av Ingolf Kiesow

 

Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos.

Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna för de nya energiformerna är redan konkurrenskraftiga och ser ut att bli lägre än för de fossila bränslena enligt International Energy Agency. Frågan är ändå hur länge detta kan pågå. Denna utveckling är nämligen delvis ett resultat av att oljepriserna ända sedan de sista månaderna 2014 har legat under hälften av den nivå som hade rått ända sedan 2011. De låga oljepriserna är delvis i sin tur ett resultat av en politik, som OPEC-länderna har svårt att fortsätta enas om. En annan del av förklaringen till de låga oljepriserna är den globala konjunkturnedgången, som har minskat efterfrågan på energi.

Arabstater styr ännu inom OPEC

En tredje förklaring är svårare att förstå. Den handlar om att några av de största oljeproducenterna inom OPEC, särskilt Saudi-Arabien, har vägrat att gå med på sådana produktionssänkningar som normalt brukar överenskommas inom OPEC för att hålla priserna uppe under lågkonjunkturer. Denna gång måste flera svagare producenter inom OPEC, såsom Venezuela, Angola och Nigeria i stället finna sig i betydande ekonomiska svårigheter på grund av den lägre prisnivån, liksom de oljeproducenter som står utanför OPEC. Uttalanden av centrala beslutsfattare inom OPEC tyder på att de anser att världen på allvar håller på att ställa om sin energiproduktion och överger oljan. Det är detta, som gör att efterfrågan är vikande. Det är inte bara lågkonjunkturen, det är ett förändrat konsumtionsmönster, och det kommer att bli bestående, tror man inom dessa kretsar.

De sparsamma uttalanden som kommer från centralt placerade beslutsfattare inom OPEC kan naturligtvis ”bara” vara avsedda att påverka marknaden. Att flera arabstater inom OPEC har kvar billig olja att exportera stöds dock både av det historiska perspektivet och av deras beteende. Under åren efter det andra världskriget låg oljepriserna i USA, som då hade hög självförsörjning med olja, kring 2-3 dollar fatet. När USA behövde importera mera olja gick priset upp, särskilt när OPEC bildade en produktionskartell, men ännu i slutet av 1900-talet låg världs­marknads­priset kring tjugo dollar. Arabstaterna gjorde uppenbarligen goda förtjänster ännu på denna prisnivå, för de fortsatte att bygga ut sin produktionsapparat. Först omkring 2003 började Kinas inträde på marknaden som köpare att påverka prisnivån i stor skala. Priset steg ytterligare, när även Indien började efterfråga stora nya mängder olja. Arabstaterna tjänade mera pengar, men de såg sin marknadsandel sjunka.

Fracking, en amerikansk konjunkturfaktor

När priserna stadigt låg över 60-70 dollar fatet började satsningar på dyrare produktionsmetoder för olja att ta fart och spela en roll. Metoder som att utnyttja oljesand och tjärsand kunde bli lönsamma vid en nivå kring 60-70dollar fatet, visade det sig. Fracking är en komplicerad metod, som måste anpassas till omständigheterna på plats, men är i allmänhet dyrare. När oljepriset kom upp till och översteg hundra dollar fatet kom fracking in i bilden på allvar. I USA talades det mycket om att landet nu till och med kunde exportera olja och framför allt bli oberoende av oljeimport från Mellanöstern, eftersom det finns tillräckliga reserver av olja som går att pumpa upp med nya metoder inom det egna landet. Så länge priset på världs­marknaden gick uppåt – till över 150 dollar fatet under en kort period – såg detta ut att bli sant, Under den nedgång av oljepriset som började 2014 har i stället omkring 800 amerikanska fracking-företag fått ställa in sin verksamhet. När USA:s ekonomi under det första kvartalet 2015 bara växte med 0,2 % hördes genast röster som hävdade att nedgången i fracking var en viktig orsak till denna avsaktning.

Särskilt arabstaterna inom OPEC hade sett med oro på den närmast hysteriska entusiasm som har kännetecknat investeringarna i fracking och andra dyrbara former för utvinning av olja i USA. Vissa former är så dyrbara att de kräver en prisnivå närmare hundra dollar fatet. Samtidigt står det klart att den lättillgängliga olja som nu pumpas upp inom OPEC till fortsatt mycket låga produktionskostnader inte kommer att räcka så länge till. Ingen vet om dessa antaganden är riktiga, sanningen är komplicerad och utgörs av ett antal väl bevarade hemligheter även OPEC-länderna sinsemellan.

Nu antyds det att det i alla fall att det inte är många inom OPEC som vill satsa pengar på de nya dyrbara utvinningsmetoderna för att kunna behålla sina marknadsandelar i framtiden, när den egna billiga oljan tar slut. Om världen kan gå över till andra energiformer helt och hållet är det ännu ingen som vet, men det ser ut att kunna gå så långt att den nya dyra utvinningsformerna snart kommer att bli olönsamma. De nya dyra metoderna kommer att bli en parantes i utvecklingen. Bättre då att låta det ske nu, säger man och håller kvar priset på en lägre nivå och avstår från att investera själva i de dyra nya metoderna. I stället gäller det att tjäna så mycket man kan på den återstående billiga oljan så länge det går. Det kan bara ske genom att behålla sitt grepp över marknaden och inte släppa ifrån sig marknadsandelar – säger till exempel Saudi-Arabiens oljeminister Ali al-Naimi.

Osäkert läge

Det kan bli svårt för Saudi-Arabien att i längden hålla ihop OPEC-länderna kring den inslagna vägen. När detta skrivs är oljepriset på väg uppåt igen. Inom arabvärlden har man talat om att detta skulle komma att inträffa men också att prisuppgången skulle komma att stanna vid cirka 60  – 70 dollar fatet, men det är en minst sagt osäker gissning. Vidare har de omkring 800 företag i USA som har ställt in sin produktion i stor utsträckning kvar sina anläggningar och kan på kort varsel börja pumpa igen. Det kan leda till en plötslig överkapacitet och nya prisfall. Oljeindustrin varnar för denna effekt. En tid av dramatiska svängningar kan förestå redan på kort sikt. Problemet förstärks av de lager av olja som de stora företagen nu ligger inne med på grund av den låga prisnivån och som kan tillföras marknaden i panikreaktioner. Prissvängningar av den storleksordningen brukar medföra politiska risker.

Energiförsörjningen hotas även av det nya beroendet av så kallade kritiska råvaror. EU har publicerat ett policy-paper 2014 efter en utredning av en arbetsgrupp. Ett tjugotal råvaror av ”kritisk” betydelse för EU:s ekonomi har definierats och kräver övervakning enligt denna rapport.

USA har gått längre. År 2013 publicerade Rand Corporation en rapport i ämnet och fastslog att USA:s ekonomi är ”kritiskt beroende” av 14 olika råvaror som produceras i länder med svaga regimer och att Kina samtidigt har en marknadskontrollerande position ifråga om 11 av dessa råvaror. Kina har infört produktionsövervakning, exportrestriktioner, slagit igen gruvor och omstrukturerat företag för att omdirigera produktionen till att ske inom Kinas egna gränser. Mot den bakgrunden rekommenderades en översyn. Samma år kungjorde USA:s energidepartement att man skapat ett nytt institut med en årlig budget på 120 miljoner dollar med namnet Critical Materials Institute. Syftet är att undvika följderna av knapphet på råvaror, som hotar att lägga hinder i vägen för en övergång till renare energiformer. Fem så kallade sällsynta jordmetaller (neodymium, europium, terbium, dysprosium och yttrium) anges på institutets hemsida som sådana kritiska råvaror. Två andra råvaror, som inte är jordmetaller hör också till denna kategori. Beräkningar visar att det kommer att råda en obalans med omkring trettio procent mellan tillgång och efterfrågan redan under 2016. Främst hotar detta elproduktion med vind-och solkraft.

Ett stort problem är samtidigt att det ännu inte finns något acceptabelt alternativ till olja för framdrivning av fordon och flygplan. Det finns nämligen inte något annat ämne med så stort energiinnehåll per transporterad mängd som oljeprodukter och som inte kostar astronomiska summor att framställa med nu känd teknik. Utan transporter skulle vi få återgå till naturahushållning. Varje land måste se om sin försörjning med råolja för att tillgodose både det civila samhällets behov av drivmedel i fredstid och av att hålla igång sina militära transporter i händelse av konflikt.

Energiförsörjning under kallt krig

Både i ”Väst” och i Ryssland och Kina talas om ett annalkande kallt krig. I Väst försöker man i allmänhet att undvika den termen, men den börjar förekomma. Hur relationerna mellan Ryssland och Väst är beskaffade behöver knappast beskrivas för läsarna av denna blogg, inte heller sambandet mellan sanktionerna mot Ryssland och EU:s beroende av rysk olja och gas. Däremot kan utvecklingen av Kinas relationer med Väst kräva en kommentar. Att Kina sedan länge bedriver en militär upprustning är allmänt bekant. På det civila området kan noteras att demokrati nedvärderas systematiskt i officiella uttalanden och i kinesiska media. Det bedrivs en aktiv propaganda för att nedvärdera demokratiska styrelsesätt som anges inte passa i Asien. Kina har startat en internationell utvecklingsbank med uttalat syfte att knäcka Världsbankens (och därmed USA:s) finansiella inflytande. Kina har nyligen kungjort planer på att bygga en ”fjärde flotta” för att trygga sjövägarna i Indiska Oceanen. På energiområdet kan noteras att Kina har byggt en 2200 kilometer lång gaspipeline till Centralasien och både en oljepipeline och en gaspipeline på 2400 kilometer genom Burma för att slippa få problem med transporter via Malacca-sundet i händelse av en konflikt. Dessutom satsar man på en kanal genom Nicaragua som skall trygga oljeimporten från Sydamerika och undvika Panama-kanalen, som kontrolleras av USA. Kina bygger ut en hamn vid Indiska Oceanen i Pakistan samt väg, järnväg och pipelines genom Pakistan, som kan trygga transporterna till västra Kina och undvika beroende av Malacca-sundet i händelse av en konflikt med USA.

Vi vet för litet om sårbarhet – även under ”fredstid”

Det är tydligt att en fortsatt upptrappning av motsättningarna kan skapa avsevärd oro på marknaderna för energiråvaror. Kinas syn på konflikter är annorlunda än i Väst, ser mera till de civila aspekterna och planerar för ekonomisk krigföring redan under fredstid. Att USA skapar sitt institut för kritiska råvaror är förståeligt och ett tecken på att även USA gör förberedelser för möjlig ekonomisk krigföring på energiområdet. Den ryska marinens störningar av utläggningen av en elkabel till Litauen, som skall minska beroendet av rysk energi, är ett tecken på att vi själva redan berörs –hur kan vi ännu bara försöka gissa. I avsaknad av ett civilförsvar med hemvist i någon viss institution bör beredskapen snarast ses över på detta område – i särskild ordning och både på kort och lång sikt.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare