av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl ryska som västerländska analytiker dragit slutsatsen att den ryska ekonomins stagnation kommer att bli långvarig och sannolikt få politiska konsekvenser för den ryska ledningen.

Dessa åsikter framförs bl a av Sergej Aleksasjenko, tidigare högt placerad ekonom i finansministeriet och statsbanken, i hans bok ”Putin´s Counterrevolution”. I denna konstaterar han att Putins politik lett till att landet idag, bl a till följd av Krimannekteringen och kriget i Ukraina med påföljande sanktioner, saknar nödvändiga utländska investeringar och inflöde av högteknologi och att effekterna på rysk ekonomi blir allt allvarligare.

Aleksasjenko medverkar även i en nyutkommen antologi under namnet ”The Russian Economy Under Putin” redigerad av Torbjörn Becker vid HHS och Susanne Oxenstierna vid FOI. De har lyckats samla ledande ryska och internationella experter till en bok som utgör den mest genomträngande och kompetenta analysen av rysk ekonomi som producerats under senare år. Den rekommenderas varmt för den som vill förstå hur rysk ekonomi fungerar, eller rättare sagt, inte fungerar.

Några av de viktigare slutsatserna: någon vilja att reformera den politiska ekonomin finns inte och det kommer att ta mycket lång tid att genomföra reformer, om de i framtiden skulle startas upp. Ryssland fortsätter vägen mot statskapitalism, korruption och stagnation. Tillväxten kommer att ligga kvar på låga tal, men någon stor risk för att ekonomin skall kollapsa föreligger inte-den har visat en betydande redundans, mycket tack vare den ryska befolkningens förmåga att uthärda sämre villkor. Det är också sällsynt att stater kollapsar på det sätt vi ser t ex Venezuela göra idag. Runt 40 procent av befolkningen upplever emellertid att de har fått det sämre under senare år. Vissa grupper, som pensionärer och lantbruksbefolkning har sedan länge haft en mycket låg levnadsstandard och ligger egentligen under fattigdomsgränsen, som emellanåt ändras statistiskt för att förbättra bilden. Detta utgör på sikt ett politiskt hot mot Putin.

En rad problem inom ekonomin tycks kroniska: produktiviteten är alldeles för låg, innovationsnivån likaså, landet borde ha minst 50 procent fler medelstora företag, korruptionen genomsyrar samhället och arbetskraften är otillräcklig. Ryssland saknar arbetskraftsreserver och den uppenbara lösningen är att höja pensionsåldern, något som visat sig politiskt närmast ogenomförbart. Det senaste försöket vållade massiva demonstrationer, något den politiska ledningen hyser stor skräck för. Braindrain till utlandet och snedvridning av högre utbildning spelar även en negativ roll. En effekt av det samhälle Putin skapat är att en alltför stor andel av begåvade studenter ägnar sig åt advokatyrket. Detta är den snabbaste vägen till välstånd, om man inte väljer att berika sig genom att välja den politiska banan.

Inom den militära sektorn fick den stagnerande ekonomin under många år inte genomslag. Trots krympande statsbudgetar har de starka lobbygrupperna i militär- och försvarsindustrisektorn lyckats med att bibehålla oförändrade anslag. Minskningarna har i stället skett inom utbildningsområdet, den sociala sektorn och sjukvården, tre områden där landet skulle behöva satsa rejält inför framtiden.  Detta skedde i överensstämmelse med den senaste Nationella Säkerhetsstrategin 2015, där försvaret av landet sattes som högsta prioritet, medan ekonomin, och då indirekt, befolkningens levnadsstandard, hamnade först på fjärde plats,

2017 ändrades bilden genom att budgetnivån kraftigt sänktes från över 5 till ca 3 procent av BNP. Förklaringarna är flera: Putin behövde balansera andra mäktiga intressegrupper och insåg sannolikt att effekterna i en svag tillväxtekonomi på utsatta områden kunde få negativa politiska konsekvenser. Dessutom har satsningen på den militära sektorn börjat visa positiva resultat, t ex i krigföringen i Syrien. Utvecklingen inom vissa områden, som t ex missilteknik skall dock behållas på nuvarande nivåer, något som Putin kraftigt underströk i sitt senaste tal till nationen, där hätska utfall och hot mot USA och väst blandades med en lång beskrivning av vilken förmåga offensiva vapensystem har eller får, allt inför en entusiastiskt applåderande publik. Bilden är alltför välbekant, Stalin, Hitler och Mao m fl diktatorer ler förmodligen igenkännande i sina gravar. Hotbilden av ett väst som planerar att angripa Ryssland underströks nyligen också av chefen för Generalstaben, Gerasimov, som hotade med att preventivt slå mot ett förväntat angrepp.

Mycket i denna bild är ett eko från den sovjetiska eran, då en kraftigt överdimensionerad militär sektor kom att utgöra en av de viktigaste faktorerna som bidrog till landets kollaps. Insikten om faran finns i ledande kretsar, t o m uttryckt av bl a premiärminister Medvedev och tidigare finansministern Kudrin, men det saknas en politisk vilja att implementera denna i dagens Ryssland.

Eftersom det finns få tecken på att seriösa ekonomiska och politiska reformer planeras (sådana måste också inledas med att förvandla ett rättslöst samhälle till en rättsstat) och Putin kontinuerligt avskedar liberala ekonomer, om de inte föredrar att avgå själva, ser framtiden mörk ut. Putin kan inte undgå att inse att hans popularitet minskar under rådande utveckling, befolkningen känner uppenbarligen av en sjunkande levnadsstandard. Eftersom allt fler tecken tyder på att en union med Belarus kan bli verklighet, kan en sådan dock rädda honom kvar vid makten i en ny statsbildning.

I ett positivt scenario väljer han att avbryta kriget mot Ukraina och satsa på att detta skall räcka för att några mer positivt inställda länder i EU som Ungern eller Italien kommer att spräcka enigheten om sanktionerna och öppna upp för investeringar och handel. I ett negativt väljer han att fortsätta den inslagna vägen, cementera hotbilden och stärka den militära förmågan. Dessvärre har Putins agerande hittills inneburit ökande inhemsk repression och utåtriktad aggression.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.