av Bo Hugemark

Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar av sin bristande beredskap den 9 april.

De danska och norska misslyckandena är välkända och mycket omskrivna. Se exempelvis Thomas Roth, ”Danmark, det förberedda nederlaget” och Stellan Bojerud, ”Norgefälttåget 1940 – en studie i operativt misslyckande” i Bo Hugemark (red) Urladdning. 1940 – blixtkrigens år, PROBUS, Stockholm 1990. Den svenska hanteringen har av naturliga skäl inte rönt samma uppmärksamhet – den ledde ju inte till katastrof – men är också värd att begrunda.

Det fattades i månadsskiftet mars – april 1940 inte underrättelser om att något var på gång mot Norge och Danmark. Den svenske marinattachén Forshell i Berlin rapporterade om ilastningar av trupp m m. Sverige vidarebefordrade varningarna till grannländerna – till ingen nytta.

Det syntes som om Sverige skulle lämnas i fred, men man kunde inte utesluta att vi skulle dras in med krav på genommarsch om tyskarna stötte på motstånd i Norge, ett scenario som också diskuterades i försvarsstaben.

Den 9 april föreslog överbefälhavaren Olof Thörnell för regeringen inkallelse i sydligaste Sverige av 1. kårstaben, tre fördelningar, kavalleribrigaden, åtta kustförsvarsbataljoner samt kustbefästningarnas besättningar.

I samma andetag framlade han – till sina stabsmedlemmars förvåning – ett minimialternativ, för den skull regeringen inte ville ta det nämnda: 1. kårstaben, kavalleribrigaden, befäl för att förbereda mobilisering av I. fördelningen, I 7 och åtta kustförsvarsbataljoner.

På frågan om det fanns ett akut krigshot svarade ÖB nej.

Regeringens beslut den 6. april blev: 1. kårstaben samt befäl för att förbereda mobilisering av kavalleribrigaden. Den 8. april fylldes det på enligt ÖB:s minimialternativ. Inget fanns på plats den 9 april

När angreppet kom blev det bråttom: allmän mobilisering i all hast – dock under namnet krigsorganisering, eftersom Tyskland i sin note den 9 april krävde att vi inte skulle mobilisera.

Som förklaring till regeringen senfärdighet har anförts rädsla att provocera (Utrikesdepartementet) och ”krigströtthet” – man kan väl tolka det som beredskapströtthet – (Försvarsdepartementet). Men man kan inte bortse från att överbefälhavarens oskickliga hantering spelat en roll.

Erfarenheterna från den 9 april kom att påverka utformningen av det svenska beredskapssystemet under det kalla kriget. Finns några lärdomar även för dagens säkerhets- och försvarspolitik? Ja, inte i första hand strategiskt-operativt men för att händelserna belyser eviga problem när det gäller att möta överraskande angrepp. Det finns då anledning att se på såväl svenska som danska och norska erfarenheter.

Den allt överskuggande orsaken till att överraskande angrepp lyckas är att offrets eget agerande förstärker angriparen insatser. Angriparen strävar efter att angripa direkt ur fredsgruppering eller övningsverksamhet, dölja förberedelser, vilseleda om förberedelsernas syfte samt störa ut offrets beredskapsåtgärder. Försvararen borde görá allt för att möta dessa åtgärder men hemfaller ofta i stället till

  • Slummer – man noterar inte långsiktiga gradvisa försämringar av läget.
  • Självbedrägeri – man söker ofarliga tolkningar av oroande underrättelser (”styrkedemonstration”, ”inrikespolitisk propaganda” etc)
  • Självavskräckning – inte bidra till ökad spänning, inte provocera motparten (”låt diplomatin få en chans”).
  • Självutstörning – strula till det genom opraktiska rutiner eller ren inkompetens

Hur starka är dessa faktorer i tänkbara krissituationer idag? Beträffande slummern har vi ett utsökt exempel i det snabba insomnandet efter Georgien och de löjeväckande yrvakna reaktionerna från ansvariga politiker efter Krim. Men vi kan gå ännu längre tillbaka och se på Karaganov-doktrinen 1993:

Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —- Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll

Och på Putins uttalande 2005: ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska misstag.”

Georgien-kriget borde ha väckt västerlandet, men redan under krisen förmärktes en vilja att släta över och fortsätta med business as usual. Och moderaternas försvarspolitiska talesperson hävdade hösten 2012 att Europa var säkrare än på länge.

Hoppeligen är det nu mer än ett kort avbrott i den bekymmerslösa slummern. Kanske inte i Europa som en helhet; där finns det gott om länder som av ideologiska eller kortsiktigt realpolitiska skäl hellre väljer skammens väg och offrar inte bara Ukrainas suveränitet utan också egen långsiktig säkerhet.

Men de nordiska länderna har vaknat till insikt om vad de ser. Uttalanden från utrikesministrarna om försvarssamarbetet är allvarsord och inga vaggvisor. De hyser inga illusioner om vad den ryska militärmakten kan komma att brukas till; därav deklarationen om samarbete med de baltiska staterna. De har tydligen slagit dövörat till för alla de röster från olika håll som varnat för att provocera ryssarna och öka spänningen i Östersjöområdet. Peter Hultqvist förklarar att vad ryssarna tycker är inte hans sak.

Nu vet vi vad de tycker. Om försvarssamarbetet tycker de inte. Om detta sade Jacob Westberg från Försvarshögskolan mycket klokt i en TV-intervju att det skulle vara illa om ryssarna tyckte det var bra och att han välkomnade ryska protester som bevis på att samarbetet var en bra idé. (Hela intevjun kan ses på http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fordjupat-nordiskt-forsvarssamarbete)

I Norden således varken slummer eller själbedrägeri eller självavskräckning. Hur är det med självstörningen? Det är lite mer dubiöst. Till att börja med har vi krympt Försvarsmakten numerärt till den grad att en angripare lätt kan kalkylera ett förödande inledande slag. Markstridsförbanden har också givits en sådan struktur och lokalisering att det förutom personaluppfyllnad också behövs långa omgrupperingar för att organisera en handfull allsidigt sammansatta stridsgrupper. Hela den processen kan ta en vecka. Att jämföra med kalla krigets förkättrade förrådsställda invasionsförsvar som kunde ställa minst samma styrka på krigsfot inom ett dygn och ett tjog brigader inom fyra dygn.

Den mest flagranta självstörningen, med hänsyn till dagens hotbild, begicks 2000 då Gotland avmilitariserades. Det ger en presumtiv angripare en gratischans till utstörning.

Till dessa militära osäkerheter kommer så den politiska processen att säkra den samverkan med allierade som alla är ense om kommer att vara nödvändig i ett krig i närområdet. Det nordiska försvarssamarbetet innehåller inga säkerhetsgarantier, och NATO:s står vi utanför.

Den mentala beredskapen inför överraskande händelseutvecklingar verkar ha höjts väsentligt. Nu gäller det att åtgärda de praktiska hindren mot att kunna reagera i tid.

 

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA

Mer av samma författare