oavsett om de är kontinuerligt eller tidvis anställda i många fall slutar efter genomförd insats. Det hindrar också dessa förbands möjligheter att utbilda nya soldater när man parallellt har skarpa uppgifter som tar mycket resurser.

Även uppgifter som högvakt och liknande ”halvskarpa” uppgifter kan med fördel utföras av lätta förband då de tyngre förbandens förmåga inte är avsedda för denna typ av uppgifter.

Införande av Lätt brigad för Götaland, Svealand och Norrland

Huvuduppgift

Huvuduppgiften* bör vara att:

  • försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng.
  • Infanteriet bör ha som främsta syfte att frigöra våra tyngre förband för anfallsuppgifter i avgörande riktningar eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra tyngre mekaniserade eller pansarförband.
  • Förutom egna kvalificerade men lätta beväpning ska stor förmåga finnas att leda indirekt eld liksom understöd från luften (eget eller annan nations)
  • Inhämta underrättelser om fiendens rörelser
  • Förmåga att störa och hindra fiendens förmåga att nyttja helikoptrar
  • God rörlighet på väg och i terrängen.

* Inspiration från: https://kkrva.com/slutreplik-till-ulf-henricsson

Utbildning och Förmågor

Utbildning

Fokus i utbildningen ska vara brigadens minsta enhet – soldatens förmåga att lösa sin uppgift. För ett lätt infanteri bygger alla vapensystem och förmågor på den individuella förmågan.

Om det sker underlåtenhet avseende kvalificerad utbildning på soldatnivån försvinner det lätta infanteriets förmåga och trovärdighet. Men framförallt den omvända effekten att andra förband måste komma till dess undsättning och binds upp istället för tvärtom.

Förutom strid i fält ska stor vikt läggas vid urban strid. Av all den tid som utbildningsmässigt mekaniserade förband lägger på mer avancerad fordons- och vapenutbildning ska detta tidsuttag läggas mot strid i urban miljö för de lätta brigaderna.

Uttagning och nivå på utbildningen ska ligga mellan mekaniserat- och motoriserat infanteri och jägarförbanden på K3 och K4.

Viktigt är status och identitet på utbildningen och förbanden. Amfibieregementet och K3/K4 har skapat en bra nivå som man bör utgå ifrån när man ansätter profilen på dessa förband.

Förmågor

Förväntad förmåga på olika nivåer i förbandet:

  • Bataljon ska ha förmågan att försvara terräng, fördröja en fiendes framryckning och under gynnsamma förhållanden genomföra anfall med begränsat mål.
  • Kompani ska ha förmåga försvara terräng samt binda och störa fienden i ett givet område.
  • Pluton ska ha förmåga att störa fiendens framryckning och försvara ett begränsat terrängparti.
  • Grupp ska kunna inhämta underrättelser/information om fiendens rörelser

Tredimensionell strid är en förmåga som kräver kunskap kring hur man bäst nyttjar direkt och indirekt med olika verkan, mineringar och fältarbeten. Rätt genomfört kan denna typ av förmåga helt hindra eller märkbart hindra en fiendens framryckning utan att man själv behöver riskera så stora förluster.

I moderna konflikter bedrivs huvuddelen av konflikterna i urban miljö.

I den urbana miljön har inte en motståndare med tyngre vapensystem samma fördelar som i öppen eller småbruten terräng. Däremot medför konflikter i urban miljö ofta stora civila förluster samt förstörelse på bebyggelse och infrastruktur.

Genom att den lätta brigaden bemästrar denna typ av krigföring kan detta verka avskräckande för en motståndare och därmed minska den påfrestning på det civila samhället som den urbana striden innebär.

Förmågan till strid i mörker kommer vara avgörande i en modern konflikt. För att en lätt brigad med stor mobilitet ska kunna maximera sin flexibilitet kring när och var striden ska föras krävs mörkerförmåga såväl tekniskt som stridstekniskt och taktiskt.

Förmågan att verka även under vinterklimat kommer att vara viktigt för samtliga brigader men direkt avgörande för lätta brigaden i Norrland.

Uthållighet baserat på personlig utrustning och personliga färdigheter kommer att vara avgörande för detta förband i såväl vinterklimat som under övriga klimatförhållanden.

Organisation

Principskiss för utformning av bataljon.

En brigad bör bestå av 4–5 bataljoner som vid behov ska kunna verka 100% autonomt. Brigadnivåns primära syfte är att leda och samordna förbanden där vissa underhålls- eller understödsresurser finns centralt på brigadnivån för att ge bataljonerna uthållighet över tid.

Bataljonsledning ska kunna bedriva:

  • Ledning och riktad info-inhämtning
  • Tyngre understöd med indirekt eld och luftunderstöd
  • Handburet luftvärn mot helikoptrar samt lågt gående flyg (manpads)
  • Avgörande pionjärarbeten kring försvar eller fördröjningsstrid
  • Underhåll och sjukvård för bataljonens kompanier

Varje kompani ska kunna bedriva strid autonomt gentemot bataljonen med egen indirekt eld och ha verkan mot alla typer av markförband genom god understöds-beväpning.

Underhåll och sjukvård ska vara uthålligt inom kompaniets ram men med extra resurser på bataljons- och brigadnivån.

Materiel och fordon

Finsk soldat med Stinger: https://en.wikipedia.org/wiki/FIM-92_Stinger.

Inga nya vapensystem, materialslag m m som inte redan ingår i försvarsmaktens befintliga verksamhet ska tillföras förutom handburet luftvärn (manpads). Här bör man upphandla ett beprövat och kostnadseffektivt system som nyttjas av våra grannar i Norden.

Vidare ska inköpen och produktionen av dessa vara skalbara och i takt med förbandsproduktionen. Underhållskostnader ska vara låga.

Bilden: Finsk soldat med Stinger: https://en.wikipedia.org/wiki/FIM-92_Stinger.

Materielöversikt

Nivå Fordon Beväpning Övrigt
Grupp 1 TB 1522
1 TB 14
1x KSP58 (takmonterad)
1x KSP90
2x AK m gr tills
4x AK
Pansarskott,
Gruppradio
RA180
Minor
Pluton 1 TB 16
1 TB 14
1 Lastbil
1xTskp88 (takmonterad)
2x KSP 58
2x GRG
Minor av flera slag
SUAV
RA180
Kompani Enligt ovan PV-ROBOT
GRK 81 mm
SUAV
RA180

För den lätta brigaden i Norrland ersätts TB 1522, 14 och 16 BV med BV 410 med vapenstation (istället för Galt). I kombination med BV 309 och BV 410 (med takmonterad kulspruta) beroende på tillgång.

TB 1522 (”GW”) med bra lastförmåga samt takmonterat understöd. TB 14 saknar flak och har därmed sämre lastförmåga. Hög mobilitet på väg och god terrängförmåga.

TB 1522 (”GW”) med bra lastförmåga samt takmonterat understöd. TB 14 saknar flak och har därmed sämre lastförmåga. Hög mobilitet på väg och god terrängförmåga.

TB 16 "Galten". Minskydd & skydd mot finkalibrig eld. Utgör understödsfordon i den lätta brigaden.

TB 16 ”Galten”. Minskydd & skydd mot finkalibrig eld. Utgör understödsfordon i den lätta brigaden.

BV 410 med vapenstation och splitterskydd som understödsfordon för brigaden i Norrland. Bandvagnar krävs för den mobilitet som krävs för en Lätt brigad som ska verka i norrlandsterräng.

BV 410 med vapenstation och splitterskydd som understödsfordon för brigaden i Norrland. Bandvagnar krävs för den mobilitet som krävs för en Lätt brigad som ska verka i norrlandsterräng.

Införande av nytt specialförband ”Särskilda Motstånds Gruppen – SMG”

Moderna konfliktmiljöer präglas av olika nivåer av våldsanvändning och omfatta en bred palett av olika vapensystem och andra typer av medel som syftar till att bryta vår motståndsvilja. De pågående konflikterna i Ukraina, Syrien, annekteringen av Krim och innan dess Bosnien och Gulf-krigen visar att vi måste vara beredda att på möta en mycket stor bredd av konfliktmiljöer.

Ofta vävs också olika typer av civila förmågor tillsammans med de militära. Exempelvis kunde man i Ukraina använda sociala medier för att synliggöra Rysslands aktiviteter i konflikten och därmed hindra Rysslands aggressionstempo och planerade verksamheter.

På samma sätt som att våra mekaniserade brigader behöver kompletteras med lätta brigader behövs även detta inom Specialförbandsverksamheten.

Nuvarande Särskilda Operationsgruppen – SOG, är ett specialförband som klarar mycket kvalificerade uppgifter men som också av förklarliga skäl är omgärdade av stor sekretess.

Figur 9 SOG bordar en passagerarfärja med misstänkta terrorister under övning

I en konflikt som sannolikt kommer att ske mitt i det civila samhället kan inte SOG:s förmåga användas fullt ut men kan också riskeras bindas upp på ett oönskat sätt. SOG måste vara en resurs som är fri att verka där det bäst behövs.

Idag saknar Sverige ett specialförband som aktivt kan arbeta lokalt där konflikten pågår för att organisera motstånd och stötta upp ett reguljärt som irreguljärt motstånd.Tidigt i en konflikt kommer det att handla om ett behov av att samordna de olika resurserna inom totalförsvaret utifrån ett lokalt perspektiv när samhället på olika sätt ansätts.

När konflikten blir mer öppet militärt krävs en enhet som kan stötta upp lokala hemvärnsbataljoner och övriga militära förband med specialförmågor. Om konflikten blir utdragen och t ex territoriet behärskat av motståndaren måste detta specialförband under lång tid samordna och leda motståndet ”bakom fiendens linjer” med de medel som står till bud.

Referensförband

För att jämföra ”SOG” med ”SMG” kan man med fördel jämföra med USA:s struktur och förmågor avseende specialförband.

För högkvalificerade offensiva operationer använder man t ex ”DEVGRU/SEAL Team 6” (https://en.wikipedia.org/wiki/SEAL_Team_Six ) såsom operationen mot Osama bin Laden – Neptune Spear.

Däremot använder man t ex specialförbandet ”5th Special Forces Group” (https://en.wikipedia.org/wiki/5th_Special_Forces_Group_(United_States) ) i icke-konventionell krigföring, för utbildningsinsatser och för att samordna motstånd i ockuperade områden. Exempel är när man tillsammans med CIA inledde Operation Enduring Freedom genom att i Afghanistan samarbeta och stötta Norra Alliansen för att tvinga bort Talibanerna.

Bakgrund och förmågor

Rekryteras med bakgrund och goda meriter från förband likt K3, K4 och Amfibieregementet.

Detta förband har huvuduppgifterna att försvara, fördröja och förhindra en fiendes behärskande av ett territorium i en konflikts alla faser.

Kompetenser:

  • Underrättelseinhämtning i olika miljöer och olika metoder,
  • Jägarstrid d v s strid på djupet mot underhålls- och ledningsförband
  • Förmåga att leda in indirekt eld och luftunderstöd
  • Hög nivå på sjukvårdsutbildningen
  • Utbilda och leda t ex en motståndsrörelse
  • Har skaffat sig civila meriter ,viktiga utifrån ett totalförsvarsperspektiv (t ex PR-kommunikation, IT, ingenjör etc.)

Personalen i detta förband ska ha stor förmåga att tänka ”utanför boxen” och hitta icke-linjära lösningar som hindrar en motståndares aktiviteter. Personalen bör ha en militär grundutbildning och bakgrund från K3, K4 eller Amfibieregementet.

Huvuddelen av förbandet bör vara tidvis anställda med regelbunden och årlig övningsverksamhet med fokus på de områden där man är tänkt att verka.

En viktig förmåga är att förbandet ska kunna samordna lokala totalförsvarsresurser i syfte att skapa ett uthålligt motstånd mot en angripare både under tidiga hybridscenarios som i senare skeden om/när fienden kontrollerar svenskt territorium.

Förmåga att verka för att skapa starka relationer i ett hybridscenario.

Till skillnad från SOG vars verksamhet till stor del är sekretessbelagd ska detta förband vara tydligt förankrat som en uttalad resurs som både civila och militära företrädare på olika nivåer känner till. En del i att skapa motståndskraft är att kunna vara synlig på ett sätt som ökar både försvarsvilja och försvarsförmåga.

Genom att både besitta kompetenser som är relativt unika men också befogenhet att samordna resurser för att maximera motståndskraften blir förbandet en tydlig styrkemultiplikator för hela totalförsvaret övriga.

Detta förband kan med fördel vara nära knuten till Militärregionsstaberna för bästa samordning lokalt.

Kritiska områden som avgör framtida försvarsförmåga

Utöka strategin kring försvarsindustrin

Viktigt är att fokus kommande år inte innebär utveckling av komplicerade system med hög risk kopplat till kostnader, underhåll, utbildning och produktion.

Ska verkligen ”basplattan” produceras utanför Sverige? I praktiken så saknas stora delar av basplattan – utrustning som ska produceras utomlands har inte sällan både stora och små kvalitetsbrister.

En total analys krävs som innefattar möjligheterna till återvunna skattepengar, skapande av arbetstillfällen m m om produktion sker i Sverige samt den säkerhet som är förknippad med att produktionen sker inom landet.

Inte full tillbakagång till att försvarsindustrin uppfattas som arbetsmarknadspolitik men vi måste säkra tillgången av den krigsmateriel vi kan producera i Sverige. Och vi måste se på totalkalkylen vad denna innebär för försvaret samt för samhället.

Erfarenhet är också att vår export har ökat utifrån vår inhemska produktion. Tar vi hem produktion kan detta också gynna möjligheterna till än mer utökad export.

Finansiell modell samt budgetering

Bra och viktigt att ESV arbetat upp bättre budgetering och rapportering tillsammans med Försvarsmakten vilket måste fortsätta. Om nu indexuppräkning inneburit fel uppräkning ska detta omräknas så att detta underskott tillförs försvarsmakten inom en rimlig framtid.

Politiskt kan vi också motivera att man historiskt skapat ett ackumulerat underskott som nu omgående ska återföras till Försvaret. Den ”strategiska pausen” innebär de facto att vi under alla dessa år kunnat satsa dessa pengar på andra delar i välfärdssektorn. Ekonomin vuxit och då är det naturligt att nu när behovet finns, krävs en höjning av försvarsbudgeten.

Införa tillitsdelegationens slutsatser

Försvarsmakten har liksom många andra myndigheter drabbats av den fulla negativa effekt som är resultatet av New Public Management (NPM). Försvarsledning och departement präglas av denna kultur och styrsätt.

NPM är inte en metod för att driva ett ”uppdrag” eller skala upp och bygga ut verksamheter.

NPM är en anglosaxisk-inspirerad metod som i jämförelse med hur militär, företagande och välfärd fungerar i dessa länder jämfört med Sverige så är det en sämre metod som ger signifikant sämre effekt för varje investerad krona än det sätt som svensk ledningskultur inom såväl privat och offentlig sektor alltid varit en av Sveriges konkurrensfördelar.

Tillitsdelegationen kallar detta tillitsstyrning. Viktigt att förtydliga vad detta egentligen innebär. Detta bör istället kallas för ”uppdragsstyrd förvaltning”.

Jämför också militärens ”uppdragstaktik” så kommer varje officer förstå vad detta handlar om. Detta krävs också om vi ska klara av att skala upp verksamheterna. Då gäller det att ge ansvariga chefer får ”uppdraget att producera XYZ” och de får en tilldelad budget samt tid till att uppdraget ska vara slutfört.

Här finns mer att djupdyka i, men att gå bort ifrån NPM är avgörande om vi ska få någon form av ledningsmässig förbättring där skattemedel används effektivt.

Avslutande ord

Med ovanstående fokus och åtgärder kommer Sverige kunna hämta hem stora delar av den förmåga man under den ”strategiska pausen” gick miste om. Man kan inte göra allt och realpolitiskt ska våra åtgärder vara fokuserade på de områden där det som idag är väldigt bra får fortsätta vara så men där vi kompletterar upp för att nå bästa möjliga växelverkan och därmed bättre motståndskraft inom de områden som både Perspektivstudien och rapporten Motståndskraft sätter upp som centrala.

Författaren arbetar vid Absalon International AB, är försvarsdebattör och tidvis anställd vid 32 Underrättelsebataljonen, K3.