av Hans Lindblad

Försvarspolitik är till stor del en fråga om tidsperspektiv. Har just skrivit en bok om Karl Staaff och försvaret inför hundraårsminnet av hans död i oktober 1915. Från 1892 fram till första världskriget genomförde Sverige en för europeiska småstater unikt stor upprustning till följd av punktvisa beslut utan sammanhang, däribland Bodens fästning som kostade fyra gånger mer än som planerats. Staaff hade som vision ett planmässigt ordnat försvar. Men vid inget tillfälle de följande hundra åren har planmässighet fått vara vägledande, det har ständigt varit suboptimeringar. Allra värst under försvarsministrarna efter 1992, alltså Anders Björck och framåt. Möjligen innebär Peter Hultqvist en förbättring

Generallöjtnant Carl Björeman skrev i boken ”År av uppgång, år av nedgång” (2009) att den planmässighet Staaff eftersträvade sedan aldrig tillämpades och att Staaff därför framstår som ”den ende försvarspolitiker med framtidsvisioner under 1900-talet”.

Under första världskriget tillfördes flottan bara två jagare och två ubåtar, eftersom varvsresurserna koncentrerades till tre stora pansarfartyg (för övrigt föga lämpade för svenska försvarsbehov) färdiga 1917, 1921 och 1922. Under andra världskriget startades 1942 bygget av två kryssare som var färdiga 1947, dessutom närmast oanvändbara till följd av lufthotet.

När försvarsberedningen förra året uttalade sig för ytterligare tio JAS-flygplan någon gång i slutet av 2020-talet kändes det konstigt, eftersom ett sådant beslut inte behöver fattas förrän en bit in i det årtiondet. Under mina år som försvarspolitiker frapperades jag av att moderaterna alltid ville sänka skatten och därför utlovade ökade försvarsanslag först längre fram, en tidpunkt som sedan försköts allt längre fram i tiden.

På liknande sätt idag där väl alla partier vill ge begränsade tillskott i närtid men lovar mer längre fram. Det är konstigt med tanke på ett dramatiskt förvärrat ryskt uppträdande i nuläget, medan det kan finnas starkt olika scenarier rörande den fortsatta utvecklingen i Ryssland, till exempel ekonomisk kollaps eller ett folkligt uppror mot dagens despotiska regim. Få länder lär väl ta intryck av vad Sverige säger om försvarsutgifter in på 20-talet, eftersom de själva är osäkra om framtida belopp. Sverige måste som andra anpassa sig till vad som händer.

Vill man ge en tydlig signal inför omvärlden och främst våra grannländer om svensk beslutsamhet vore det vettiga en snabb insats. Jag skulle gärna se ett engångsanslag för 24 månader framåt på till exempel 15 miljarder. (Jämför med Per Albin Hanssons båda extraanslag en tid innan krigsutbrottet 1939). Det skulle medge en substantiell förbättring på något område där Sverige idag ligger illa till. Till exempel att importera ett luftvärnssystem med betydande räckvidd. Det kunde delvis baseras på Gotland, inte i första hand för försvar av ön i sig utan som skydd för Mellansverige (plus Baltikum om så blir aktuellt).

Vore jag finansminister skulle jag frenetiskt vända mig mot långsiktiga löften om stora anslagsökningar (det gäller naturligtvis inte bara försvaret). Binder man i förväg upp sig för stora områden blir framtida budgetarbete mycket svårt, om summan av löften är större än tillkommande inkomster. Ju mer man lovar, desto sannolikare naturligtvis att löftena sedan bryts.

Det är förmodligen lättare att hantera en akut situation, typ när utdelningarna från LKAB eller Vattenfall faller kraftigt från ett år till nästa. Om försvaret fick ett engångstillskott borde det inte leda till skattehöjning (om man inte som Staaff 1914 valde en tillfällig värnskatt). I första hand borde man söka en engångsintäkt, typ försäljning av någon statlig tillgång, inom eller utom försvaret. Eller också utöka upplåningen, vilket kanske är möjligt om man ser det anskaffade systemet som en investering i framtida trygghet.

Min erfarenhet är att myndigheter helst vill anställa fler. Så utlovar riksdagen ökade anslag för lång tid framåt är risken uppenbar att ÖB söker anställa fler. Detta trots att försvaret har en väldig obalans mellan heltidsanställda soldater och visstidstjänstgörande, (liknande de tidigare reservofficerarna). Försvaret har nästan helt misslyckats med rekryteringen av de senare, troligen för att man egentligen aldrig velat ha dem. Men den som är färdigutbildad soldat och inte är instruktör bör ut i ett civilt yrke, annars blir det oerhört dyrt.
 

Författaren är tidigare riksdagsledamot (Fp)

Mer av samma författare