Det svenska totalförsvaret står inför en reformering och uppbyggnad vars like inte stått att se sedan andra världskriget. De senaste decenniernas återkommande ryska aggressioner mot Georgien 2008, Krim 2014 och nu senast den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 har lett fram till en stegvis fokusförskjutning från att Försvarsmakten varit en resurshållare för internationella insatser till att sedan 2009 ha haft en huvudfokus på nationell försvarsplanering. Samtidigt har det civila försvaret påbörjat sitt återtagande för krigsplacering, övning och inrättande av nya strukturer för ledning av sin del i totalförsvaret. Allt detta under en ökande tidspress och med ett kommande Natomedlemskap i antågande.
Historiskt har Sverige och Finland setts som modeller i väst när det kommer till frågan om just totalförsvar. Våra länder har uppfattats som de som uppfann epitetet och med sin ställning som alliansfria under kalla kriget även vidmakthållit sina respektive totalförsvar, om inte i praktiken fullt ut efter murens fall så i alla fall haft nära till sitt arv i frågan. Under det senaste året har frågan mer handfast kommit på tapeten och svensk personal från bland annat Operationsledningen i Högkvarteret har deltagit i ett antal seminarier m m kring frågor som rör totalförsvar, artikel 3 och 5 i NATO samt hur man kan ta in främst Sveriges erfarenheter och metoder i alliansens verksamhet. Under forumet ”Integrated CIMIC Key Leader Conference” vid CIMIC Centre of Excellence i Haag i början av september erbjöds jag möjligheten att delta som huvudtalare med fokus på svenskt totalförsvar samt att vara syndikatledare i en efterföljande Workshop under rubriken ”Interoperability between Allied Forces and Civil Defence”. Intresset för Sveriges bidrag i detta var och är fortsatt mycket stor. Många länder vittnar om en mycket klar skiljelinje mellan det militära och civila försvaret samtidigt som man ser med stort intresse på den interaktion som finns mellan civilt och militärt försvar i Sverige.
Civil-militär samverkan (CIMIC), som är en av åtta gemensamma funktioner i Nato, hanteras på operativ nivå hos J9 inom Operationsledningen i Försvarsmakten. De senaste fem åren har verksamheten utvecklats i takt med att fokus i frågan i större mått riktats mot det civila försvaret och dess utveckling. Frågorna som hanteras syftar till att konkretisera och implementera det civila stöd som Försvarsmakten behöver åtnjuta vid genomförandet av gemensamma operationer. Försvarsmakten har en väl utarbetad metod för denna samverkan vilken flertalet Nato länder har identifierat och visat stort intresse för. Övergripande kan man definiera metoden utifrån att den syftar till att operationalisera de övergripande överenskommelserna som finns mellan den civila myndighetsnivån och Försvarsmakten. Planeringen ska ses som förutsättningsskapande utifrån vilket stöd och vilken interaktion som bedömts nödvändig inom det svenska totalförsvarskonceptet.
J9 på Operationsledningen är alltså den organisatoriska del som sammanhåller, koordinerar och följer upp den samverkan som krävs i den operativa planeringen för att säkerställa att den militära operationen kan genomföras i linje med vad som överenskommits. Det som uppfattas göra metoden unik för många länder är att konceptet inte bara omfattar planering och genomförande i och inför höjd beredskap utan även innefattar en nära samverkan i fredstid. Konceptet rymmer även flertalet gemensamma utbildningar med fokus på totalförsvar. Resultatet av samverkan används sedan i olika steg i planeringsprocessen till de respektive underordnade nivåerna.
Inom Nato varierar interaktionen mellan de civila och militära delarna av försvaret på nationell nivå mycket mellan de olika medlemsländerna (om man väljer att utgå från den metod som beskrivs för svenska förhållanden ovan). På senare år har just frågor om samordningen mellan militärt och civilt försvar fått en större fokus inom Nato. Det beror i huvudsak på att man nu efter ca 30 år med inriktning på operationer utanför alliansens territorium lägger mer kraft på alliansens förmåga till avskräckning och försvar av det egna territoriet både inom ramen för artikel 3 och 5. Vid operationer utanför nationernas gränser har CIMIC som gemensam funktion haft sin naturliga plats på stridsfältet (för Nato). En tydlig metod för att samverka och inhämta underlag för beslut har varit en alltid närvarande del i gemensamma operationer (här har man en stor vana och en väl utbyggd struktur inom alliansen).
Utifrån denna korta lägesbeskrivning kan man snabbt dra två slutsatser. För det första signalerar Nato att det behöver implementeras någon form av koncept på nationell nivå som omhändertar den gemensamma planeringen mellan militärt och civilt försvar. För det andra så framstår det tydligt att Sverige behöver skapa någon form av struktur och metod för att kunna implementera CIMIC som funktion på stridsfältsnivån från exempelvis Division och nedåt i organisationen. Idag finner vi till del CIMIC inom våra militärregioner och där i liten skala. Funktionen behöver implementeras på bredden för att kunna vara den som i ett genomförande på lägre nivå är beslutstöd till våra chefer. För att de överenskommelser som tecknats mellan det civila och militära försvaret ska få effekt behöver det finnas officerare och specialister som både i sak och metod kan hantera detta. I grundberedskap bör förmågan finnas hos våra olika organisationsenheter och sedan vidare i krigsförband ned till bataljonsnivån när vi kliver uppåt i beredskapstrappan.
Den förstnämnda slutsatsen blev relativt uppenbar av de erfarenheter som delades med mig under årets möten med representanter för de olika nationerna och dess CIMIC-företrädare. Man beskriver att den så viktiga kontakten med samhällsbärande funktioner och myndigheter saknas och planeringen före en konflikt får därför inte det djup som är nödvändigt. Effekten riskerar att bli ett parerande istället för att snabbt kunna agera i händelse av kris och i värsta fall krig. Man ger i vissa stycken ett visst sken av att fokusera mer på Sveriges arbete med att återstarta totalförsvaret än på t ex Finland som bevarat sitt koncept men i vissa stycken inte moderniserat det, vilket Sverige nu påbörjat.
Den andra slutsatsen som gäller Sveriges förmåga till CIMIC på stridsfältet bedömer jag att Försvarsmakten har ett omfattande arbete framför sig. Historiskt har vi haft en god förmåga till CIMIC i våra internationella missioner. Samverkanspersonal har framgångsrikt utbildats och opererat i olika insatser världen över som ett stöd för både organisationer och chefer. Under flertalet år, med stora mått av vunna erfarenheter, utvecklades både utbildning och operativ verksamhet inom området samtidigt som förmågan att som chef använda CIMIC utvecklades. Tyvärr så implementerades inte funktionen vare sig organisatoriskt eller metodologiskt i våra förband nationellt. Det är något vi från den operativa nivån nu identifierat. Erfarenheter från kriget i Ukraina och även uppbyggnaden av territoriellt försvar i Polen (vilka har en viss likhet med vårt hemvärn) visar tydligt på vikten CIMIC har på stridsfältet även i verksamheter som är förlagd inom den egna nationens gränser.
Det som nu behöver påbörjas är ett arbete med de olika försvarsgrenarna och vårt Hemvärn för att på lämpligt sätt organisatoriskt implementera och aktivera funktionen CIMIC i våra förband. Var och i vilken omfattning enheter och förmågor bör finnas behöver grundligt analyseras och försöksverksamhet företas. Om så inte görs är risken mycket stor att den kraft som läggs på nationell, regional och lokal nivå för att förbereda ett väl organiserat och starkt totalförsvar kommer att missa sitt syfte då förståelsen för implementering och uppföljning i ett genomförande av striden inte finns till stöd för våra förband.
