av Hans Ilis-Alm

Hur ska vi förstå vad som händer i USA där en inte försumbar del av befolkningen på allvar tror att det finns en global konspiration som syftar till att ändra på världsordningen och att FN är en drivande faktor i detta? Vi som kommer från en helt annan föreställningsvärld. En värld där FN i princip är så nära något gudomligt man kan komma. För att förstå resultatet av presidentvalet och vilka influenser som kan komma att styra amerikansk politik under president Trump så behöver vi beakta de underliggande socio/kulturella värderingar, Jacksonianismen (efter Andrew Jackson), som nu tycks kunna bli ett dominerande drag i amerikansk inrikespolitik.

I amerikansk politik pratar man ofta om olika politiska filosofier som lånat sina namn från tidigare presidenter vars politik kännetecknats av olika utmärkande drag. Wilsonianismen (efter Woodrow Wilson) med mer utblickande värderingar är kanske den idag mest kända för oss icke amerikaner. Sannolikt därför att den bäst överensstämmer med vårt eget perspektiv på tingens ordning.  Då det i allt väsentligt är inrikespolitiska hänsyn som styr ett lands utrikespolitik så kan vi också ana hur den nya administrationen kommer att inrikta sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vi ser idag en administration som är starkt influerad av de Jacksonska idealen ta plats i Washington DC.

I en artikel av Walter Russel Mead beskrivs några av Jacksoniternas utmärkande värderingar: De har ett passionerat förhållande till konstitutionen och bibehållandet av vanliga amerikaners individuella frihet. Rätten att bära vapen ses som den medborgerliga frihetens yttersta märke och ett tecken på civil och social jämlikhet. Man hyser skepsis mot myndigheter och mot statsmakten. Makten ska företrädesvis ligga i lokala styren och hos delstaterna snarare än på nationell nivå, då man anser att starka regeringar och myndigheter befrämjar korruption och ineffektivitet. Misstänksamheten mot supranationella strukturer och internationella överstatliga organisationer är stor. Jacksoniterna är för ett starkt försvar/en stark militär och ett starkt USA. Interventionism förespråkas dock inte. Länder och familjer ska i första hand ta hand om sina egna. Om skälen är de rätta och USA ger sig in i en konflikt så förordas att kriget skall föras med all tillgänglig styrka och att fienden ska betvingas. Jacksoniterna ogillar begränsade krig. Tröskeln för att gå in i ett krig är hög och det ska tydligt handla om USAs intressen snarare än om att göra humanitära interventioner med amerikanska soldaters liv i potten.

Det första Gulfkriget stöddes av denna grupp därför att oljan och handelsvägarna i mellanöstern var viktiga för USA.  Således inte av folkrättsliga skäl.  Att president George H Bush sedan inte fullföljde kriget och krävde Iraks villkorslösa kapitulation kostade honom sannolikt segern i det följande valet. General MacArthurs bevingade ord ”There is no substitute for victory” har god resonans i denna grupp. Jacksoniterna är protektionistiska till sin natur och därmed negativa till internationella handelsavtal som primärt inte stödjer amerikanskt välstånd och gynnar den egna medelklassen. Jacksonismen ska förstås som ett uttryck för sociala, kulturella och religiösa värderingar snarare än en ideologi.

För ett litet land som Sverige så finns all anledning att känna en viss oro för detta. Europa har sedan många decennier förändrat sin syn på säkerhet och maktutövning. En närmast idealiserad föreställning om en värld i fred och välstånd där alla konflikter kan lösas med internationella lagar, avtal, förhandlingar och samarbete har blivit allmänt rådande. USA har å andra sidan alltsedan andra världskriget vidmakthållit en syn på att säkerhet och välstånd bl a bygger på ett starkt försvar och användandet av militär makt. Robert Kagan uttrycker det som att när man är stark så beter man sig som starka makter gör; man tror på styrka och hanterar problem och konflikter utifrån en sådan ståndpunkt. När man är svag (som de europeiska staterna sedan länge är) så använder man de svagas strategier. Dessa bygger på att främst söka mellanstatliga lösningar, skapa internationella regler och fördrag och söka förhandling och samarbete.

Genom NATO har USA i mer än ett halvt sekel varit garanten för Europas säkerhet och också i huvudsak finansierat denna lösning genom sina skattebetalare. I Europa har vi, med få undantag, gjort andra prioriteringar. Välfärd har ersatt säkerhet som statens främsta uppgift. De europeiska ländernas bristande militära förmåga och beroende av amerikanskt stöd tydliggjordes inte minst under Balkankrigen och Libyeninsatsen. Denna utveckling har låtit sig göras under en tid då amerikansk inrikespolitik dominerats av administrationer influerade av andra politiska ideal. Stödda av en väljarbas i nordöstra USA och på västkusten. I det här valet har andra delar av USA avgjort utgången; delar som ibland benämns som ”Fly Over America”. Det är staterna i USAs inland långt ifrån den internationaliserade miljö som vi hittar i östkustens storstäder men som i allra högsta grad upplever sig påverkade av globaliseringens effekter.

Epitetet Jacksonism är förstås en grov generalisering men ändå ett sätt att förklara de underliggande värderingar som kan komma att starkt influera amerikansk politik under den kommande mandatperioden. Det innebär för Sverige och flertalet andra europeiska länder att vi på allvar behöver se över våra säkerhetslösningar. Lösningar som byggts på perceptionen om en regelbaserad värld där alla aktörer respekterar internationell rätt och i första hand hanterar sina konflikter med förhandlingar och kompromisser. I det globala politiska ekosystem som nu tar form har vi ett USA med ett förändrat och sannolikt mer egocentrerat perspektiv. Flera för oss viktiga internationella organisationer som EU och FN riskerar att ytterligare marginaliseras.  Den regelbaserade och dialoginriktade värld som vi sedan kalla krigets slut levt i utmanas av statliga aktörer som Kina och Ryssland. På den icke statliga arenan så utgör den globala terrorismen ett hot mot oss alla. En europeisk säkerhetslösning som vilar på föreställningen om att vi alltid kan luta oss mot amerikanskt stöd i den händelse något skulle hota oss och våra samhällen, kan snart vara ett minne blott.

För Sverige som är kraftigt nedrustat, inte är medlem av NATO, är kritiskt till EU:s försvarssamarbete och som baserar vår säkerhetspolitiska ide’ på oförbehållsamt amerikanskt stöd i händelse av en aggression mot oss, finns anledning till eftertanke.  Tiden för ”gratisluncher” är sannolikt över och som ett litet land bör vi vara extra noga med att stärka vår egen försvarsförmåga samtidigt som vi solidariskt, på allvar, bär vår del av det gemensamma ansvaret för att hantera de globala hot som finns. Vi är inne i en period av stor förändring. Om vi ska tro på Darwins teorier om att endast den anpassningsbare överlever så finns anledning att se på världen som den är och snabbt gå från förnekelse till handling.

 
Författaren är Brigadgeneral och tjänstgör som chef för det svenska samverkanskontoret vid US Central Command. Texten återspeglar endast hans egna åsikter.

 

Referenser:

Barkun Michael (2003), A Culture of Conspiracy: Apocalyptic Visions in Contemporary America,

Campell Kurt M and Derek Chollet (2006),  The new Tribalism: Cliques and the making of US Foreign Policy, The Washington Quarterly Winter 2006-07

Kagan Robert (2002) Power and Weakness, Policy Review Jun/Jul 2002

Mead Walter Russel (1999) The Jacksonian tradition and American Foreign Policy,

The National Interest; Winter1999/2000