av Mats Bergquist

Den då och då uppblossande diskussionen om en europeisk försvarsdimension har aldrig mött någon genklang i Sverige. Det är nästan bara Carl Bildt som emellanåt tagit upp ämnet. Debatten här har när det gäller EU främst rört ekonomiska aspekter. Det var under folkomröstningskampanjen 1994 slående att säkerhetsfrågorna lyste med sin frånvaro. Den säkerhetspolitiska debatten har främst handlat om det bilaterala förhållandet till USA eller andra Nato-länder – och på senare år frågan om en eventuell anslutning till Nato. Det bilaterala samarbetet med centrala Nato-länder är i den sittande regeringens optik, ett slags Plan B om alliansfriheten skulle bli omöjlig att upprätthålla.

I Finland däremot har temat om EU:s säkerhetspolitiska dimension förekommit oftare. Finlands anslutning till EU 1995 motiverades både i ekonomiska och säkerhetspolitiska termer: det gällde att när tillfälle gavs förankra landet så fast som möjligt i den västliga världen. Detta var inte minst Paavo Lipponens huvudtanke under hans regeringschefstid 1995-2003. Även president Niinistö diskuterar emellanåt ämnet.

När nu, främst efter valet av Donald Trump och dennes olika uttalanden om Nato, en europeisk försvarsdebatt fått mera bränsle, är det svenska politiska etablissemanget inte särskilt väl förberett. Uttalanden av statsministern och försvarsminister Hultqvist är vaga, vilket inte är att undra på. Man är sedan länge van vid att tänka i andra banor. I själva verket har den typ av Plan B, med uttryckligt eller antytt samarbete med i tur och ordning främst Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA ,man följt varit en följeslagare i svensk säkerhetspolitiskt tänkande sedan mitten av 1800-talet (se min ”Från Oscar I till Peter Hultqvist”, Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift 2016:4).

Så hur allvarligt skall då den nu pågående europeiska debatten tas? Är den ett tecken på ett paradigmskifte eller en debatt av samma slag som man haft, med ganska långa mellanrum om lödigheten i det amerikanska åtagandet till Nato? Detta ämne avhandlades under ett seminarium som akademin tillsammans med Folk och Försvar arrangerade den 7 mars. Syftet var att, med deltagande av några välkända europeiska och amerikanska analytiker, bekanta intresserade här med debatten.

Francois Heisbourg, bl a ordförande i IISS:s styrelse, hävdade att både Ryssland och jihadismen var större hot mot Europas säkerhet än Donald Trumps åsikter om Nato. Barry Blechman, tidigare mångårig ordförande i styrelsen för tankesmedjan Stimson Center i Washington, menade att samarbetet med alliansen är så inkapslat i amerikanskt militärt tänkande att faran för en allvarlig transatlantisk splittring inte är särskilt stor. Likafullt har den uppkomna situationen föranlett bl a beslutet att upprätta ett mindre högkvarter också för EU:s operationer i Mali och på övriga platser. Det har alltsedan projektet med en europeisk armé, European Defence Community (EDC), havererade 1954 hela tiden funnits de inom unionsländerna som velat ta upp tråden från EDC. Nu har dessa fått viss vind i seglen.

Men från dessa allmänna tankar till att inleda en diskussion om skapa en självständig europeisk nukleär avskräckningsförmåga är steget mycket långt. Likafullt har denna tanke vädrats på sistone. Eftersom Storbritannien nu efter Brexit ser ut att lämna unionen, måste en sådan kapacitet i första hand utgå från den franska kärnvapenstyrkan. Men detta förutsätter att Frankrike är berett att dela beslutsfunktioner med andra EU-länder, kanske placera ut landbaserade stridsspetsar i andra länder; de flesta franska stridsspetsar är dock ubåtsbaserade, varför det inte kan bli fråga om något större antal. Sannolikt möter denna diskussion omedelbart motstånd. I Frankrike kommer den rimligen att generera samma debatt som när EDC förkastades 1954. Den gaullistiska traditionen är ingalunda död. När EDC-förslaget låg på bordet var ju Frankrike den dominerande makten i EU:s föregångare Europeiska Kol- och Stålunionen ESCC. Det handlade då om att på något sätt sy in Västtyskland i försvaret av Västeuropa. Detta löstes genom att landet togs upp i Nato 1955. Men nu är Tyskland Europas starkaste makt, som även om det är Frankrike som har kärnvapnen, måste ha en roll i alla beslut om utplacering eller användandet av dessa system. Vill ett Tyskland som nu sakteligen försöker vänja sig vid sin nygamla roll som kontinentens dominant, alls ens diskutera en kärnvapendimension? Sannolikt inte.

Tanken på en delvis europeisk kärnvapenstyrka är inte helt ny; den diskuterades redan i början på 1960-talet i form av tankar på utplacering av kärnvapen på ett antal ytstridsfartyg. Bakgrunden var att de europeiska Nato-länderna ville ha inflytande över den strategiska planeringen och undanröja eventuella tvivel om att artikel 5 verkligen skulle gälla i ett krisläge. President Kennedy auktoriserade diskussioner med de europeiska allierade, men endast Västtyskland tycks ha uppammat någon entusiasm för idén, eftersom den inom Nato skulle kunna jämställa Bonn med London och Paris. Washington förbehöll sig dock alltid vetorätt ifråga om eventuell användning. Tanken förblev en tanke och begravdes definitivt av Lyndon Johnson 1965.

Det är uppenbart, vilket betonades under seminariet, att varje  e u r o p e i s k  lösning av säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter Nato:s bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998 lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den s k St Malo-överenskommelsen, som också gav upphov till ett utökat bilateralt brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar skulle hanteras av Nato. I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget, inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.

Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5. Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU överväger att blåsa liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda europeiska säkerhetsåtaganden, om inte annat för att Storbritannien, som vid sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att hela konceptet skall kunna få någon trovärdighet.

Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sexstatsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot en europeisk allians förefaller mycket osannolikt.

Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer att öka för medlemsländer och att detta i praktiken också kommer att gälla partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i seminariet den 7 mars. Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister Robert Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som sades av flera av panelisterna under seminaret, att just två procent måste vara ett absolut tal, men att  r i k t n i n g e n  när det gäller försvarsutgifterna måste vara klar.

Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara obsolet eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det knappast är en slump att alliansen blivit så långvarig. Isolationistiska tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i stormakten USA:s säkerhetspolitik och förmåga att projicera makt över hela världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska hyggligt om nätterna. Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent