Arméchefen generalmajor Jonny Lindfors. Foto: Erik Westberg, Försvarsmakten.

Arméchefen generalmajor Jonny Lindfors. Foto: Erik Westberg, Försvarsmakten.

En ny operativ kontext och en ny operationsmiljö

Sedan det ryska angreppet på Ukraina 2022 har det svenska försvars- och säkerhetspolitiska läget fundamentalt förändrats. Försvarsmakten och armén måste därför snarast utvecklas och transformeras för att anpassas till denna nya kontext. Brådskan och nödvändigheten i att förändra armén grundar sig huvudsakligen i tre drivande faktorer. Den primära faktorn är det akuta hotet från ett Ryssland som ställt om till krigsekonomi och såväl politiker som militärt sakkunniga ger uttryck för att ett angrepp mot Nato och därigenom Sverige inte längre bedöms vara otroligt. Än mer angeläget eftersom ett sådant angrepp anges[1] kunna ske inom tre till fem år och det svenska närområdet bedöms kunna vara huvudriktningen[2]. Detta, vilket är den andra drivande faktorn, ska ses i en kontext där Sverige genom Natomedlemskapet inordnat oss i att följa alliansens gemensamma försvarsplanering och där vår Försvarsmakt och armé inom ramen för artikel 5 planeras och kommer att nyttjas vid ett sådant händelseförlopputfall. Sveriges medlemskap i Nato innebär att vårt land med stor sannolikhet främst kommer att försvaras utomlands och att den svenska armén kommer att lösa huvuddelen av sina stridsuppgifter utanför Sveriges gränser. De som studerat terrängens betydelse för markoperationer förstår hur omfattande detta tillsammans med ett nytt logistiskt koncept för att försörja en armé utomlands är. Som tredje faktor indikerar kriget i Ukraina att det pågår en omfattande utveckling av såväl militär som civil teknologi, vilken yttrar sig genom ny och innovativ tillämpning av teknik och taktik. Samtidigt påvisar också samma krig i många avseenden en tillbakagång till det tidiga nittonhundratalets utnötning- och ställningskrig. De metoder och tekniska system som igår erbjöd fullgoda lösningar riskerar därför att vara obsoleta imorgon. För armén betyder detta att den tidigare kända operationsmiljön är under förändring. Denna nya markoperativa kontext kräver att armén skyndsamt förändrar och utvecklar sig för att, tillsammans med övriga Natoallierade på ett effektivt och trovärdigt sätt, kunna genomföra militära operationer och lösa storskalig strid i en högintensiv konfliktmiljö inom ramen för en ny teknisk och taktisk hotbild.

Syftet med denna första artikel, i en serie av sju, är att tydliggöra behovet av den anpassning och transformation som krävs av armén. Därför presenteras en övergripande inledning över det nya militära problemet och varför armén måste förändras, vilket omfattar också en övergripande beskrivning av de huvudsakliga fokusområden som författarna av denna artikelserie menar särskilt behöver adresseras. De underliggande styckena syftar inte till att ge ett uttömmande svar utan snarare ge en inriktning eller vägvisning samt väcka frågor och funderingar inför den kommande debatten. I de följande fem artiklarna kommer vart och ett av dessa fokusområden att djupare behandlas och artikelserien avslutas med en sammanfattning och beskrivning av vägen framåt. Vår uppfattning är att varje individ inom armén, oavsett grad eller funktion, har insikter som kommer att vara avgörande i vår framtida armé. Författarna hoppas att detta är rätt miljö där all personal kan uppmuntras dela tankar och idéer. Tillsammans kan vi beskriva och designa en armé som möter framtida utmaningar och dessutom klarar att navigera i det föränderliga säkerhetspolitiska landskapet och det pågående teknikskiftet.

Behov av förändring och behov av en ny armé

Det svenska Natointrädet har förändrat fundamenten i svensk försvars- och säkerhetspolitik.[3] Genom vår anslutning till alliansen har den svenska neutralitetspolitiken formellt övergivits och därigenom den mer än tvåhundraåriga principen om att Sverige bäst försvaras i Sverige.[4] Under dessa två sekel utvecklades och anpassades den svenska Försvarsmakten till att verka i en säkerhetspolitisk kontext av alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Det dimensionerande militära problemet för Sverige var att upprätthålla en Försvarsmakt som enskilt eller med begränsat stöd från omvärlden framgångsrikt skulle kunna avskräcka eller i värsta fall försvara landet mot ett angrepp från en stormakt. Denna kontext har präglat och haft djup påverkan på hur vi har organiserat, bemannat, utrustat och tränat vår armé. Det går med fog att argumentera för att den svenska armén under kalla kriget var en formidabel armé och i vissa avseende kanske världsledande. I många fall har de svenska lösningarna på landets militära problem varit helt unika och produkten av såväl framgångsrik design som intuitiv förståelse för system av system. Nu när armén återigen är under tillväxt finns det många lärdomar att hämta från den armé som byggdes upp i Sverige under Kalla kriget. Givet dagens säkerhetspolitiska situation och övergivandet av den två sekel långa neutralitetspolitiken, bör vi driva utvecklingen mot framtiden med blicken i framrutan, snarare än blickandes bakåt mot svunna tider.

Det vedertagna språket för att beskriva konceptuella lösningar på militära problem är doktrin. I detta avseende menar vi att doktrinens funktion är att beskriva hur armén ska utvecklas och nyttjas för att med militära maktmedel bidra till en övergripande strategi. Detta kan också uttryckas som konceptuell taktisk och teknisk tillämpning i en definierad operativ kontext, vilket tillsammans med moraliska faktorer skapar de grundläggande förutsättningarna för markoperationer med syfte att möjliggöra utrikespolitik. Doktriner är inte lösningen på alla problem, men de fyller en viktig funktion i att skapa en struktur för förmågeutveckling, förmågeskapande och i slutänden förmågenyttjande. Doktrinen uttrycker också kärnan i vilken försvarspolicy som beslutsfattarna avser, det vill säga hur och när militära maktmedel ska användas och till vilket pris eller risk.

Under kalla kriget var den underförstådda doktrinen i Sverige den så kallade Möta-hejda-slå-doktrinen.[5] Denna doktrin var den svenska lösning på ett övergripande militärt problem som antingen omfattade ett enkelsidigt angrepp från stormakten Sovjetunionen mot Sverige alternativt att Sverige genom sitt geografiska läge skulle bli indragen i en stormaktskonflikt mellan Nato och Warszawapakten. Lösning på detta för Sverige var att dels implementera en policy om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, dels ett koncept med totalförsvar. Inom ramen för totalförsvaret skulle Försvarsmakten tillsammans med övriga myndigheter och samhället som helhet försvara Sverige till varje pris.[6] Den militära uppgiften vara således enkel och tydlig; försvara Sverige, ta de risker och gör de uppoffringar detta kräver. Med det kalla krigets slut, de efterföljande nedrustningarna och avvecklingen av totalförsvaret, kom denna doktrin att bli alltmer obsolet. Detta till trots har denna doktrin varit präglande och i många fall varit fostrande för det svenska militära tankesättet och synen på hur vi organiserar och tränar vår armé.[7]

Även om vi återigen står inför en situation som liknar kalla kriget och där en stormaktskonflikt är mer sannolik än osannolik är detta ändå något nytt. För även om Natos övergripande principer ibland benämnda, Not One Inch[8] eller Restoration Operations[9], påminner om den svenska kalla kriget doktrinen, innebär det en helt ny militär kontext för Sverige. I denna nya kontext kommer vårt land, med stor sannolikhet, främst att försvaras utomlands, vilket innebär att stora delar av den svenska armén kommer att lösa sina stridsuppgifter utanför Sveriges gränser. Därutöver kommer Sverige inte heller att strida enskilt utan tillsammans med andra stater som en av flera allierade. Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige. På samma sätt kommer förhoppningsvis en framtida konflikt främst att ske utanför Sverige, vilket också gör den tidigare tillämpningen ett svenskt totalförsvar mer problematisk. Därför skiljer sig dagens militära problem från det tidigare dito. Detta kräver nya lösningar och nya synsätt. Det går att bada i samma flod flera gånger, men aldrig i samma vatten. Frågan i detta fall är om det är samma flod eller ett helt nytt vattendrag.

För att nå framgång behöver därför arméns officerskår, både som kollektiv och som enskild, bejaka förändring och aktivt arbeta för att forma den nya armén. Således behöver det skyndsamt utvecklas en djupare förståelse för det nya militära problemet och identifiera vilken roll och förmågor armén ska bidra med som en del av att skapa en gemensam konceptuell militär lösning. Detta kräver att det finns en kognitiv brygga och en bred förståelse mellan den högsta policynivån och lägsta taktiska nivån. Detta är en relation som inte kan bygga på ett top-down- eller bottom-up-perspektiv utan måste snarare vara en kombination av dessa två. Den förändring armén står inför är så omfattande och fundamental, att detta ställer exceptionellt stora krav på organisationen och de som arbetar i den. Därför behöver denna förändring ske strukturerat och med utgångspunkt i att skapa en holistisk- eller kontextuell lösning snarare än dellösningar och mindre förändringar.

Förändring av vår doktrin och förståelse för multidomäna operationer

Förändringen av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken kräver en ny doktrin och kontextuell lösning för nyttjandet av Försvarsmakten. Detta gäller för alla försvarsgrenar men i synnerhet för armén och det är bråttom. Armén förväntas genomföra sina huvudoperationer i Finland, i Baltikum eller på annan plats i Europa samtidigt som ny tillämpning av teknik och taktik indikerar en fundamental förändring av markdomänen. För Sverige och armén är det därför viktigt att reflektera över hur vi ser på multinationella operationer och vårt underställande av förband till andra nationer inom ramen för storskaliga operationer. Men vi måste också hitta lösningar för hur armén tillsammans med de andra försvarsgrenarna ska verka inom ramen för flera domäner. Kriget i Ukraina har också påvisat hur domänbegreppen alltmer behöver koordineras på taktisk eller lägre operativ nivå. Exempelvis har Ukraina påvisat att man utan en egen flotta lyckats förneka Ryssland sjökontroll i Svartahavet. På samma sätt domineras också stora delar av markoperationerna i östra Ukraina av drönare och UAS. Därutöver förefaller elektromagnetiska operationer påverka effektiviteten och precisionen i många av de systemen vi tidigare förlitat oss på. Sverige och den svenska armén måste därför omedelbart börja förstå hur nya tillämpningar av teknik och taktik möjliggör konvergerande effekter från flera domäner samtidigt.

Att verka utanför Sverige och i en multinationell kontext kommer i grunden att förändra de svenska markoperativa koncepten samt på ett genomgående sätt förändra de nuvarande lednings- och lydnadsförhållanden liksom funktionskedjorna. Föreställningen att svenska handböcker och reglementen kan stå orörda eller endast genomgå smärre förändringar är inte bara naivt utan även farligt. På kort sikt kommer Sverige därför att behöva anpassa sig till Nato. Att förstå den operativa kontexten och att skapa förutsättningar för interoperabilitet är en absolut nödvändighet för att lyckas. Därför måste vi inledningsvis lära oss av de nu tillämpade operativa ramverken. Under ledning av USA har Nato nyligen implementerat doktrinen multidomäna Operationer (MDO).[10] Detta ramverk anger främst hur arméstridskrafter bidrar till gemensamma operationer (Joint), men ska främst förstås ur perspektivet hur USA och Nato avser lösa integrationen av teknik och taktik i en högintensiv storskalig strid mot en (nära) likvärdig motståndare. I frånvaron av en svensk doktrin eller eget anpassat operativt ramverk kommer förståelsen av MDO vara avgörande för att framgångsrikt kunna anpassa armén till den nya operationsmiljön. Som en trovärdig medlem i Nato, innebär detta att en större översyn av de taktiska och operativa ramverken behöver genomföras omgående. På längre sikt behöver därför armén också identifiera och implementera en egen ny markdoktrin som är väl avvägd och anpassad för den nya operationsmiljön och operativa kontexten, men ur ett svenskt perspektiv. En sådan doktrin behöver vara grundad i såväl taktiska som tekniska koncept men i ännu större utsträckning i nya funktionskedjor och förändrade lednings- och lydnadsförhållande för markdomänen, liksom i en utvecklad förståelse för det nya militära problemet.

Teknikutveckling, interoperabilitet och kravet på vår personal

Förutom en säkerhetspolitisk förskjutning som föreligger av de kontextuella förändringarna av markdomänen, påvisar kriget i Ukraina också att det pågår ett omfattande tekniskt- och taktiskt skifte på slagfältet, vilket i förlängningen sannolikt kommer att leda till en förändrad operationsmiljö. Även om det är svårt att värdera och validera underrättelser och erfarenheter samt skilja dessa från informationsoperationer och strategisk kommunikation under en pågående konflikt, är det högst troligt att det just nu pågår ett omfattande teknikskifte. Detta skifte av taktik och teknik kräver att Sverige genomför ett omfattande utvecklingsarbete för att anpassa armén till det nya slagfältet. Det som fungerade igår behöver inte fungera imorgon. De planer som finns och det utvecklingsarbete som påbörjades innan kriget i Ukraina riskerar att överleva egen relevans och tillämplighet. Armén behöver därför hitta lösningar för att snabbare utrusta och anskaffa materiel eller system. En mental förberedelse till flexibilitet och en förmåga att kunna situationsanpassa är en styrka, men inte en ursäkt för att underlåta att anpassa organisationen till vare sig en ny säkerhetspolitisk kontext eller till den senaste kända tekniska nivån. Därför måste armén snarast genomföra en genomlysning av nuvarande tekniska och taktiska metoder och anpassa dem till en ny operativ kontext.

Det är således troligt att vi just nu upplever en Revolution in Military Affairs (RMA). Enkelt uttryckt betyder detta att ny teknik kan förändra krigsföringen så dramatiskt att tillämpliga doktriner och taktik inte längre fungerar. Historiskt sett har dock ny teknik i militära sammanhang ofta blivit dyra projekt som inte levt upp till förväntningarna, vilket medfört att teorierna runt RMA är omstridda av företrädare för såväl akademin som den militära professionen. Det finns dock en bred acceptans om att krig accelererar teknologiska framsteg och att teknikutvecklingen under kommande decennium kommer ha sitt ursprung bland annat från kriget i Ukraina. Ett exempel är nya och specifika förmågor vilka framgångsrikt implementerats i bekämpningsfunktionen.[11] Att implementera en teknologisk utveckling i militära operationer är dock en komplex verksamhet. Tidigare erfarenheter påvisar att det är nästan omöjligt att förutse en teknologis potential innan den har implementerats och organiserats vid fältförband samt engagerats i strid. I detta sammanhang har det pågående kriget i Ukraina framträtt som en oöverträffad plattform för utvärdering och experiment av nya teknologier. Samtidigt med denna teknikutveckling förefaller dock också gamla sanningar bestå. Exempelvis och möjligen paradoxalt, har kriget också påvisat betydelsen av mängden artilleri i samverkan med ett välutbildat och välutrustat infanteri.[12] Därför har också det som av USA kommit att benämnas the third offset strategy[13] blivit utmanat. Denna strategi har övergripande byggt på ett antagande om att överlägsen teknologi kan kompensera för kvantitativa och kvalitativa fördelar hos motståndaren. Detta antagande har varit drivande i teknikutvecklingen hos främst USA men även Nato och ska ses som en teknologisk lösning för att penetrera eller att verka inom motståndarens A2/AD-bubbla.[14] Erfarenheter från Ukraina har också visat hur nya teknologier nyttjas på ett sätt som vi tidigare inte sett, samtidigt som konflikten också präglas av ett statiskt utnötningskrig där ingen av sidorna uppnår vare sig luft-, sjö- eller markkontroll. Sammantaget bör därför den pågående teknikutvecklingen studeras och följas noga.

En initial analys av kriget indikerar några övergripande slutsatser. En slutsats är betydelsen av att våra krigsförband har högteknologisk materiel, som UAS, autonoma system, avancerade spaningssateliter samt långräckviddiga bekämpningssystem (exempelvis M142 HIMARS). Övergripande kommer artificiell intelligens (AI) att få en allt större inverkan på krigföringens karaktär. I takt med att både allierade och våra motståndare implementerar AI-baserade beslutsstödsystem, kommer metoder att utvecklas, vilket kommer att öka beslutstempot. Utöver detta har kriget också påvisat att skydd mot verkan från luften kommit att spela en mycket stor roll. Genom främst de ryska långräckviddiga angreppen mot kritisk civil och militär infrastruktur i bakre områden har behovet av luftvärn fått en renässans. Förutom områdes- och befolkningsskydd behövs även skydd mot luften vid de taktiska enheterna. Därigenom har förmågan att kunna utbyta måldata och sensorinformation mellan system och över försvarsgrensgränser blivit tydlig. Därför behöver Sverige och armén öka sin förståelse och förmåga mot det som inom Nato benämns Integrated Air Missile Defense (IAMD). IAMD är inte bara en fråga för luftvärnet eller flygvapnet utan ett koncept där den svenska armén måste identifiera hur vi kan integrera våra sensorer och verkansystem i en vidare kontext. En del av lösningen är att Sverige i större utsträckning behöver öka sin interoperabilitet med Nato generellt, och med Finland, Norge och USA mer specifikt. Interoperabilitet omfattar dock inte endast tekniska aspekter, utan omfattar även tillit, språkförståelse och kunskap kring gemensamma metoder. Krigsförbanden måste därför utbildas för en bredare förståelse för Natos standarder och doktriner. Därutöver behöver armén i ännu större utsträckning öva tillsammans med större förband från andra allierade. Detta kommer i många fall att utmana tidigare svenska perspektiv på övning och träning. Samtidigt som denna modernisering av förbandsutvecklingen genomförs, för vi inte glömma arméns och förbandens robusthet. Som nämndes tidigare har behoven av artilleri och infanteri tydliggjorts i Ukraina.

För att lyckas med detta behov av anpassning och ökad interoperabilitet samt för att kunna navigera i den pågående teknikutvecklingen behöver vi i armén tänka utanför den ordinarie boxen. Därför måste armén och Försvarsmakten närma sig såväl andra myndigheter som försvarsindustrin och andra länders försvarsmakter, för att tillsammans identifiera och implementera nya tekniska och taktiska lösningar. Men att tänka nytt ställer stora krav på organisationen och det är ofta lättare att argumentera för att fortsätta investera i pågående projekt än att acceptera sunken-costs[15]. Detta kommer att kräva en öppen innovationsförmåga vilket innebär att samarbeta med externa partners för att dela kunskap och idéer, vilket kommer att hjälpa oss att snabbt få tillgång till nya idéer, minska utvecklingskostnader samt öka innovationstakten.[16] Men vi måste också vända oss inåt i organisationen och stödja och premiera förslag avseende utveckling som kommer från vår personal. Parallellt behöver armén därför i ännu större utsträckning tillämpa en ledningsfilosofi som uppmuntrar initiativ, flexibilitet och kreativ problemlösning på alla nivåer. Att lyckas med detta är en av de avgörande faktorerna för att vinna nästa krig.

Utveckling av våra krigsförband och ledningsnivåer

Det ryska angreppet på Ukraina och den kraftiga ryska upprustningen innebär att det är bråttom att transformera Sveriges armé, kanske mer bråttom än vad vi vill inse. Därför är tidigare metoder för utveckling av armén inte tillämpliga i samma utsträckning som tidigare. Armén behöver under det rådande läget både vara under utveckling och samtidigt vara stridsberedd. Detta betyder att vi måste kunna genomföra transformation och tillväxt samtidigt som vi behåller vår beredskap. Därför kan vi inte längre enbart prata om målorganisationer, tillväxtprognoser och utvecklingsprocesser. Samtidigt som vi tillväxer kvantitativt och kvalitativt behöver vi också tillämpa konceptet Fight-Tonight, ett koncept som innebär att armén, i så stor utsträckning som möjligt, är beredd att påbörja lösandet av sin uppgift utan att nödvändigtvis mobilisera.

Den nuvarande organisationen av Försvarsmakten stödjer inte behovet av interoperabilitet med Nato. Detta bland annat eftersom den inte liknar våra potentiella allierades organisation vilket innebär att samverkan, underställande och understöd mellan förbanden försvåras. Natos kommandokedja utgår från ledning genom krigsförband och inte genom understaber i nationella högkvarter, eller genom militärbaser. Konsekvensen av otydliga ledningsförhållanden och metoder för operationsledning är att Försvarsmakten inför varje operativt samarbete, nationellt eller internationellt, behöver förklara lednings- och lydnadsförhållanden samt mandatfördelning, vilket skapar ett omfattande behov av intern samordning vilket idag ej kan tillgodoses. Detta gäller även värdlandsstöd samt stöd till det civila samhället. Därvid bör Försvarsmakten i stället inta en organisation som dels liknar de övriga allierade inom Nato, dels, avseende värdlandsstöd och stöd till det civila samhället, tillämpa principen om en ”one-stop-shop” där Försvarsmakten erbjuder en tydlig och sammanhållen ledningsnivå för markdomänen. Därigenom förenklas samarbetet med övriga allierade, samtidigt som förutsättningarna för att lämna värdlandsstöd och stöd till det civila samhället ökar. Detta är ett nytt synsätt där vi behöver ta mer organisatoriska risker och delegera mer mandat till garnisons- och krigsförbandschefer för att på så sätt kunna verka i hela konfliktskalan och samtidigt bibehålla produktion och tillväxt.

Därutöver behöver Försvarsmakten och armén analysera på vilka stabsnivåer Sverige vill ta ansvar och med vilka formationer vi vill uppträda utomlands. Storleken på svenska förband och placeringen av militära chefer på nyckelbefattningar i gemensamma staber kommer att styra det svenska inflytandet över vår egen försvars- och säkerhetspolitik. I den nya kontext som Nato utgör, behöver vi skyndsamt förstå att samtliga förband verkar inom ramen för en högre förbandskontext.[17] Ur ett svenskt perspektiv kan tanken, om att brigaden är den lägsta taktiska nivån och att det finns högre marktaktiska nivåer över denna, vara utmanande. Detta till trots är det viktigt att snarast enas och gemensamt identifiera att det är divisionen som är den normerande taktiska nivån för Sverige. Men lika viktigt är det att förstå att det är kårnivån, som är den högsta taktiska nivån, och där samordning av den Försvarsmaktsgemensamma elden sker (joint-fires). Riktigt inflytande och påverkan på markdomänen sker därför inte på brigadnivån utan på kårnivån eller i förekommande fall på den operativa stabsnivån över kåren[18]. Även om den svenska armén har haft en stolt tradition av att sätta brigaden i fokus är det divisions- och kårnivån som dimensionerar morgondagens operativa ramverk och där behöver Sverige utöva inflytande. Vilken roll den svenska armén fyller inom ramen för lednings- och lydnadsförhållanden behöver därför noggrannare överses och analyseras. Detta är inte bara viktigt ur ett markoperativt perspektiv utan även genom den realpolitiska förändring som medlemskapet i Nato medför. Att andra länder organiserar högkvarter och staber för större arméformationer eller placerar flaggofficerare på prestigebefattningar är inte av välgörenhet mot övriga allierade i Nato eller på grund av deras fåfänga utan en kombination av operativ logik och personalstrategiska val för att få inflytande inom alliansen. Att inte vilja eller våga ta ansvar på högre taktisk nivå är att frivilligt avhända sig möjligheter till reell påverkan inom Nato och i förlängningen över vår egen försvars- och säkerhetspolitik. Men att vi nu deltar i en allians innebär inte att vi inte kan eller ska reflektera över vad vi vill. Sverige och Försvarsmakten behöver också förstå att vi befinner oss i en realpolitisk miljö där vi är sist in. Därför är en smula ödmjukhet och skepticism på samma gång väl befogad. Att vara en god allierad innebär inte att vara naiv, men det är inte heller en ursäkt för att vägra förändra sig eller att anpassa sig. Således behöver Försvarsmakten identifiera vilken roll Sverige spelar i Natosamarbetet och vilken del av det militära problemet armén ska lösa. Vårt armébidrag och vår organisation måste ses i ett sammanhang av både en markoperativ kontext och en realpolitisk verklighet som Sverige inte tidigare varit en del av.

Vägen framåt

Sammanfattningsvis menar vi att Försvarsmakten och armén skyndsamt måste utvecklas för att möta och anpassas till vår anslutning till Nato, den pågående teknikutvecklingen som manifesteras i Ukraina, samt inte minst det militära hotet från Ryssland. Var och en av dessa tre faktorer utgör drivkrafter som enskilt hade kunnat föranleda ett omfattande utvecklingsarbete. Nu står vi dock i ett läge där dessa samtidigt sammanfaller, vilket skapar ett omfattande, brådskande och genomgående behov av att transformera vår armé. Därför tror vi att det är viktigt att vi inom armén är överens om vad vi menar med förändring och att vi delar uppfattningar om varför vi måste utveckla oss. Det betyder att vi dels måste skapa oss en gemensam förståelse för den nya kontexten, dels måste vara öppna för att ifrågasätta de lösningar vi tillämpar idag. Men att genomföra en förändringsresa utan en klar uppfattning om start- eller slutpunkt kommer att leda någonstans men troligen till en okänd eller åtminstone icke i förväg identifierad plats.[19] Därför menar vi som är författare av denna text att det är viktigt att förankra detta förändringsarbete i en fastställd övergripande målbild (önskat slutläge) och i en gemensam förståelse för nuvarande läge (icke-önskat läge). På så sätt kan vi tillsammans identifiera vilka hinder (spänningar) som föreligger dem emellan, vilket skapar förutsättningar för att tillsammans beskriva vägen framåt för att nå slutmålet (operativ design).[20] En sådan tillämpning ger oss en metodbas att utgå från när vi ska hantera den föränderliga operativa kontexten och säkerställa att krigsförbanden inte bara är redo för dagens stridsmiljö, utan även för morgondagens.

Som nämndes i inledningen är ansatsen med denna artikelserie att skapa en debatt kring arméns framtid och hur vi ska ta oss dit. Författarna tror att ett öppet och fritt diskussionsklimat är central för både hur vi ska utforma den framtida armén, och hur resan dit ser ut. Under de kommande månaderna kommer denna artikel att kompletteras med ytterligare sex artiklar som ska läsas i ett övergripande sammanhang. Redan nu vill vi därför uppmana alla läsare att utmana med andra uppfattningar och med alternativa synsätt, allt för att skapa den öppna och framtidsfokuserade diskussion som vi tror de flesta i dagens armé bejakar. Artiklarna kommer att publiceras månadsvis på detta forum, men kommer också att kompletteras med ett antal seminarier i arméns regi. För att skapa bredd och djup i de kommande artiklarna har dessa olika medförfattare. Två författare, initiativtagarna, är dock med under hela resan.

  1. Artikel 1 (denna artikel) – En armé i behov av förändring. Författare: Jonny Lindfors, Filip Scheynius och Jan Lundberg.
  2. Artikel 2 – Multidomäna operationer –  en arméangelägenhet? Författare: Jonny Lindfors, Mats Ludvig, Filip Scheynius och Jan Lundberg.
  3. Artikel 3 – Implementering av ny teknik och taktik, perspektiv på utveckling? Författare: Håkan Peterson, Jan Lundberg, Filip Scheynius och Andreas Ziegenfeldt
  4. Artikel 4 – Förmågeutveckling av arméns krigsförband, hur ska det gå till? Författare: Håkan Peterson, Niklas, Collin, Jan Lundberg och Filip Scheynius
  5. Artikel 5 – Behöver vi ställa andra krav på personalen i den framtida armén? – Krävs en annan Ledningsfilosofi? Författare: Anders Svensson, Jan Lundberg och Filip Scheynius
  6. Artikel 6 – Vad innebär den förändrade kontexten för utbildning, övning och träning av arméns krigsförband? Författare: Rickard Johansson, Filip Scheynius och Jan Lundberg
  7. Artikel 7 – Sammanfattning och vägen framåt inklusive transformation och fight-to-night. Författare: Jonny Lindfors, Anders Svensson, Rikard Daleke, Filip Scheynius och Jan Lundberg
Jonny Lindfors är generalmajor, arméchef och ledamot av KKrVA.  Filip Scheynius och Jan Lundberg är båda överstelöjtnanter.

Noter

[1] US, NATO Preparing for All Contingencies Amid Russia War Threat, https://www.newsweek.com/us-nato-preparing-russia-war-threat-ukraine-1885983
[2] Putin won’t stop at Ukraine, Zelensky says on Baltics tour amid wavering on aid, https://www.france24.com/en/europe/20240110-zelensky-visits-baltic-allies-amid-doubts-over-aid-for-ukraine
[3] Om den svenska neutraliteten redan tidigare, genom ett EU-inträde eller införandet av Solidaritetsklausulen, hade övergivits liksom påstående att Sverige sedan länge varit en dold eller sovande Nato-medlem förändrar inte detta påstående. Ett formellt medlemskap i en militärallians är en medveten handling och definierar ett tydligt skifte i svensk utrikespolitik.
[4] Att Sverige deltagit i FN-uppdrag och bidragit med trupp till Nato och EU operationer kan inte jämställas med de åtaganden enligt Nato-fördragets artikel III och V där Sverige som non-front-state-nation har tilldelats omfattande åtaganden utomlands.
[5] Den har fått sitt namn i efterhand och var egentligen aldrig explicit formulerad (Se Bo Hugemarks bo Möta-hejda-slå)
[6] Enligt Sveriges då varande utfästelser skulle Sverige aldrig ge upp.
[7] Hugemark, Bo, Möta-Hejda-Slå: så skulle Sverige försvaras, 2019
[8] M.E Sarotte, Not One Inch, 2021
[9] Nato koncept för att beskriva de allierades operationer för att återta all eventuellt förlorat Nato territorium.
[10] FM 3-0, Multi-domain Operations, 2022
[11] Ukraine begins using FPV drones with post-target-lock autonomous homing, 2024
[12] Anatol Lieven, Ukraine’s paradoxical lessons for the future of warfare, 2023, (https://responsiblestatecraft.org/2023/06/14/ukraines-paradoxical-lessons-for-the-future-of-warfare/)
[13] Center for Army Lessons Learned, The Third Offset Strategy and the Army modernization priorities, 2019
[14] FOI, Bursting the Bubble March, 2019
[15]  Att fortsätta investera i ett projekt baserat på tidigare investeringar (tid, pengar, resurser) snarare än att utvärdera dess nuvarande och framtida värde.
[16] FOI, Innovation – En grundläggande kunskapsöversikt över civila trender inom forskning, 2023
[17] Försvarsmakten, Armé reglemente taktik, 2023
[18] I Nato sker doktrinärt samordning av en eller flera kårer tillsammans med övriga försvarsgrenar under antingen ett Joint Forces Command (JFC) eller direkt under ett Land Component Command (LCC).
[19] Carrol, Lewis, Alice i Underlandet, 2015
[20] US Army, ATP 5.01 ADM Army Design Methodology, 2015