Inför Sveriges medlemskap i Nato är det hög tid att vi alla intar en framåtlutad hållning, men med bibehållen sans och balans.
Artikeln tar upp några viktiga steg som kan föra Sverige mot en framtida och central roll för alliansens samlade förmåga avseende såväl egna operationer med UAS[1] som ett trovärdigt försvar, Counter-UAS, mot motståndarens operationer.
De gemensamma åtgärderna som vidtas av alliansens medlemmar för avskräckning och kollektivt försvar innebär att det svenska operationsområdet i framtiden utökas till att omfatta alliansens yttre geografiska gränser.[2] I närområdet kommer det svenska medlemskapet att förbättra förutsättningarna för samarbete mellan de nordiska länderna, t ex med gemensam operativ planering och sammanhängande avskräcknings- och försvarsförmåga längs Natos gräns mot Ryssland.
Försvaret av Sverige börjar med vårt ansvar för den nationella försvarsförmågan enligt Art 3 i Nato-stadgan, som dessutom är en grundbult i det kollektiva försvaret enl Art 5. I det senare fallet, t ex- när svenska förband ingår i gemensamma operationer, innebär det, bland annat krav på förmåga att kunna genomföra multidomänoperationer.[3]
Det ställs nya krav på Sverige när vi blir medlemmar i alliansen. Några av de viktigaste kraven finns i de interimistiska förmågemålen som Sverige tilldelats, t ex för antal krigsförband och deras förmågor.[4]
Kommande förmågemål kommer sannolikt att höjas i ambitionen och även ha en tydligare koppling mot regionala planer.
Det är dessutom värt att notera att ”Det är inte den troligaste händelseutvecklingen som är viktigast i relation till hur Försvarsmaktens ska dimensioneras utan de händelseutvecklingar som skulle få allvarliga konsekvenser om de inträffade.”
Ukraina
Flera tidiga erfarenheter från kriget i Ukraina bekräftas i en nyligen utgiven rapport [5].
Kontroll av luftrummet är av lika stor vikt som tidigare , d v s en förutsättning för offensiva mark- och sjöoperationer. Luftförsvaret bör därför, för svensk del, fortsatt vara en avgörande förmåga och detta gäller speciellt vid samverkan med övriga allierade. I rapporten framgår också att integrering av stridskrafterna är en nödvändig grundförutsättning för att kunna genomföra multidomänoperationer och gemensamma operationer tillsammans med allierade.
Multidomänoperationer behöver sammanhållas med koncept, doktriner, övningar m m och förutsätter dessutom tillgång till enkla, interoperabla och robusta ledningsstödsystem.[6]
Rymdomänens betydelse ökar för lednings- och underrättelsebehov, t ex överföringskapacitet och satellitbilder (sensordata). För svensk del behöver den höga kompetensen inom rymddomänen också utvecklas för totalförsvarets behov och med egenutveckling av interoperabla applikationer så att beroendet av kommersiella motsvarigheter minskar.
Ukraina använder Delta, ett lägesbildsprogram som möjliggör en snabbare bekämpningskedja genom att använda sensordata från varierande källor och därefter sammanställa dessa inför beslut om bekämpning.
I rapporten framgår också att Försvarsmaktens upphandlings- och anskaffningsprocesser behöver överses för att nå nödvändig flexibilitet och effektivitet.
Drönare, i luften, mark- eller sjöburna, har haft en betydelsefull roll. De har successivt utvecklats och har använts för många uppgifter, från spaning till vapeninsats, och är billigare än konventionella vapen och vapenbärare. Det framgår också att den framtida operationsmiljön medför att kontroll av luftrummet blir svårare att uppnå. Försvarsmakten behöver därför utveckla enkla och snabba lösningar som tillvaratar teknikutvecklingen. Motmedel, Counter-UAS, är nödvändiga att implementera på stor bredd i Försvarsmakten samt att särskilda förband skapas med detta som huvuduppgift.
I rapporten nämns att ”Försvarsmakten behöver hitta enkla och snabba lösningar samt lära sig kontinuerligt istället för att vänta på den perfekta systemlösningen för drönare. Analysen av framtida obemannade farkoster behöver både breddas och fördjupas, inklusive produktionsförutsättningar.”
I totalförsvaret bör förutsättningar skapas för att kontinuerligt omhänderta innovationskraft, t ex med gemensamma aktiviteter som präglas av både pragmatiskt samarbete och experimentella tillvägagångssätt samt krigsspel.
Nato
I en tidigare artikel[7] noteras att i rapporten ”An urgent matter of Drones”[8] konstateras att kriget i Ukraina har visat hur viktiga drönarna är i dagens krigföring och att medlemmarna i Nato snabbt bör anpassa sig till detta.
I rapporten (se fotnot 5 ovan) konstateras att det finns stor bredd i UAS-kapacitet bland enskilda nationer, men betraktad som helhet har alliansen begränsningar avseende interoperabilitet, förmåga, personal, träning och hantering av underrättelser.
I rapporten rekommenderas därför att alliansen och dess medlemmar:
- Klargör kraven på UAS och Counter-UAS, utgående från erfarenheter, teknisk utveckling och förväntade framtida hot samt utmaningar
- Tar hänsyn till kraven på interoperabilitet m m
- Utvecklar kapaciteten med stöd av AI, kommunikationsnät, cyber och rymden
- Utnyttjar innovationskraften i sina resp organisationer och i samhället som helhet[9]
- Reviderar/utarbetar gemensamma doktriner, operativa koncept m h t UAS och Counter-UAS
- Riktar speciell fokus på utveckling av personal i samband med UAS och Counter-UAS integration i både nationella styrkor och styrkor inom Nato
Många av punkterna överensstämmer med de erfarenheter och förslag på åtgärder som nämns i Försvarsmaktens rapport.
Vägen framåt för Sverige – Centre of Excellence
Starkt anknutna till Nato finns det ett antal, f n 28 ackrediterade av Nato, Centres of Excellence (COE) [10] som utbildar lärare och specialister från Natos medlems- och partnerländer. De är vanligen specialiserade på olika områden, där de också fungerar som experter med sakkunskap och erfarenheter, t ex med doktrinutveckling, förbättrad interoperabilitet eller genom tester av koncept genom experiment. Utöver detta undviks dubblering av tillgångar, resurser, kapacitet som redan finns i alliansen.
I Frankrike finns, som exempel på COE, ”The Air Operations Centre Of Excellence”[11], vilket fokuserar på erfarenheter av luftoperationer, tekniska simuleringar samt kommando- och kontrollsystem.[12]
COE samarbetar med alliansen, men är inte en del av alliansens kommandostruktur och finansieras inte heller direkt av Nato utan av enskilda eller flera av alliansens medlemmar. Allied Command Transformation (ACT) svarar för övergripande koordinering och användning av COE, samordnat med Supreme Allied Commmander Europe (SACEUR).
I samband med inträdet i Nato har Sverige ett lysande tillfälle att etablera och utveckla ett ”Unmanned Aircraft System Center Of Excellence”, som kan tillgodose såväl de svenska som alliansmedlemmarnas behov. Bland dessa återfinns områden som gemensam syn på krav på UAS, inkl Counter-UAS, doktrinutveckling, AI, innovation, utbildning, utveckling, experimentering, UAS i multidomänoperationer.
”Unmanned Aircraft System Center Of Excellence” bör utvecklas och finansieras tillsammans med våra nordiska vänner, speciellt med Finland.
”Unmanned Aircraft System Center Of Excellence” bör lokaliseras geografiskt där synergieffekter kan uppnås för luft-, mark- och sjödomänerna.
Dags för Sverige att rätta till mössan, luta sig framåt och äntligen ta steget in i Nato!