Efter min disputation uppstod ett vakuum där Försvarsmakten nästan blev chockade att jag blev klar inom den beslutade tidsramen för en doktorand. Efter en del argumenterande fick jag en placering på utvecklingsenheten vid Markstridsskolan. En tjänst som kompetensmässigt passar mig väl och som erbjuder många intressanta möjligheter. Markstridsskolan har välkomnat mig med öppna armar och jag känner att de vill att jag är där. Något som emellertid är tydligt i den militära organisationen är okunskapen om disputerade sett ur ett organisatoriskt perspektiv. Alla disputerade är unika blommor som har helt olika kunskaper, erfarenheter, drivkrafter och nätverk. Det blir därför svårt att bygga ett sammanhängande system som alla skall inordna sig under.
Utifrån min situation är det en utmaning att arbeta i Försvarsmakten, inte för att det saknas kvalificerade uppgifter utan för att det saknas en struktur runt mig som kan hantera mina behov.
Armén har ett stort behov av utveckling och Artificiell Intelligens (AI) är något som har potential att förändra den militära verksamheten. Forskning och teknikutveckling inom AI tar snabba steg framåt som är svåra för Försvarsmakten att förutse. Armén kan inte självständigt agera inom AI utvecklingen utan det måste ske med samtliga stridskrafters olika behov i samordnade projekt. Samtidigt är det väldigt få som har den kunskaper och teoretiska ramverk som kan bidra till problematisering av den tekniska utvecklingens potential. Ett återkommande dokument som ofta lyfts fram i diskussioner är perspektivstudien. Men utifrån ett AI perspektiv är perspektivstudien snarare ett historiskt dokument som är svårt att ta avstamp i. Den disputerade officerens initiativkraft är kritisk för utvecklingsarbetet men samtidigt finns det en organisation som inte vill att den typen av initiativ skall förekomma. Okunskap och otrygghet bidrar till en organisatorisk besluträdsla som hindrar utvecklingen. En officer har sällan internationella nätverk som används för att lösa det praktiska arbetet på ett regemente eller en flottilj.
För en disputerad officer är det inte onaturligt att inneha ett nätverk som går utanför den egna organisationen eller det egna landet. Forskningsinstitut och universitet i Sverige och andra länder är naturliga inslag i nätverket för vissa disputerad. Det är därför möjligt att på relativt kort varsel ta initiativ som innebär ett tvärvetenskapligt samarbete med aktörer inom Sverige eller partnerländer i EU eller Nato.
Som ett exempel fick jag en relativt öppen fråga från Försvarsgrenstaben, ”kan inte du skapa ett projekt inom AI med hjälp av ditt nätverk?” Frågan omsattes omedelbart i flera mejl och samtal och redan samma vecka genomfördes ett första uppstartsmöte för att koordinera ett gemensamt tema till Europeiska Försvarsfonden.
I rollen som forskare och representant för ett Universitet är grad obetydligt, jag deltar som doktor och det är min akademiska kompetens som skapar möjligheter. Men i min nya roll som disputerad officer har grad en central betydelse för trovärdigheter. Trots att vi känner varandra finns det en misstänksamhet mot att en major sitter och resonerar om EU projekt med en projektbudget på hundratals miljoner. Frågan ”har du gjort något fel?” infinner sig ganska snabbt. Som svensk reflekterar jag inte över den signal som sänds genom den skapade dissonans som finns mellan major och doktor men det gör mina utländska vänner. I deras föreställningsvärld är det otänkbart att en major för den här typen av samtal, det sker på överste och generalsnivå. Även om de själva är civila forskare så har de en tjänsteställning som är i paritet med överste eller brigadgeneral. Det blir även synligt i de mandat som de besitter och i de nationella kontaktnät de hanterar. I samtalet om hur innehållet i EU projektet skall harmoniseras mot de nationella förmågeutvecklingsbehoven är det inte ovanligt att de ringer eller mejlar en tre- eller fyrstjärnig general som kan bistå med några enkla riktlinjer. Det finns även en kontakt med deras försvarsdepartement som kan bistå med politisk vägledning för att det skall matcha de politiska målsättningarna. Den typen av organisering och uppbackning inför ett EU projekt saknas i Sverige. Jag kan naturligtvis gå ner och fråga i fikarummet på Markstridsskolan eller ringa en vän på Försvarsstaben men det ger ingen riktig vägledning mot framtiden. Om vi skall fortsätta med den svenska modellen att en officer med relativt låg grad kan ta kvalificerade initiativ som kan skapa stora projekt behöver graden kompenseras med kontakter och mandat som kan legitimera rollen i projektstrukturen.
Sverige verkar inte ha förstått det omfattande fotarbete som genomförs innan projekten lämnas in till EU. Det är som att jämföra två olika sätt att måla en tavla. Det svenska sättet verkar vara att försöka identifiera motivet utan tanke på hur det skall kunna realiseras till en målning, möjligen vet vi vilken typ av färg vi vill använda. De vi möter har en helt annan metod där motivet redan finns utskissat på en målarduk i en definierad storlek. Färgen som skall användas är redan bestämd och det har redan skapats en fördelning över vilka aktörer som skall måla vilka områden och till vilken kostnad. Det är också definierat vilka områden som inte är så intressanta att bearbeta och som kan lämnas till aktörer utanför kärngruppen. Det medför att det är enkelt att integrera naiva projekt i projektstrukturen som kan bistå i icke kritiska områden för att det skall se politiskt snyggt ut. Samtidigt kan det förklara att väldigt få forskningsprojekt lämnas in till Europeiska Försvarsfonden (EDF) från Försvarsmakten. Huvuddelen av alla kunskap är kopplad till olika materielprojekt.
Föra att förklara för mitt nätverk hur vi agerar gjorde jag en enkel bild som illustrerar gången. Det som är avvikande från deras tillvägagångsätt är uppfattningen om var projektformeringen sker. Sverige verkar tro att stora delar av arbetet sker sent i forskningsprojektet medan mina utländska vänner genomför arbetet tidigt i uppstarten.
Konsekvensen av de skilda arbetssätten blir att Sverige aldrig kan anses som en likvärdig forskningspartner för projekt som initieras i Försvarsmakten. De militära initiativen kommer svårligen att initieras när de möte de stora europiska aktörerna som redan har styckat upp spelplanen.
Om vi vill vara med behöver vi se över ansvar och mandat som en disputerad officer skall hantera för att möjliggöra forskning och utveckling. Det finns även behov att se över organiseringen runt den disputerade så att erforderliga nätverk finns på plats för att stöda nätverket. Strategiska frågor behöver kunna diskuteras i organisationen för att snabbt förändra projektinriktningen. Min målsättning är att skapa stora EU projekt med flera europeiska samarbetspartners som kan bidra till att utveckla Försvarsmaktens förmåga, det hade varit önskvärt om organisationen kunde matcha min drivkraft och mitt nätverks kapacitet. Att bli uppmanad att ta initiativ och köra för att sedan behöva vänta i mach-3 skickar inte trovärdiga signaler till högskolor och universitet i Sverige eller aktörer i EU och Nato. En möjlig väg är att vi skapar en anpassad metod som kan matcha de förväntningar som finns på oss hos våra nationella och internationella partners, där mandaten och resurserna matchar orden ta ”initiativ och kör”.
Ytterligare en aspekt som Försvarsmakten inte har reflekterat över är den finansiell makt som finns i dessa typer av forskningsprojekt. Många högskolor och universitet i Sverige skulle gladeligen bidra för att få möjlighet till forskningsfinansiering. Det är ett sätt att påverka forskningsinriktningen och som kan bidra till kunskapsbyggnad i ett nationellt perspektiv. Här behöver det ske ett omfattande arbete för att knyta samman nationella aktörer till ett ekosystem för försvarsforskningens bästa och i förlängningen utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga.
