”En armé utan artilleri är bara en milis.” Så uttalade sig Michael Claesson som chef MSS (Markstridsskolan) under den tid då Sverige befann sig i den märkliga situationen att artilleriet saknade artilleripjäser. Uttalandet vann gillande inte bara bland artilleristerna som tjänstgjorde på MSS utan också bland alla andra som överhuvudtaget har minsta förståelse för taktik och strid på marken. I Ryssland kallas artilleriet för krigets Gud, och ryssarna har historiskt varit devota lärjungar till det evangeliet.
Jag påstår att ryssarna, i detta fall, inte har fel. Artilleri, indirekt eld och överväldigande eldkraft är centralt, pivotalt, essentiellt och oumbärligt.
Jag påstår också att ett taktiskt system där artilleriet och dess eldkraft står i centrum lätt blir metodiskt, långsamt, process- och planfokuserat.
Detta är inte en artillerists syn på artilleriet, utan en taktikers syn på artilleriets betydelse i ett system av system.
Artilleriet kan härledas till antikens katapulter (torsionsprincipen) och medeltidens blidor (motviktsprincipen), men ofta tänker man krut när det handlar om artilleri, och då gör artilleriet entré på senmedeltid.
Från att under medeltiden mest ha varit tunga orörliga vapen, främst användbara vid belägringar, likt katapulter och blidor, blev artilleripjäserna under 1600-1700 talen allt rörligare vilket medgav att de inte bara grupperades före slagen och sedan stod statiskt och sköt så länge det fanns mål inom räckvidd eller att de erövrades av fienden, utan kunde omgrupperas till nya platser för att fortsätta skjuta när läget utvecklades i någon riktning. Artilleriet kom att bli en allt viktigare spelare taktiskt, men spelade andra fiolen jämfört infanteri och kavalleri ännu ett tag. Det tunga ganska orörliga belägringsartilleriet fanns kvar för de behoven, men fokus kom allt mer att riktas mot rörliga snabbskjutande och mer och mer långräckviddiga pjäser. Under 1800-talet kom räfflade och bakladdade pjäser först att komplettera de slätborrade och mynningsladdade “Napoleon”-pjäserna, och sedan att ersätta dem. Med all respekt för den ryske generalen Suvorovs (verksam i norra Italien under revolutionskrigen på 1790-talet) uppfattning att kulor är fjanterier, bajonetten rejäl!, men redan under Napoleonkrigen orsakades bara en handfull procent av förlusterna i strid av blanka vapen, resten av kulor av olika typer.
I kriget 1866 var det österrikiska artilleriet bättre än det preussiska, men det räckte inte för att uppväga taktisk och operativ underlägsenhet (och det faktum att preussarna hade bakladdade gevär mot de österrikiska räfflade mynningsladdade musköterna). I kriget 1870-71 var det preussiska aggressivt uppträdande artilleriet med sina räfflade bakladdade pjäser och spränggranater med anslagsrör totalt överlägset det franska defensiva artilleriet med sina räfflade, men mynningsladdade pjäser med otillförlitliga tidrör. Så överlägset att det franska infanteriets totala eldkraftsöverlägsenheten med dubbla räckvidden på deras bakladdade Chassepot gevär och tidiga kulsprutor, mot det preussiska överdrivet aggressiva och inledningsvis ofta rent suicidala infanteriet med deras underlägsna Dreyse bakladdade gevär, helt uppvägdes.
Under första världskriget kom ställningskrigets med sina skyttegravsystem att kraftigt påminna om belägringskrigföring, i synnerhet på den mycket förbandstäta västfronten. Vapen som snabbt blev populära i denna miljö var mörsare, granatkastare, handgranater och till och med mingångar. Kanoner, som varit standardbeväpningen för fältartilleriet började kompletteras och ersättas av haubitsar vars ballistik var betydligt mer anpassad för indirekt eld mot nedgrävda mål. Indirekt eld, något som inte varit utbrett eller viktigt tidigare, blev snabbt normalförfarande för artilleriet, medan halvindirekt eld blev vanligt för granatkastare i de främre linjerna.
Kombinationen av nedgrävda repetergevär och kulsprutor skyddade av stormhinder gjorde anfall mot intakta förvar rent suicidala oavsett styrkeförhållandena i antal skyttesoldater. Slutsatsen att det intakta nedgrävda försvaret måste raseras, likt en stadsmur, innan stormningen kan ansättas ligger så klart bara runt hörnet. I motsats till en gammal stadsmur som är ett högt hinder vilket gör kanoner med flack kulbana lämpliga så är skyttegravssystem låga mål, rent av med negativ höjd, som gör att höga kulbanor lämpar sig bättre. Därav det med tiden ökande fokuset på haubitser och granatkastare, och för skyttesoldaten kom handgranaten att bli huvudvapnet istället för geväret. Trots detta visade sig både nedgrävda mål och stormhinder vara svåra att reducera till den nivå som krävdes, och de alltmer utstuderade skyttegravsystemen krävde mer och allt längre artilleriförberedelser för att nå den verkan som var nödvändig för att ens försöka sig på en stormning. I samma takt utvecklades skyttegravssystemen och försvarsmetoderna så att artillerispärrar blev ett minst lika stort hot som kulsprutor och gevär när de anfallande förbanden utan skydd korsade ingenmansland. Slagen tenderade att bli artilleridrabbningar där antal eldrör (i dubbel bemärkelse då dessa slets ut snabbt och behövde ersättas) och mängd ammunition var avgörande. Maskinslaget blev en realitet. Infanteriet reducerades från slagfältets drottning till kanonmat. Artilleribekämpning blev något av en konst för båda sidor och ammunitionsvalet blev ofta gas i kombination med spränggranater.
Britter och fransmän drog den naturliga slutsatsen att taktiken skulle fokusera på metodiskt nyttjande av artilleri för att spara infanteri genom att låta artilleriet skjuta sönder försvaret fullständigt, och sedan noga samordna infanteriet rörelse med eldvalsen för att minimera risken för enstaka förödande kvarvarande kulsprutor eller signalpistolskyttar som kan utlösa en spärr. Det franska uttrycket “artilleriet erövrar terrängen, infanteriet besätter den” är ganska talande för den filosofi som ganska naturligt kom att växa fram. Artilleriet krossade motståndet och infanteriet ryckte därefter fram och samlade ihop eventuella fångar. Det var i alla fall tanken.
Taktiken kom att utvecklas till att fokusera på artilleriets verkan. Infanteriets anfallsrörelse anpassades till denna vilket innebar att anfallsmålen inte bara var det minsta som skulle tas, utan också begränsade till hur långt man fick ta så att infanteriet inte hamnade i stormelden inför nästa anfallsmål. När man tagit angivet anfallsmål inväntade man passivt order om att ta nästa anfallsmål när artilleriet hade bekämpat detta. Så småningom behövde artilleriet gruppera fram och nya ammunitionslager skapas inför nästa moment. Då väntade infanteriet. Gör det du blir tillsagd och inte mer. Ett urverk fungerar alldeles utmärkt utan att kuggarna tar egna initiativ. Disciplinerat synkroniserat genomförande av förutseende stegvis genomförda planer blir den bärande tanken. Det blir lätt frågan om ett ”introvert navelskådande” system där de interna processerna finslipas för att likt en fabrik producera eldkraft. Fienden betraktas som mål som ska nedkämpas och fokus hamnar på att slimma egna processer snarare än på den oförutsägbara duellen med en tänkande fiende. När resurserna blivit tillräckliga för att skapa de förutsättningar som krävdes fungerade det till sist 1918. Det var med denna taktik som tyskarna slutligen knäcktes hösten 1918. Det krävde överlägsenhet i artilleripjäser, mängd ammunition, soldater, stridsvagnar och flyg, och det var långsamt. Det påminde påminde om belägringstaktik på flera sätt, men det fungerade.
Tyskarna insåg att med fiendens sammanlagda industriella kapacitet kunde maskinslaget i längden bara leda till nederlag, vilket det också gjorde. Den tyska utvecklingen hade gått i en delvis annan riktning, även om stormeld och samordning givetvis var viktigt. I stället för att öka synkroniseringen av systemet hade tyskarna konceptuellt gått åt andra hållet och uppmuntrat ett uppdragstaktaktiskt synsätt ner till lägsta nivå. Rörelse prioriterades och eldkraften understödde rörelsen snarare än tvärtom. Infanteriets offensiva roll återupprättades. Fienden behövde inte nedkämpas innan anfallet, utan principiellt bara nedhållas under rörelsen över ingenmansland. Anfallsmål var förväntad minimiprestation, men infanterienheterna förväntades utnyttja tillfällen att fortsätta bortom angivet anfallsmål in på djupet av fiendens gruppering, även vid en oklar uppfattning om läget. Detta ställer helt andra krav på självständighet, handlingskraft och aggressivitet hos cheferna, och på andan i förbanden. Att uppdragstaktiken utvecklades i symbios och integrerat med detta är en förutsättning för taktiken.
Givetvis var artilleribekämpning och bekämpning av reserver på väg framåt viktigt också i detta koncept. Men, med fokus på nedhållning i stället för på förintande av väl skyddade mål kunde stormelden minskas i tid vilket ökar möjligheten för överraskning. Mängden ammunition som behöver lagras inför anfallet minskas drastiskt vilket försvårar för fientlig underrättelseinhämtning att hitta lager under uppbyggnad vilket åter ökar möjligheten att uppnå överraskning. Det är inte säkert att färre eldrör behövs, för samma ytor behöver beskjutas samtidigt, men antalet granater per eldrör minskas avsevärt vilket minskar slitaget på eldrören då de beskjuts under mycket kortare tid. Då mycket färre granater skjuts kommer terrängen inte att vara totalt sönderskjuten vilket ökar tempot med vilket artilleri kan framgrupperas och reserver föras fram genom fiendens före detta ställningar för ett snabbare fullföljande av vunnen initial framgång. Eller det borde varit så, om inte terrängen sedan länge varit helt sönderskjuten på västfronten där offensiverna slogs ut med det nya tänkandet 1918.
Trots de spektakulära taktiska framgångarna i offensiverna, där upp till 8 km terräng togs per dygn, fantastiska siffror för perioden 1915-1918, så misslyckades dessa med mycket stora förluster även för tyskarna. Det var trots allt fortfarande oskyddade soldater som till fots skulle ta sig genom ingenmansland. Det räcker med en enstaka, ej nedhållen kulspruta eller soldat med signalpistol som utlöser en spärr, för att anfallet ska kosta. Sådant hände ideligen och de ackumulerade förlusterna på över 600 000 man kan med fog sägas ha brutit viljan på den tyska armén när offensiverna, den sista med namnet Friedensturm (Fredsstormen), inte nådde syftet.
Det tyska systemet misslyckades. Det anglo-franska lyckades. Den eldkraftsfokuserade filosofin vann kriget och vann mark konceptuellt. Frankrike valde föga förvånande efter kriget att sträva efter att bli ännu bättre på det metodiska slaget. De hade ju varit nära att förlora kriget och måste bli bättre på det som visade sig vara vinnande! Sverige, som varit utpräglat tysk-influerat med ett klart uppdragstaktiskt anslag, började på slutet av 1920 talet en 100 årig gradvis och på senare tid accelererande glidning från uppdragstaktiskt fokus på självständighet, initiativ och syften mot tillit till förutseende planer som genomförs metodiskt enligt fransk, och senare amerikansk, förebild.
Tyskland valde dock under mellankrigstiden med sin lilla armé, trots debatt, att hålla kvar vid sin ledningsfilosofi och sitt taktiska koncept. De hade blivit besegrade i ett maskinellt utnötningskrig och drog slutsatsen att de inte fick hamna i ett sådant krig igen. De måste göra något annat! Den mer rörliga, och i slutändan framgångsrika krigföringen på östfronten, och de taktiska framgångarna i väst 1918, visade en alternativ väg. Med teknikutvecklingen inom bland annat områdena stridsvagnar, radio-apparater och flyg kom infiltrationstaktiken att utvecklas till vad britterna kom att kalla “Blitzkrieg”. 1940 krockade två ungefär jämnstarka motståndare, som 1914, slagits i samma terräng. I motsats till 1914 då båda parter hade ungefär samma doktrin var dessa nu radikalt olika. 1914 resulterade detta i ett dödläge i ett belägringsliknande ställningskrig i fyra år, medan det 1940 resulterade i att den aningen starkare parten besegrades fullständigt på sex veckor. Och resten är, som man säger, historia.
Vid en ytlig läsning skulle slutsatsen kunna dras att artilleri är oviktigt i den tyska modellen. Att bekämpning inte är viktig, utan att rörelsen i sig orsakar systemchock och kollaps hos fienden. Det är fel.
Bekämpning och artilleri var centralt i det tyska systemet. Inte bara för att medge rörelse utan för att nedkämpa fienden och hota med nedkämpning. Målet med det tyska tänkandet var inte en systemkollaps, att bryta fiendens vilja utan att behöva slå dennes förband, utan just att slå fiendens förband. Den systemkollaps som drabbade fransmännen 1940 var en oförutsedd bonus som tacksamt höstades in. Skillnaden mot fransmännens metodiska, planmässiga och oflexibla doktrin var att tyskarna betonade högt tempo där stridens kaos och dess oförutsägbara tillfällen måste nyttjas omedelbart av den som ser tillfället. Denna individ måste då ha personliga förutsättningar som självständighet, känsla för sammanhang, förmåga att kritiskt ifrågasätta den order som erhållits i den kontext som de facto råder, och ansvarskänsla och mod nog att lämna den uppgift man erhållit, och därmed chefens plan (men inte avsikten med striden) och ta sig en egen uppgift som bättre går mot avsikten i rådande läge. Detta sätt att tänka ersätter inte eldkraft. Snarare maximerar den eldkraftens verkan mot relevanta mål i striden. Stridsvagnen har ofta setts som central i “Blitzkrieg”, och det är inte fel, men vad är stridsvagnen om inte en högrörlig, skyddad kanon för att leverera eldkraft? Eldkraft och artilleri var just centralt, pivotalt, essentiellt och oumbärligt, även om rollen var annorlunda jämfört med det franska artilleriets.
Efter andra världskriget har artilleriets relevans fortsatt styrkts. Det var till stor del artilleri, mödosamt uppsläpat på kullarna runt de franska nästena i Dien Bien Phu, som vann Indokina-kriget. De felaktiga slutsatserna från krigen 1956 och 1967 medförde att Israelerna undervärderade artilleri och pansarskytte som understöd till stridsvagnarna, vilket stod dem dyrt i Oktoberkrigets inledning 1973. Vietnamkriget avgjordes i de amerikanska TV-sofforna, men taktiskt var den amerikanska eldkraftsöverlägsenheten, till inte oväsentlig del levererad från artilleri från “Fire Support Bases”[1], imponerande.
Vietnamkriget visar också åter på faran med en överdriven tilltro till taktiska system som ser synkroniserad eldkraft allena som vägen till framgång och där framgång mäts mekaniskt med nedkämpade mål, ”body count” systemet. 1900-talets längsta mellanstatliga krig, kriget mellan Iran och Irak 1980-1988, visade att det var fullt möjligt att, även med stora mekaniserade förband på båda sidor och i öppen terräng, ändå fastna i ett ställningskrig där vardagen domineras av skyttegravar och artilleri. Det kriget liknar kriget i Ukraina mer än vare sig första eller andra världskriget. Inte bara stridsvagnen och skyttesoldaten, utan också artilleriet, har visat sig vara oundgängligt i krig också i vår tid, som i Ukraina.
Sverige har varit artilleristiskt framstående vid flera tillfällen i historien. Gustav II Adolfs läderkanoner är kanske inte ett lysande exempel på detta trots deras berömmelse, men regementstyckena som samordnades med infanteriets strid i den svenska brigaden är ett lysande exempel på innovation mer genom taktiskt nyttjande än tekniskt försteg. Under det stora nordiska kriget var den svenska taktiken utpräglat offensiv och lade mer fokus på kavalleriets chock med värja och infanteriets stormning med pik, värja och bajonett än på eldkraft, och i synnerhet på det fortfarande trögrörliga artilleriet, men det innebar inte att artilleriet uträknades. Carl Cronstedt genomförde viktiga reformer främst för att öka artilleriets rörlighet vilket ledde till ett numerärt jämförelsevis litet men effektivt svenskt artilleri. Under Napoleonkrigens slutskede utmärkte sig det svenska artilleriet vid Leipzig 1813 efter att ha moderniserats av Carl von Cardell.
Det finns modernare exempel. Haubits 77 var ett system som var mycket avancerat för sin tid med hög rörlighet och imponerande hög eldhastighet. Nu senast har hjulhaubits 08 (en av flera cirkulerande beteckningar, artillerisystem 08n är en annan), mer känd som Archer, blivit internationellt uppmärksammad för sina goda egenskaper i kombinationen av splitterskyddad rörlighet och verkan. Det svenska artilleriet har också varit relativt talrikt under det kalla kriget. Under 1980-talet skulle det i krigsfall 2S funnits ca 20 artilleribataljoner i Skåne, varav 9 fördelningshaubitsbataljoner. I detta räknar jag inte in lokalförsvarshaubitskompanierna. Eller bataljonsartilleriet i pansarbataljonerna som skulle motsvara 4 ytterligare bataljoner. Här har ej heller medräknats infanteriförbandens granatkastare.
Allt har dock inte varit bra. När brigadartilleriet hade 10,5 cm haubits m/39 och m/40 med 13 km räckvidd var fördelningsartilleriets 15 cm haubits m/39 eller 15,5 cm F med 17 km räckvidd logiskt. Dessa kunde gruppera längre bak och ändå nå samma mål som brigadartilleriet, och vid framskjuten gruppering nå de delar av fiendens artilleri som grupperade långt fram. Något riktigt långskjutande artilleri med kanoner för bekämpning på djupet har det varit ont om i Sverige, även om det i övre Norrland funnits några bandkanonbataljoner.
När brigadartilleriet utrustades med samma pjäser som fördelningsartilleriet, eller som i fallet med IB77 och NB85, med pjäser med längre räckvidd än fördelningsartilleriet uppstår det vissa logiska problem med vem som gör vad. Brigadartilleriets uppgift är främst att understödja manöverbataljonernas strid. Det görs med nedhållande eld med god splitterspridning mot ytmål och med tydliga behov av att snabbt växla mål. Detta var haubits 77 mycket bra på. Fördelningsartilleriet ska kunna förstärka brigadartilleriet, och möta samma krav, men det ska också kunna genomföra artilleribekämpning och bekämpa andra högvärdiga mål på djupet. Det senare ställer krav på lång räckvidd. Det är intressant att de svenska brigadartilleripjäserna i IB77 och NB85 var bättre lämpade för detta än de för ändamålet avdelade fördelningsartilleripjäserna. De 48 haubits 77B som anskaffades mot försvarets vilja efter Bofors indiska mutskandal skapade ett fåtal fördelningshaubitsbataljoner som bättre svarade mot rollen, men ändrar inte det grundläggande faktumet att vårt system kanske i någon mån nyttjade fel pjäser till fel ändamål? Visst, vi måste använda det vi har och inte alltid önska oss vad vi inte har, men även inom den ramen blir det beskrivna lite märkligt, kan jag tycka.
I dag har vi ett artilleri som inte kan kallas talrikt, eller ens adekvat i mängd. Det har en hjulgående långskjutande pjäs med hyfsad eldhastighet (jämfört med haubits 77) men med för kontinuerligt understöd av manöverstriden tyvärr både långt minsta skjutavstånd och en begränsande mängd medförd ammunition. Systemet är utmärkt för att nedkämpa högvärdiga mål på långa håll, vilket förefaller styrkas av erfarenheter från Ukraina, men inte fullt lika lämpat för understöd av manövern. Om det kniper kan Archer användas som både brigad- och divisionsartilleri (nuvarande benämning för det gamla fördelningsartilleriets roll), men en för syftet konstruerad brigadartilleripjäs torde inte bara bli bättre på det den primärt ska göra, utan också bli billigare.
Vi behöver alltså mer artilleri! Det är fortfarande så att en anfallande pansarbataljon behöver understöd av två till fyra artilleribataljoner för att den stridsteknik våra handböcker beskriver ska medföra acceptabel risktagning och över tiden rimliga förluster och ett bibehållet stridsvärde för upprepade anfall mot den dimensionerande fienden. Detta borde vara prioriterat. Faktiskt minst lika högt prioriterat som modifiering av våra stridsvagnar. Gott understöd kan i slutändan spara lika många stridsvagnar från träff av pansarvärnssystem som moderna aktiva skyddssystem.
Det går att tänka sig ett artillerisystem där brigadartilleriet är bandgående för hög splitterskyddad framkomlighet med en pjäs optimerad för hög eldhastighet för enkel mängdammunition, med stor mängd medförd ammunition, kort påfyllningstid, och en för skjutning mot ytmål gynnsam splitterbild. Räckvidden behöver inte vara långt över 20 km men minsta skjutavstånd bör vara kort och projektilbanan gynna splitterbilden vid brisad. Divisionsartilleriet kan i första hand bekämpa mål på längre avstånd, ofta med specialammunition, men även förstärka brigadartilleriet med godtagbar verkan. Divisionsartilleriet kan dessutom lämpligen bestå inte bara av eldrörsartilleri, utan också av raketartilleri för momentan kraftsamlad verkan mot ytmål på långa avstånd.
Archer är ett utmärkt system för divisionsartillerirollen anser jag. Däremot saknas det ett skräddarsytt system för brigadartillerirollen. Jag förmodar att många nu tänker på K9. Den sydkoreanska bandhaubitsen är utan tvekan populär och är i bruk hos flera av våra grannländer. Jag måste dock framhålla att jag inte tycker att den nödvändigtvis svarar mot brigadartilleribehovet som jag beskrivit det ovan. Precis som så många andra artillerisystem har K9 påverkats av önskan om längre och längre räckvidd vilket medfört att den har ett eldrör på 52 kalibrars längd. Detta ger den ända upp till 60 km räckvidd med viss ammunition, men också ett längre minsta skjutavstånd än vad som kan vara önskvärt. Man kan ifrågasätta om K9 verkligen är en kandidat till brigadartillerirollen, utan kanske snarare till divisionsartillerirollen. Men där har vi redan den för rollen utmärkta Archer. K9 väger också nästan 50 ton vilket begränsar framkomligheten i mycket av den terräng vi kan se framför oss som operationsområde för svenska förband, både nationellt och inom ramen för NATO. Detta begränsar i sin tur flexibilitet i val av grupperingsområden. K9 innebär också ett helt nytt chassi med allt vad det innebär logistiskt som reservdelshantering och utbildning. Det innebär att jag inte heller anser att Panzerhaubitz 2000 är ett bra alternativ till brigadartilleriet. Jag tänker mer i banorna skräddarsytt för svenska krav för brigadartilleriet, nyttjande svensk kompetens och svenska förutsättningar.
Om vi börjar underifrån med chassit så har vi ett utmärkt dito för pansar- och de mekaniserade skytteförbandens vagnar. Vi finner samma chassi för bataljonsartilleriet, ledningsfordonen, eldledningsfordonen och de nya pionjär- och driftstödsgruppsvagnarna. Det har studerats om inte en brobandvagn kan byggas på en modern version av detta chassi, och det kan det (vad väntar vi på?! Pansarbataljonerna behöver sina egna brobandvagnar!). Samma chassi kan nyttjas till en lättare stridsvagn eller pansarvärnskanonvagn/infanterikanonvagn med motsvarande eller bättre duellvärden än dagens stridsvagn 122. Det är inte långsökt att fundera över om chassit, och kanske till och med chassin vi redan har och kommer få över när stridsfordon 90 börjar ersättas, inte kan användas som grund för en bandhaubits för brigadartilleriets behov. Kan man bygga en stridsvagn, om än inte i 70 tonsklassen, kan man bygga en lättare bandhaubits med hög framkomlighet också.
Vi går en trappa upp till nästa våning. Beväpningen. Själva existensberättigandet för en bandhaubits. Det finns många kalibrar att värdera. 10,5 cm, vår gamla trotjänarkaliber, skulle kunna ge helt rätt räckvidd, stor mängd medförd ammunition och kanske högre eldhastighet. 12 cm har främst använts i öst i form av 122 mm pjäserna, och de har intressanta ballistiska egenskaper och skulle kunna vara idealiska ur de perspektiven. 15,5 cm har stor verkan i det enskilda skottet, men kanske lägre eldhastighet och mindre medförd mängd ammunition. Detta är en intressant, men också fullständigt akademisk diskussion då 15,5 är i det närmaste självskriven oavsett dess för- och nackdelar då det är NATOS standardkaliber och i denna fråga är standardisering inte bara viktigt utan centralt.
Däremot kan eldrörslängden vara mer relevant att diskutera. Med krav på drygt 20 km skjutavstånd, kort minsta skjutavstånd, gynnsam anslagsvinkel (det vill säga inte för flack) och låg vikt för framkomlighet behöver man inte delta i tävlingen om vem som har det längsta eldröret. 52 kalibrars eldrör blir onödigt. Flera artillerister jag ställt frågan till anser att de gamla standardeldrören (innan 52 blev standard) på 39 kalibrar var rätt bra för syftet.
För skydd behövs ett aktivt skyddssystem (APS, Active Protection System) som bekämpar inkommande stridsdelar. Kanske inte i första hand mot pansarskott eller pansarvärnsrobotar som normalt är syftet med APS, men mot patrullrobotar. Ett modernt APS med täckning ”hemisfäriskt” som kan hantera hot med hög infallsvinkel. Samma system bör återfinnas på kommande och modifierade stridsfordon och blir en standardutrustning, där även en bandhaubits bör få skyddet mot mer traditionella pansarvärnsvapen. Dessutom kan man diskutera olika typer av närområdesstörare etc, men det är liksom APS egentligen inte speciellt för en bandhaubits.
Vad skulle systemet väga? Ett CV90 chassi väger ca 20 ton, beroende på version. En 15,5 cm L39 ca 4,5 ton. Ett torn väger minst 4 ton och sedan tillkommer inredning och ammunition m m. Här finns en del vikt att spara om man kan se tidiga bandhaubitslösningar som modeller. Vare sig de tyska Wespe och Hummel eller den amerikanska Priest hade torn, utan en överbyggnad. Givetvis ska vagnen ha ett tak på överbyggnaden, men är ett torn nödvändigt? Detta skulle ju också eliminera problem med tornringsdiameter. Under 30 ton torde vara möjligt. Det säger sig självt att detta ger väsentligt bättre rörlighet än K9.
Det finns alltså möjlighet att skapa ett skräddarsytt brigadartilleri som medger att olika delar av systemet ska vara bra på det de är till för i första hand, med viss förmåga att dessutom meranvändas inom andra roller, snarare än att ett enda system ska lösa alla roller, vissa lysande, andra mediokert. Artilleriets numerär skulle ökas kostnadseffektivt och förmågan att understödja manövern, både genom nedhållande eld och bekämpning av upptäcka mål, samt genom bekämpning av högvärdiga mål på djupet, skulle öka. Brigadartilleriets taktiska och stridstekniska rörlighet skulle öka vilket skulle öka förmågan att fortlöpande understödja manöverförbandens rörliga strid, och inte tvinga dessa att anpassa sig till ett långsamt och oflexibelt understöd.
Låt mig sammanfatta. Artilleri, indirekt eld och överväldigande eldkraft är centralt, pivotalt, essentiellt och oumbärligt. Medan stridsvagnar kan köra över enskilda pansarvärnsskyttar kan man inte köra över försvarsgrupperade pansarvärnsförband. De måste skjutas bort eller kringgås. För båda dessa syften är indirekt eldkraft ett oumbärligt komplement till stridsfordonens egen eldkraft och rörlighet.
Ett starkt, modernt artilleri måste inte betyda att vi fångas av myten att indirekt eldkraft ensamt vinner striden och att det taktiska systemet ska byggas utifrån processfokuserad managementsyn. Artilleriet understödjer i stället manövern, på olika sätt vilket inkluderar bekämpning av högvärdiga mål, och måste anpassas till manöverns tempo, inte tvärtom. Gamla fransk-amerikanska nedkämpningsfokuserade ledningsmodeller som bygger på att genom management driva interna processer för att synkronisera striden i förutseende, skedesindelade och rigida planer där eldkraften maler ner motståndet bör ersättas av snabb lägesanpassad ledning där överväldigande eldkraft understödjer manöverförbandens strid där oförutsedda tillfällen och initiativ, beslutsfähighet och individuellt ansvar står i fokus.
Artilleriet behöver bli talrikare i Sverige. Detta kan åstadkommas genom att använda alla Archers till divisionsartilleribataljoner, och anskaffa för brigadartilleriet och svenska förhållanden och krav (inom NATO-kontext) skräddarsydda fordon. Dessa kan beroende på hur man tillhandahåller chassin bli betydligt billigare än att anskaffa Archers för hela artilleriets behov.
