En värld i gungning. Foto: Shutterstock.com.

2020 års försvarsbeslut kommer att fattas mot bakgrund av den snabbaste och mest djupgående försämring av omvärldsläget som vi upplevt sedan det sena 1930-talet. Extra allvarligt blir det därför att hela det internationella säkerhetssystemet är i gungning, samtidigt som Sverige fortfarande har en försvarsmakt utformad för enstaka internationella fredsinsatser.

Sverige var långtifrån ensamt om att köpa det förföriska budskapet om att Den Eviga Freden hade brutit ut efter sovjetkommunismens sammanbrott. Nästan alla Europas länder gjorde likadant och rustade ner drastiskt. Ryssland skulle ju bli ett demokratiskt västland, trodde man, och Kina skulle tvingas till demokratisering av en växande medelklass. Till och med USA skar ned och ställde om sin krigsmakt till lätta förband, lämpade för jakt på talibaner och upprorsmän.

De första tecknen på att historien inte gick som på räls kom redan för drygt tio år sedan: USA:s misslyckande i Irak, aggressiva signaler från Putin, följt av Rysslands överfall på Georgien och en stark rysk upprustning. Detta borde ha varit en väckarklocka, men västvärlden – inklusive Sverige – valde att trycka på snoozeknappen och somna om. Det var därför inte förrän den ryska annekteringen av Krim 2014 som västvärlden vaknade och yrvaket såg sig om. Då såg de som ville se sanningen i vitögat ett Ryssland som menade allvar med sitt prat om att återta ställningen som stormakt och att riva upp den europeiska säkerhetsordningen, ett USA som under Bush Jr blivit skadeskjutet i Irak och under Obama drog sig för nya väpnade insatser – ens när egna röda linjer hade korsats, och ett självmedvetet Kina som hade omsatt sin fenomenala ekonomiska tillväxt i militära muskler och nu öppet krävde en plats i solen. Halvhjärtat och långsamt började då Natoländerna ställa om.

Samtidigt skedde en revolution på ett annat plan: stödet för de socialdemokratiska och liberal-konservativa partier som dominerat i västvärlden sedan 1945 bryter nu samman och i stället vinner nya populistiska och radikala rörelser på vänster- och högerflanken snabbt mark i land efter land. Ett bärande tema i dessa rörelsers budskap är missnöje med den globalisering och internationalisering som de gamla maktpartierna har bejakat, och ett mycket mer nationellt perspektiv.

Resultatet av all detta är att vi nu har samtidiga systemkriser på tre olika nivåer i det internationella systemet: den globala, den europeiska och den nationella. Dessutom interagerar och förstärker dessa systemkriser varandra på ett sätt som gör att de samlade svängningarna kan bli än större och snabbare.

– På den globala nivån utmanar Kina USA:s ställning som hegemoni och därmed också den ordning som USA inrättade efter 1945, samtidigt som Trump tydligt visar att han och hans väljare har tröttnat på att bära bördan av att vara systemets förvaltare och världspolis. Men samtidigt har USA fortfarande en maktställning i Östasien att försvara, och många liknar läget där med det i Europa 1914. Den tändande gnistan skulle exempelvis kunna vara konflikten om kontrollen över Sydkinesiska Sjön, som Kina gör anspråk på, eller komma från det oberäkneliga Nordkorea.

– På europeisk nivå har Putin kört en stridsvagn genom det som Gorbatjov 1990 kallade ”det gemensamma europeiska huset”. Den ryska utmaningen borde egentligen lätt kunna mötas av ett mångdubbelt rikare Västeuropa, men européerna kan inte ena sig om att göra det som behövs. Därtill kommer att president Trump medvetet utsår allvarliga tvivel om den amerikanska säkerhetsgarantin till Europa – det som kallas den transatlantiska länken – och därmed också om Natos fortbestånd. En lika naturlig som destruktiv konsekvens av detta kan bli en åternationalisering av säkerheten i Europa, d v s en återgång till det mönster av inbördes rivalitet som otaliga gånger i det förflutna lett till krig.

– På den nationella nivån ersätts ansvarstagande politiker alltmer med populister och nationalister, vilket förändrar det politiska landskapet i grunden, och gör det svårare både att få till stabila regeringar och att uppnå och vidmakthålla internationella avtal.

Som grädde på moset har vi slutligen frågan om kärnvapenspridning. Om det amerikanska kärnvapenparaplyet som skyddat Europa, Japan, Sydkorea m fl länder i sjuttio år inte längre gäller kommer det troligen inte att dröja alltför länge innan några av dessa börjar fundera på att skaffa egna kärnvapen som skydd. Tar en det steget så följer nog fler efter.

Sammantaget menar jag därför att den geopolitiska barometern pekar på att vi kan stå inför en storm vars like vi inte sett sedan 1945, och om man följer internationella media kan man se att jag är långtifrån ensam om den dystra prognosen. Sverige har länge haft ett avskräckningsunderskott gentemot Sovjet/Ryssland och löst detta genom att åka snålskjuts på den transatlantiska länken, först genom Erlanders och Palmes hemliga västsamarbete, sedan genom Hultqvistdoktrinen. Men  om USA vänder Europa ryggen finns knappast längre denna möjlighet. Vilka handlingsalternativ har då Sverige? Finns det – eller skulle det kunna finnas – en svensk Plan B? Jag kan i alla fall inte se någon uppenbar och användbar reservoption för oss.

– Först av allt så kan vi ignorera riskerna och fortsätta som förut, eller helt enkelt hoppas att Trump inte blir omvald och att allt sedan blir som vanligt igen.

– Sedan så kan vi byta fot och bejaka en robust försvarsdimension för EU, som Frankrikes president Macron förordar. Ett antal länder som traditionellt varit skeptiska till sådana tankar börjar nu svänga.

– Eller så kan vi sälla oss till en mindre grupp länder i Nordeuropa som försöker beveka USA att fortsätta stödja dem, som en sorts mini- eller rest-Nato men med begränsade åtaganden.

– Alternativt så kan vi söka skydd genom att orientera oss militärt och politiskt mot någon av Europas traditionella stormakter, Storbritannien, Frankrike eller Tyskland. Dock har ingen av dessa länder militär förmåga i överskott att dela med sig av.

– Vi kan slå oss ihop med våra nordiska grannländer, men i avsaknad av ett nordiskt kärnvapen så skulle nog detta vara mer en fråga om att söka tröst än att få skydd.

– Slutligen så kan vi välja – eller av omständigheterna tvingas – att stå ensamma, i hopp om att även en tredje gång stå utanför den storm som rasar. Mycket betydande rustningar – minst 5 % av BNP – skulle då behövas, och dessa skulle ändå sannolikt vara otillräckliga.

Som synes finns inga riktigt bra alternativ och därmed heller ingen bas för en svensk Plan B. Vi får kanske ägna de kommande åren åt vad man skulle kunna kalla ”strategisk forsränning”, att hålla styrfart i tidens turbulenta virvlar och undvika de värsta och vassaste stenarna. Då lär hjälm, flytväst och våtdräkt behövas.

Författaren är Fil dr, forskningsledare och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare