av Bo Hugemark
Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar av sin bristande beredskap den 9 april.
De danska och norska misslyckandena är välkända och mycket omskrivna. Se exempelvis Thomas Roth, ”Danmark, det förberedda nederlaget” och Stellan Bojerud, ”Norgefälttåget 1940 – en studie i operativt misslyckande” i Bo Hugemark (red) Urladdning. 1940 – blixtkrigens år, PROBUS, Stockholm 1990. Den svenska hanteringen har av naturliga skäl inte rönt samma uppmärksamhet – den ledde ju inte till katastrof – men är också värd att begrunda.
Det fattades i månadsskiftet mars – april 1940 inte underrättelser om att något var på gång mot Norge och Danmark. Den svenske marinattachén Forshell i Berlin rapporterade om ilastningar av trupp m m. Sverige vidarebefordrade varningarna till grannländerna – till ingen nytta.
Det syntes som om Sverige skulle lämnas i fred, men man kunde inte utesluta att vi skulle dras in med krav på genommarsch om tyskarna stötte på motstånd i Norge, ett scenario som också diskuterades i försvarsstaben.
Den 9 april föreslog överbefälhavaren Olof Thörnell för regeringen inkallelse i sydligaste Sverige av 1. kårstaben, tre fördelningar, kavalleribrigaden, åtta kustförsvarsbataljoner samt kustbefästningarnas besättningar.
I samma andetag framlade han – till sina stabsmedlemmars förvåning – ett minimialternativ, för den skull regeringen inte ville ta det nämnda: 1. kårstaben, kavalleribrigaden, befäl för att förbereda mobilisering av I. fördelningen, I 7 och åtta kustförsvarsbataljoner.
På frågan om det fanns ett akut krigshot svarade ÖB nej.
Regeringens beslut den 6. april blev: 1. kårstaben samt befäl för att förbereda mobilisering av kavalleribrigaden. Den 8. april fylldes det på enligt ÖB:s minimialternativ. Inget fanns på plats den 9 april
När angreppet kom blev det bråttom: allmän mobilisering i all hast – dock under namnet krigsorganisering, eftersom Tyskland i sin note den 9 april krävde att vi inte skulle mobilisera.
Som förklaring till regeringen senfärdighet har anförts rädsla att provocera (Utrikesdepartementet) och ”krigströtthet” – man kan väl tolka det som beredskapströtthet – (Försvarsdepartementet). Men man kan inte bortse från att överbefälhavarens oskickliga hantering spelat en roll.
Erfarenheterna från den 9 april kom att påverka utformningen av det svenska beredskapssystemet under det kalla kriget. Finns några lärdomar även för dagens säkerhets- och försvarspolitik? Ja, inte i första hand strategiskt-operativt men för att händelserna belyser eviga problem när det gäller att möta överraskande angrepp. Det finns då anledning att se på såväl svenska som danska och norska erfarenheter.
Den allt överskuggande orsaken till att överraskande angrepp lyckas är att offrets eget agerande förstärker angriparen insatser. Angriparen strävar efter att angripa direkt ur fredsgruppering eller övningsverksamhet, dölja förberedelser, vilseleda om förberedelsernas syfte samt störa ut offrets beredskapsåtgärder. Försvararen borde görá allt för att möta dessa åtgärder men hemfaller ofta i stället till
- Slummer – man noterar inte långsiktiga gradvisa försämringar av läget.
- Självbedrägeri – man söker ofarliga tolkningar av oroande underrättelser (”styrkedemonstration”, ”inrikespolitisk propaganda” etc)
- Självavskräckning – inte bidra till ökad spänning, inte provocera motparten (”låt diplomatin få en chans”).
- Självutstörning – strula till det genom opraktiska rutiner eller ren inkompetens
Hur starka är dessa faktorer i tänkbara krissituationer idag? Beträffande slummern har vi ett utsökt exempel i det snabba insomnandet efter Georgien och de löjeväckande yrvakna reaktionerna från ansvariga politiker efter Krim. Men vi kan gå ännu längre tillbaka och se på Karaganov-doktrinen 1993:
Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —- Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll
Och på Putins uttalande 2005: ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska misstag.”
Georgien-kriget borde ha väckt västerlandet, men redan under krisen förmärktes en vilja att släta över och fortsätta med business as usual. Och moderaternas försvarspolitiska talesperson hävdade hösten 2012 att Europa var säkrare än på länge.
Hoppeligen är det nu mer än ett kort avbrott i den bekymmerslösa slummern. Kanske inte i Europa som en helhet; där finns det gott om länder som av ideologiska eller kortsiktigt realpolitiska skäl hellre väljer skammens väg och offrar inte bara Ukrainas suveränitet utan också egen långsiktig säkerhet.
Men de nordiska länderna har vaknat till insikt om vad de ser. Uttalanden från utrikesministrarna om försvarssamarbetet är allvarsord och inga vaggvisor. De hyser inga illusioner om vad den ryska militärmakten kan komma att brukas till; därav deklarationen om samarbete med de baltiska staterna. De har tydligen slagit dövörat till för alla de röster från olika håll som varnat för att provocera ryssarna och öka spänningen i Östersjöområdet. Peter Hultqvist förklarar att vad ryssarna tycker är inte hans sak.
Nu vet vi vad de tycker. Om försvarssamarbetet tycker de inte. Om detta sade Jacob Westberg från Försvarshögskolan mycket klokt i en TV-intervju att det skulle vara illa om ryssarna tyckte det var bra och att han välkomnade ryska protester som bevis på att samarbetet var en bra idé. (Hela intevjun kan ses på http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fordjupat-nordiskt-forsvarssamarbete)
I Norden således varken slummer eller själbedrägeri eller självavskräckning. Hur är det med självstörningen? Det är lite mer dubiöst. Till att börja med har vi krympt Försvarsmakten numerärt till den grad att en angripare lätt kan kalkylera ett förödande inledande slag. Markstridsförbanden har också givits en sådan struktur och lokalisering att det förutom personaluppfyllnad också behövs långa omgrupperingar för att organisera en handfull allsidigt sammansatta stridsgrupper. Hela den processen kan ta en vecka. Att jämföra med kalla krigets förkättrade förrådsställda invasionsförsvar som kunde ställa minst samma styrka på krigsfot inom ett dygn och ett tjog brigader inom fyra dygn.
Den mest flagranta självstörningen, med hänsyn till dagens hotbild, begicks 2000 då Gotland avmilitariserades. Det ger en presumtiv angripare en gratischans till utstörning.
Till dessa militära osäkerheter kommer så den politiska processen att säkra den samverkan med allierade som alla är ense om kommer att vara nödvändig i ett krig i närområdet. Det nordiska försvarssamarbetet innehåller inga säkerhetsgarantier, och NATO:s står vi utanför.
Den mentala beredskapen inför överraskande händelseutvecklingar verkar ha höjts väsentligt. Nu gäller det att åtgärda de praktiska hindren mot att kunna reagera i tid.
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA
Det vore intressant att få insikt i de konkreta inslagen i det diskuterade nordiska försvarssamarbetet. Med tanke på de olika förutsättningarna och de stora skillnaderna i inställning är det svårt att utläsa hur ett samarbete kan få ett reellt innehåll.
Som första punkt har vi den stora misstro som finns mellan länderna, till stor del historiskt betingat och mycket mer levande i ex. Norge än vi svenskar föreställer oss. Med nio års erfarenhet av arbete i Norge har jag svårt att tro att denna misstro minskat nu det senaste året. Konkret har vi ex. haft svårt att köpa såväl lastbilar som artilleri tillsammans. Historiskt fanns en motvillig respekt i Norge för svenska flygvapnet, men den är numera borta. Norge och Danmark är medlemmar i NATO och i första hand lojala västerut.
Stormakterna USA och UK kommer som styrande i NATO att vara helt opportunistiska vid en skärpning av läget kring Baltikum. Det är inte säkert att deras åtgärder kommer att vara enkel att ”politiskt hantera” för Sverige. Att ex. preventivt ”låna ut” Gotland till NATO, även om det i ett visst läge kan vara klokt, är en svår ”tugga att svälja” för en neutral regering, innan det är för sent. Har vi verkligen konsekvensanalyser och planer för de olika tänkbara scenariona, ens de mest troliga?
Den svenska rösten i ett samarbete där NATO är nyckelaktör, vilket det blir med Danmark och Norge involverade, kommer att vara ytterst svag såväl politiskt som militärt. Är möjligheten att sätta svenska försvaret, ex. på Gotland, under NATO kommando ens utredd?
Även i Finland finns det en osäkerhetskänsla kring det egoistiska och opportunistiska Sverige som inte skall underskattas. Den stora diskrepans som finns mellan de garantiuttalanden kring ex. Baltikum som Sverige gjort och vår hantering av försvaret har inte ökat vår trovärdighet som partner. Vi har ett stort arbete framför oss med att skapa tilltro såväl till vår förmåga som vår ordfasthet.
Så, fram tills dess att det tydligare framgår vad det nya försvarssamarbetet innebär konkret får vi allt förlita oss på oss själva. Det går inte att föra diplomati och politik utan att succesivt återupprätta ett förtroende och möjlighet att sätta kraft bakom sina ord. Här svajar Sverige betänkligt. Tråkigt nog tror jag våra politiker underskattar utmaningen i att upprätta en Svensk trovärdighet hos våra goda grannar. Att sätta kraft bakom våra ord är inte vår ”bästa gren” , det ser vi inte minst i den pågående försvarsförhandlingen.
Per Tengblad
Den 9 april är mitt första medvetna minne. Jag var då fyra år, och man minns inte mycket vid den åldern. Med far och tre äldre bröder som yrkesmilitärer, och boende i Karlskrona, stod krigets allvar utanför dörren. Knappt någon av dagens politiker i Sverige och endast ett fåtal bland högre militärer har något minne av detta, och ännu färre har dragit några som helst lärdomar av det. Beklagligt.
Jag har väldigt svårt att framför mig se en situation där vi överhuvudtaget skulle hinna ”låna ut Gotland till Natostyrkor”. Strategiskt såväl som taktiskt är det väl betydligt troligare med en situation, om Ryssland bestämt sig för att åter införliva Baltstaterna inom ramen för den egna säkerhetszonen, och därmed göra dessa till en del av det ryska riket. Antingen att man i förebyggande syfte först ockuperar Gotland, därefter tar sig an Baltstaterna. Alternativt gör dessa drag parallellt med varandra. I båda fallen kommer Natostyrkor att hindras från att i tid besätta Gotland, använda Gotland som brohuvud för fortsatta aktiviteter . En kapplöpning mellan stormakterna som den östra stormakten med all sannolikhet har den allra bästa förutsättningen att vinna, dels i kraft av såväl militära resurser, dels baserat på den geografiska närheten. Man går från övningsverksamhet, ”beredskapskontroll”, till ett skarpt läge på några timmar. Vi ställs inför ett fullbordat faktum, kanske redan inom ett första dygn. David-Goliat perspektivet känns inte direkt betryggande i det här fallet; den egna resursbristen inte minst, vid ett scenario likt ovan.