Gårdagens sammanträde i Försvarsutskottet verkar ha jämkat de olika viljorna kring incidentberedskapen. De hårt pressade försvarspolitikerna, som anar att vi behöver förstärka vårt försvar har många konkurrenter i de egna partierna. Därför är det viktigt att Försvarsmakten har goda relationer med våra folkvalda och förmedlar korrekt och relevant information, så att dessa kan underbygga sina egna argument. Här kan det vara på sin plats att återigen påminna om att det är regeringen som normalt ska informera Riksdagen. Samtliga ledamöter förklarade sig nöjda med den information som Försvarsmakten med insatschefen i spetsen, generallöjtnant Anders Silwer, delgav dem. Detta är något positivt att ta fasta på i den nesa som jag tror att alla känner.

Det som pågår är ett ständigt prövande av omgivningens luftförsvarssystem. Hur många gånger startar man? Finns det något mönster varifrån grannens jaktflyg startar? Hur är planen beväpnade? Hur stridsleds det? På vilka frekvenser? Av vilka centraler? Vilka radarstationer går igång vid vilka tillfällen? Tyvärr verkar det finnas enskilda individer som omedvetet hjälper främmande makter genom att tala om vad vi vet i detaljer.

Vad en del förståsigpåare inte förstår är att det finns en kontaktprocent som innebär att även om man startar mot anflygande mål eller spaningsflyg (som tenderar flyga längs med gränsen), så hinner man många gånger inte med. Se exempelvis de danska F-16 som startade från Litauen mot det ryska Tu-22-företaget. Det går så fort, och Sverige är ett så stort land, att det skulle krävas en kraftig förstärkning av flygvapnet för att upprätthålla högsta startberedskap dygnet runt i bara södra och mellersta (halva) Sverige, om vi skulle nå dessa plan innan de vänder.

I den enskilda situationen kommer vi därför då och då inte räcka till. Vi missar i någon bedömning och har ”fel” beredskap. Den minnesgode kanske kommer ihåg ynglingen Mattias Rust som landade i det sovjetiska hjärtat under det kalla krigets höjdpunkt. Vi har jaktflyg baserat en period i mellersta Sverige och en kränkning sker vid Ystad, så vi hinner knappt upp innan det är över osv. Skulle vi öka vår beredskap kraftigt kommer det få negativa konsekvenser på den långsiktiga utvecklingen av luftstridskrafterna genom minskad övningsverksamhet.

Det centrala är därför att vidmakthålla ett system som gör att vi kan öka vår förmåga på något års sikt. För det krävs ett fungerande stridsflyg-, stridslednings-, bas-, underrättelse- och logistiksystem som behärskar luftmaktens grunder och därför kan växla sin utbildning mot höjd beredskap. Ungefär som att ett företag med hög soliditet kan överleva bistra tider bättre än konkurrenterna.

Tyvärr verkar statsmakterna inte riktigt ta på allvar de signaler som kommer inifrån Försvarsmakten eller exempelvis Riksrevisionen om brister i ovanstående delsystem, än mindre de ryska satsningarna.

Det innebär att den obehagliga verkligheten kommer att tränga sig på, alldeles oavsett vad de olika partistrategerna försöker att intala sina ledningar. Vi har ännu inte sett konsekvenserna av den planerade ökningen med 59 % av de ryska militärutgifterna 2012-2015. Risken är att vi får se en ny s.k normalbild växa fram över Östersjön, där vi flimrar förbi i nedre bildkant.

Det bästa botemedlet mot den utvecklingen, i avvaktan på den säkerhetspolitiska analysen, är att börja flyga egna, mer frekventa spaningsföretag över Östersjön. Det är det enda beteende som stormakter respekterar samtidigt som vi behöver öka underrättelseinhämtningen i närområdet – och det är bra för moralen.

Se även Wiseman

Mer av samma författare