Detta inlägg avser att kort diskutera hur jägarförband bidrar till att fylla delar av de luckor som en nyligen publicerad rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut indikerar. Rapporten heter Western Military Capability in Northern Europe 2020 Part I: Collective Defence [1] som i sin inledande sammanfattning beskriver att:
“Russia’s military build-up and increasingly aggressive behaviour in NATO’s vicinity have been a wake-up call for the countries in Northern Europe. Multilateral organisations and individual states have begun a political and military transformation to adapt to a changing security environment. NATO prepares for collective defence, including more and larger exercises in Northern Europe. The EU complements NATO’s efforts and seeks to address cyber and hybrid threats and support capability development. National armed forces are trying to regain the capability to fight inter-state wars and overcome capability gaps resulting from previous decades of force reductions and a focus on crisis management operations. That said, many steps remain to ensure deterrence and defence against Russia.” [2]
Rapporten beskriver vidare bland annat att det redan 2017 identifierades en brist i de västliga ländernas beredskap att möta ett överraskande militärt angrepp.[3] I den nya svenska doktrinen för gemensamma operationer framhålls bland annat vikten av att genom vår operationskonst snabbt och flexibelt kunna möta just ett sådant överraskande angrepp för att snabbt kunna återhämta oss och utnyttja uppkomna möjligheter.[4]
För att uppnå denna flexibilitet måste förband vara snabbt åtkomliga och således kan tempo att agera ses som en av nycklarna för att segra på det moderna slagfältet. Detta ställer i sin tur krav på att gripbara förband som snabbt kan utgångsgrupperas och därefter på plats, med lång uthållighet, direkt kan lösa uppgifter i Sverige eller i vårt närområde medan övriga mobiliserar. Här har jägarförbanden en roll att fylla och för att, idag, utgöra en del av den tröskelförmåga som efterfrågas i rapporten.
Den grundläggande förmågan hos jägarförband är att verka i små enheter, som under svåra förhållanden levererar operativa och taktiska effekter på djupet av motståndarens gruppering över hela konfliktskalan, inom ramen för den högre chefens plan, genom att bland annat leda in verkan från andra system. Förbanden innehar därför exempelvis en inneboende hög interoperabilitet med samt förmåga att leda andra verkansmedel och sensorer (system). De är lätta att snabbt transportera och flexibla avseende transportmedel samt innehar en egen god uthållighet vilket medför att de är enkla att försörja. Jägarförbandens tillgänglighet bidrar således till att skapa handlingsmöjligheter för egna stridskrafter, vilket minskar risktagningen med andra egna kvalificerade resurser.
För att fortsatt kunna utgöra denna resurs krävs att jägarförbanden till del bygger på fast anställda soldater. Det är bara genom anställd personal som en god beredskap året runt, veckans alla dagar, kan uppnås. Med den återaktiverade värnplikten har vi stora möjligheter till rekrytering för att bibehålla och öka antalet anställda soldater vid jägarförbanden vilket medför en viktig pusselbit i att säkerställa att vår beredskap är god.
Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.
Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.
[1] Eva Hagström Frisell och Krister Pallin (red.), Western Military Capability in Northern Europe 2020 Part I: Collective Defence, (Totalförsvarets forskningsinstitut: Stockholm, 2021).
[2] Eva Hagström Frisell och Krister Pallin, ”1. Introduction”, i Eva Hagström Frisell och Krister Pallin (red.), Western Military Capability in Northern Europe 2020 Part I: Collective Defence, (Totalförsvarets forskningsinstitut: Stockholm, 2021), s. 17.
[3] Hagström Frisell och Pallin, ”1. Introduction”, s. 17.
[4] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer, (Försvarsmakten: Stockholm, 2020), . s. 28-29.
