Den brittiske författaren V S Naipul har med denna boktitel gett en vägledning åt var och en som råkat in i en konflikt. Man måste förstå sin fiende, för att kunna bringa konflikten till en positiv utgång. Man måste veta hur denne tänker och känner. Man måste ha begrepp om dennes traumata och strävanden, reaktioner och omedvetna förutsättningar. Den österrikiske psykologen Wilfried Daim har talat om ”det kollektivt undermedvetna”. Anders Nygren har gett en kompletterande formulering, när han talar om ”det självklaras roll i historien.” Alltså – vad är det som spelar det självklaras roll för min fiende? Då kan jag veta, att om jag gör ett drag, så kommer denne med automatik att göra ett annat drag, och vet jag detta i förväg, har jag förutsättningar för framgång. Wilfried Daim har gett en annan aspekt, när han talar om ”det kollektivt undermedvetna”, det i kollektivets gemensamma mentalitet, som utan att synas eller nämnas ändå styr dess handlande.
Det finns också en annan faktor, nämligen det oförutsedda. Alexander Solsjenitsyn har sagt: ”Historien är berättelsen om det oförutsedda.” Det räcker att påminna om Sovjetunionens sönderfall. Breitenfeld 1632 är ett annat exempel. Är man inte beredd på det oförutsedda, kommer man själv att bli ytterligare ett exempel på åtgärder som är ”för sent och för lite”. Det kan räcka att påminna om den svenska försvarspolitiken efter 1933. Amerikanerna talar om political imagination.
Hur kan vi då förstå Ryssland? Det första är att stora stater och folk har alltid varit ett problem för små stater och folk. Det gäller näringsliv, kultur, försvar och politik. Men det är inte alltid ett problem. I relationen mellan stora folk och små folk finns också inspiration, delaktighet och utbyte. Vi kan tänka på England i relationen till Skottland och Wales, Danmark i relationen till Tyskland, Belgien i relation till Frankrike. Den större staten dominerar i kraft av sin storlek, Ibland kan dominansen accelerera till ett övertagande av språk, kultur, ekonomi. Ryssland är i förhållande till alla sina grannar, utom Kina, den större staten.
Storleken är det första draget vi skall ge akt på för att förstå Ryssland. Landet är gigantiskt, naturtillgångarna är till synes oändliga, folket är det största på kontinenten. Upplevelsen av egen storhet och makt är grundläggande i den ryska självförståelsen. Denna upplevelse av egen storhet och makt behöver ständigt manifesteras. Därav kommer den ryska ”paradomanin”, uttrycket är skapat av Alexander Solsjenitsyn och avsåg tsartiden. Paradomanin har tagit sig än mer uppseendeväckande former under Sovjettiden och därefter. Vill man få en upplevelse av denna maktkänsla kan man lyssna till en inspelning med Röda arméns kör, även kallad Aleksandrovkören. Upplevelsen av egen makt, kraft och överlägsenhet är givetvis en tillgång för Ryssland, men den är också en svag punkt. Ur denna upplevelse kan komma en självöverskattning, som har allvarliga misstag som följd.
Föreställningen om egen makt och överlägsenhet gäller inte bara militär och ekonomisk kraft, den gäller i än högre grad religion och kultur. Den ryska katedralen i Tallinn är ett av många exempel. Den är placerad på Domberget, den balttyska adelns särskilda stadsdel, mitt emot slottet. Budskapet är tydligt. Moskva är i detta sammanhang ”det tredje Rom”, Bysans arvtagare, det romerska imperiets fortsättning. Den ryska kyrkan är en integrerad del i imperiet och ett redskap för imperiet. Det skall emellertid inte döljas för oss att inom dessa murar finns äkthet, insikt och godhet. Också på detta område är Ryssland maximalistiskt och paradoxalt.
Den ryska kulturens inre konflikt har kallats ”det stora ryska grälet” mellan de västinfluerade och slavofilerna. För slavofilerna står den egna etniciteten i centrum men på ett annat sätt än i Tredje riket. Där var rastänkandet insatt i ett evolutionärt tänkande, för slavofilerna är det präglat av historisk erfarenhet, kultur och religion. Slavofilerna, och dit hör Vladimir Putin, ser Västerlandet som degenererat, förfallet, självförstörande, men Ryssland däremot är sunt, fast grundat, kristet, gigantiskt. Det viktiga är här inte vad som är sant utan vad som upplevs som sant, t ex av Vladimir Putin. Den ryska självbilden på detta område kan givetvis vara en kraftkälla till gemensam samling, men den kan också öppna vägen för stora besvikelser och nederlag.
Upplevelsen av egen kraft och överlägsenhet ger också bakgrunden till den ryska grymheten. Ryssland är så stort och mäktigt att det inte behöver underordna sig några regler. Under kriget i Ukraina har 60.000 krigsbrott anmälts. Vid Perevolotjna kapitulerade en svensk armé med 9000 man år 1709. Endast 5000 överlevde fångenskapen. Under Stora ofreden 1710-1721 fördes stora skaror av finska ungdomar bort till Ryssland som slavar. De flesta kom aldrig tillbaka. Den ryska grymheten riktar sig också mot det egna folket. Det var kritiska synpunkter mot slöseriet med egna soldatliv, som gav Solsjenitsyn strafftiden i Sibirien,
Känslan av storhet och makt är den ena sidan i rysk mentalitet. Den andra sidan är upplevelsen av underlägsenhet och efterblivenhet. I Augusti 14 låter Alexander Solsjenitsyn överste Vorotyntsev göra en rekognosering efter den ryska katastrofen i Ostpreussen 1914. Överallt stöter han på oduglighet, slarv, likgiltighet och missgrepp, sida vid sidan med den ryske soldatens uthållighet och trofasthet. 1944 fick Solsjenitsyn som kompanichef själv delta i en rysk invasion av Ostpreussen. Han har skildrat det i den stora dikten Preussiska nätter. Också här ger han en bild av den ryska underlägsenheten. I de erövrade städerna möter han en nivå och en ordning som han aldrig varit i närheten av.
Till Rysslands traumata räknar Vladimir Putin de tre invasionerna västerifrån: Karl XII, Napoleon och Hitler. Alla misslyckades. Men det finns en invasion som lyckades, och den kom österifrån, mongolstormen på 1200-talet. Tiden under mongolerna hade en outplånlig lärdom: underkastelse. Ett lika stort trauma är Rysslands egen inre turbulens. Den ”stora oredan” vid 1600-talets början hade en genklang i det väldiga Pugatjov-upproret under Katarina II. 1800-talet präglades alltmer av den radikala terrorn, som utvecklades till öppen revolution efter nederlaget mot Japan 1905. Revolutionerna 1917-1918 ledde till inbördeskrig. Därefter följde en terror utan motstycke i mänsklighetens historia. Det är med denna såriga historia som Ryssland nu går in i nya konflikter. Alltså, å ena sidan känslan av makt och kraft, å andra sidan upplevelsen av underlägsenhet, efterblivenhet och egen instabilitet. Det kaotiska draget i Rysslands liv har fått en stark skildrare i Vladimir Maximov, läs gärna hans roman Farväl från ingenstans (sv. övers. 1976..)
Vad är den ryska historiens svar på detta dilemma? Det är den starke mannen eller den starka personligheten. Det som är avgörande hos denne eller denna person är själva kraften. De må vara absurda och grymma som Ivan den förskräcklige. De må vara hänsynslösa som Peter I. De må vara omoraliska som Katarina II. De må vara förtryckande som Lenin och Stalin eller absurda som Vladimir Putin. Det enda och helt avgörande är att de är starka. Varför? Därför att Ryssland är hotat, österifrån och västerifrån och av sig självt. I Augusti fjorton har Solsjenitsyn lagt in ett långt dokumentärt avsnitt om Pjotr Stolypin, rysk statsminister 1906-1911, som med mycket hård hand slog ned de revolutionära rörelserna efter 1905. Fångvagnarna rullade så tätt mot Sibirien att man talade om Stolypinvagnar. Till sist blev Stolypin själv mördad av en terrorist. Om Vladimir Putin har någon förebild i rysk historia, så är det sannolikt Stolypin.
Vad är det Ryssland vill med sina grannar? Ryssland vill dominera. Ryssland vill ha klientstater. För att påminna dem om deras svaghet tar man gärna delar av deras territorium. Så gick det vid freden i Nystad 1721. I fredsvillkoren ingick att tsaren skulle utse tronföljare efter Ulrika Eleonora och allt framgent. Med hjälp av mutor och påtryckningar fick man en följsam svensk ledning. Finland, Polen, Rumänien, Georgien kan berätta samma historia. Detta är, högst sannolikt, målet även i Ukraina, Baltikum, Finland och Sverige. Om det inte tillfredsställer den ryska makten att ha oss som klientstater, finns lösningen att göra länder och områden till ryska provinser. Så gick det i hertigdömet Livland i Baltikum.
Visa mig min fiende, det var så Naipaul formulerade sin boktitel. Har vi verkligen sett den ryske diktatorn, den ryske generalen, den ryske bataljonhefen? Om vi hade fått tala med dem hade det sannolikt funnits aspekter i vår bild av Ryssland som de känt igen. Framförallt skulle de uppskattat att vi sökt förstå deras sätt att vara och deras sätt att handla, den ständigt närvarande ambivalensen, det mäktiga Ryssland som ständigt är det hotade Ryssland, det på alla plan överlägsna Ryssland som ändå är det underlägsna Ryssland. Det är ur en sådan ambivalens de skulle planera, besluta och handla. Även om Vladimir Putin ofta ljuger, så talar han sanning ur sin egen självförståelse, när han säger till oss: ”Vi är inte som ni.”
Finns det inga andra röster i Ryssland än de ekon vi här har sökt lyssna till? 1977 – under Sovjets glanstid – sammanställde Alexander Solsjnitsyn och kretsen kring honom en stor essaysamling, som på svenska fick titeln Röster ur ruinerna (1978). Där reflekterar Solsjenitsyn över hur folk och stater kan leva fredligt med varandra. Hans essay har fått titeln Botfärdighet och begränsning i nationernas liv. Utgångspunkten är att nationer är kollektiva personligheter. Liksom individer kan de bli mänskliga eller omänskliga. Mänsklig gemenskap växer fram där människor har förmåga att ångra sig och att begränsa sig. Detta gäller också i nationernas liv. Det han där beskriver är motsatsen till den ryska mentalitet vi här sökt spåra, maktkänslan som hela tiden hotas av underlägsenhet och fruktan för den egna instabiliteten. Men, botfärdighet och begränsning, är det tänkbart i fallet Ryssland? Det finns ett estniskt talesätt, som kan belysa denna fråga: ”Det finns ett enda som man med säkerhet kan säga om Ryssland, att det är totalt oförutsägbart.” Det som sker i Ryssland, det sker snabbt och oväntat och det sker i gigantisk skala Ryssland är maximalistiskt, på gott och ont. Vill vi alls förstå Ryssland, skall vi helt och hållet lämna föreställningen om lagom bakom oss. Ryssland är Dostojevskijs Onda andar, och det är också hans Bröderna Karamasov. Ryssland är terroristen Sjigaljov och helgonet Aljosja. Allt är möjligt, både något fasansfullt och något positivt. Och Aleksander Solsjenitsyn har självsagt. ”Ett sanningsord uppväger hela världen.” Det är möjligheten. Men hela tiden skall man veta, att med en granne som pendlar mellan överlägsenhet och underlägsenhet är ingenting förutsägbart. Joseph Brodsky har sagt: ”Man får inte underskatta mina före detta landsmäns mindervärdeskomplex.”
