av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”

Ryssland som alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.

När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig. Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.

Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien. Bloggaren Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade. Det gäller särskilt stridsflygplanet F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen. Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.

Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott. ”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.

De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.

Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens ”verkliga mål” (Tass den 16 april). Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal. Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.

Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapn bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroendeskapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.

Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.” Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.

Den eminenta brittiska Rysslandsexperten James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”. Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.