Boris Johnson storseger i parlamentsvalet den 12 december förra året, som gav hans parti den största majoriteten, 365 mandat av 650, sedan Margaret Thatcher 1987, ger premiärministern ett brett mandat men ställer honom också inför stora utmaningar.  Hur han hanterar dessa kommer att bli centralt både för Storbritanniens egen framtida internationella status och för Europa. Man kan sammanfatta hans viktigaste uppgifter i fyra rubriker:

  • Avtal med EU om Storbritanniens framtida relationer med EU
  • Ny folkomröstning om skotsk självständighet?
  • Brexits konsekvenser för Nordirlands relation till London och Dublin
  • Det inrikespolitiska programmet med framför allt reformer inom det nationella hälsovårdssystemet (NHS) och infrastrukturen

Sedan Storbritannien väl utträtt ur EU den 31 januari har man 11 månader på sig att komma fram till ett slutligt avtal om de framtida relationerna mellan de båda parterna. Med tanke på att ingångna handelsavtal mellan EU och Canada, Japan, Sydkorea m fl länder tagit många år att komma fram till ter sig dessa 11 månader som en orimligt kort tid, inte minst med tanke på att Det Förenade Kungarikets förbindelser med EU är synnerligen omfattande, vida mer än med de ovan nämnda staterna; EU har ca 600 avtal med omvärlden som London nu måste omförhandla för egen del. Nästan 44 procent av dess utrikeshandel sker med EU som i sin tur har ett handelsöverskott mot Storbritannien på över 90 miljarder pund. Denna volym kan i sin tur vara ett starkt incitament för EU att agera snabbt när det gäller att komma fram till ett avtal, i alla fall täckande varuhandeln. För britternas del är finanssektorn, som nu står för en mycket stor del, drygt en tredjedel av landets ekonomi, helt central. Anmärkningsvärt nog har Boris Johnson för parlamentet framlagt en lag som förbjuder förlängning av övergångstiden efter 31 december 2020. Detta är självfallet avsett att sätta press på EU. Men om det är EU som längre fram i år föreslår London att förlänga tiden kan nog premiärministern komma ur det hela och ge unionen skulden för förseningen.

Det framtida förhållandet mellan London och Bryssel och dess säkerhetspolitiska konsekvenser är ett ämne som jag redan på denna sida har diskuterat, https://kkrva.se/brexit-och-europas-sakerhet, och avser att utförligare återkomma till i annat sammanhang. Nedan skall jag koncentrera mig på den b r i t t i s k a unionens egen framtid som i hög grad påverkas av Brexit. Låt oss erinra om att medan av denna unions fyra riksdelar England och Wales med relativt knapp majoritet, 52.5 procent, röstade för utträde ur EU stödde de övriga två, Skottland med 62 och Nordirland med 56 procent fortsatt medlemskap. Detta har lett till det skotska nationalistpartiet med förnyad energi tagit upp tanken på en ny folkomröstning om självständighet eller inte. År 2014 röstade ju 55 procent av skottarna för att stanna i Det Förenade Kungariket. Men nu har förutsättningarna ändrats, menar partiledaren och den lokala regeringschefen i Edinburgh, Nicola Sturgeon. Dels, hävdar hon, så visste man ju inte 2014 att man 2016 skulle ha ett referendum om att stanna i EU eller inte, dels gick SNP i valet den 12 december fram kraftigt så att man nu i det brittiska underhuset har 48 mandat av Skottlands totalt 59. Tories gick klart tillbaka i Skottland. Vi har inte bett om att bli styrda av de konservativa i Westminister, säger nu Sturgeon, och mot vår vilja tas ut ur EU.

Den konstitutionella ordningen kräver att parlamentet i London bestämmer om det skall bli någon omröstning eller inte. Själva folkomröstningsinstitutet finns inte i brittisk författningstradition  (landet saknar ju skrivna särskilda grundlagar) varför man för varje gång man anordnar en dylik måste få still stånd ett beslut i parlamentet. Det skotska parlamentet som stängdes 1707 när unionen mellan England och Skottland – som dessförinnan var en självständig stat, ehuru sedan 1603 i personalunion med England – ingicks, återupprättades efter en folkomöstning 1998. Det har specifikt angivna maktbefogenheter men kan t ex endast justera skattesatser inom snäva ramar.

Tanken på en s k UDI, Unilateral Declaration of Independence (UDI), har avvisats av SNP som alltså vill ha ett beslut av parlamentet i Westminster om att delegera detta till den lokala församlingen i Edinburgh. Bakgrunden är att en UDI nog skulle göra det svårt för Skottland att vinna diplomatiskt erkännande i Europa och framför allt kunna komma med i EU. Man kan nästan utgå från att Spanien, med tanke på Katalonien, i det längsta kommer att sabotera ett medlemskapsperspektiv för Skottland. Det kan bli svårt nog även om London skulle medge en folkomröstning och SNP skulle få stöd för sin linje. I ett sådant fall skulle Londonregeringen dock knappast själv lägga formella hinder i vägen.

Boris Johnson har så långt sagt att han inte kommer att acceptera en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Han och många andra anser att frågan avgjordes 2014 och att sex år är en alldeles för kort tid för att motivera ett nytt referendum. Ett starkt argument är, förutom den politiska nesa ett skotskt utträde skulle innebära för regeringen i London, att den brittiska s k andraslagsförmågan, dess kärnvapenbaserade ubåtar, är stationerade i Skottland. Dessa vapen är en viktig symbol för Storbritanniens anspråk på en global roll. Att, som SNP vill, stänga och flytta denna bas skulle kosta formidabla summor, till förfång för andra angelägna utgifter som NHS och infrastrukturen som efter många år med ekonomisk åtstramningspolitik har enorma kassabehov.

Nästa år är det nya val till det skotska parlamentet där SNP nu är största parti men regerar i minoritetsställning. Skulle partiet ytterligare stärka sin position och nå egen majoritet ökar pressen på London. Kan premiärministern då i längden neka skottarna möjligheten att rösta om EU? Å andra sidan kan man erinra om att av Skottlands handel med sker en helt dominerande del med resten av Storbritannien. Man får också rejäla subsidier från London. Och om man som tidigare hävdats skulle vilja stanna kvar i pundzonen och t o m behålla drottningen som statsöverhuvud, vad är då självständigheten värd?

Två faktorer som kan hålla SNP tillbaka är den ovan nämnda svårigheten att bli medlem i EU och att om man skulle förlora ytterligare en omröstning om suveränitet, skulle frågan vara eliminerad för lång framtid. Så gick det med Quebec, även om där den andra omröstningen blev en mycket knapp seger för de som ville stanna i den kanadensiska federationen. Om man under protest skulle tvingas godta att regeringen i London vägrar att lägga fram en proposition om folkomröstning kan man ju t v samtidigt de facto fortsätta hålla självständighetstanken som en pistol mot Downing Streets huvud och därigenom påminna om Skottlands existens.

Vad kan då den konservativa regeringen göra för att förhindra en Scexit? Sannolikt kommer man att överväga att utöka det skotska parlamentets befogenheter och kanske förvandla Storbritannien till mera av en federativ statsbildning.  Man kan givetvis vidare i förhandlingarna med Bryssel söka utverka sådana eftergifter som antas kunna gynna Skottland. SNP-styret i Edinburgh, liksom dess företrädare i Westminster, som nu troligen med ett försvagat labourparti t v och särskilt under den fortsatta Brexitprocesen blir den mest effektiva oppositionen, kommer inte att tillåta premiärministern att nonchalera den skotska frågan.

Provinsen Nordirland eller Ulster – som den ofta efter ett av Irlands gamla provinser kallas – blev ju en del av Det Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland, som är det officiella namnet, 1921 då unionen mellan Storbritannien från 1801 upplöstes och den irländska fristaten upprättades. Den irländska republiken proklamerades 1949. Delningen innebar ingalunda att Dublin gav upp anspråket på att representera hela öns befolkning. Den katolska minoriteten i norr strävade, tidvis med våld (IRA), efter förening med Irland. Det senaste våldsskedet 1969–1998 skördade 3.500 liv i provinsen. För 100 år sedan var befolkningsmajoriteten i Nordirland protestantisk. Protestanterna är möjligen, trots större födelsetal bland katolikerna och protestantisk utvandring till andra delar av Storbritannien, samväldet och USA, fortfarande flera än katolikerna. En hel del katoliker har också utvandrat till republiken, som automatiskt ger dem medborgarskap, inte minst sedan Irland kom med i EU och dess ekonomi genomgått en metamorfos. Dessutom är det flera idag än tidigare som inte identifierar sig enligt religionstillhörighet. En folkräkning kommer enligt planerna att hållas 2021; den förra 2011 gav dem som angav protestantisk tillhörighet 48 procent mot 45 för katolsk.

Nordirland figurerade mycket i den segslitna utträdesprocessen och blev snabbt den svåraste frågan i förhandlingarna mellan Bryssel och London. Bakgrunden är att regeringen Blair, den irländska regeringen och parterna i Belfast 1998 kom fram till den s k långfredags­överenskommelsen som innebar slutet på 30 års politiskt våld i provinsen och återupprättandet av provinsens autonomi. Efter åratals förhandlingar bildades en samlingsregering där de två ledande protestantiska och katolska partierna, DUP och Sinn Fein, men också ett par andra partier ingick. En förutsättning för avtalet var att gränsen mellan Nordirland och republiken som intill dess av säkerhetsskäl var hårt bevakad – många av IRA:s män kunde hålla sig dolda i republiken – nu skulle vara helt öppen. Om Storbritannien nu lämnar EU måste ju en tullgräns på något sätt återupprättas mellan republiken och provinsen, mellan EU och Storbritannien.

Hur skulle man kunna lösa denna fråga om cirkelns kvadratur? Den föregående konservativa premiärministern Theresa May försökte genom en s k back stop, en nödlösning, låta Storbritannien t v stanna kvar i tullunionen medan man sökte efter en permanent lösning. Men detta kunde inte brexitörerna inom hennes eget parti godta. Svårigheten att hitta en permanent lösning skulle kunna leda till ett brittiskt medlemskap i EU:s tullunion ad infinitum. Vidare skulle landet ju inte kunna sluta sina egna, och i deras ögon säkert förmånligare, handelsavtal med omvärlden vilket var ett av deras huvudargument. Boris Johnson lyckades sedan han blev regeringschef förmå EU att dels de facto begränsa tullunionen till enbart Nordirland dels införa en översynsklausul så att inte nödlösningen behövde bli utan slutstation. Enligt Johnsons överenskommelse med EU skall nu det nordirländska parlamentet vart fjärde år besluta om nödlösningen, medlemskapet i EU:s inre marknad, skall fortsätta. Där står man nu. Gränsen mellan republiken och Ulster skall förbli öppen, men nödvändiga tullarrangemang sas ske på Irländska sjön, vilket redan är fallet med en del ”levande” produkter. Hur detta i praktiken skall gå till är en annan fråga.

I långfredagsöverenskommelsen sägs att väsentligt nya omständigheter kan föranleda en ny diskussion om Nordirland vill kvarstanna i Storbritannien eller inte. Är Brexit och en eventuellt i nästa folkräkning fastställd katolsk nationalistisk pluralitet tillräckliga sådana omständigheter? Det skulle nog många tycka. Men protestanterna kommer inte att utan vidare godta en statsrättslig förändring och bli medborgare i republiken även om detta skulle innebära fördelen av ett fortsatt EU-medlemskap. Och vilka skulle få rösta i ett sådant referendum? Inte minst i England finns det åtskilliga som gärna skulle se de bångstyriga och dyrbara nordirländarna segla ut i Nordatlanten. Kanske kan i så fall en ny delning av provinsen komma till stånd där något eller några av de kanske numera katolskt dominerade grevskapen överförs till republiken?

Sedan samlingsregeringen i Belfast mellan de två största partierna, protestantiska DUP och katolska Sinn Fein i slutet av 2017 bröt samman har provinsen lytt under ministern för Nordirland i ett s k direktstyre. I den besvärliga situation där man både kräver en öppen gräns mellan Nordirland och republiken och samtidigt något slags tullgräns dem emellan behöver premiärministern en partner i Belfast. Därför kan premiärministern glädja sig åt att de två största partierna i Belfast nu träffat en överenskommelse om en samlingsregering.

De konstitutionella arrangemang som för Nordirlands del träffades 1921 och för både Nordirlands och Skottlands del 1998 kommer nu som en konsekvens av Brexit att prövas på allvar. Vilken risk är störst: att Skottland blir självständigt eller att Nordirland förenas med republiken i söder? I värsta fall kommer Storbritannien att upplösas och reduceras till den gamla unionen mellan England och Wales. Även om man ibland talar om walesiska suveränitetsdrömmar – även Wales har sedan 1998 en egen lokal regering och en parlamentarisk församling – har furstendömet formellt ända sedan 1301 (och reellt ännu längre) tillhört England. Skulle den brittiska unionen upplösas skulle detta innebära att folkmängden minskas med 7 av 64 miljoner, dryga 5 i Skottland och knappa 2 i Nordirland. Eftersom England (och Wales som har 3 miljoner) är helt dominerande både befolkningsmässigt och ekonomiskt skulle den reella maktförlusten bli måttlig. Men utvecklingen från 1800-talets imperium till 2020-talets England/Wales skulle då te sig som en statsrättslig kontraktion av en omfattning man inte sett sedan Österrike-Ungern blev den lilla republiken vid Donau och det Osmanska imperiet som också efter första världskriget blev dagens Turkiet. Boris Johnson och hans parti, vars officiella namn är ”The Conservative and Unionist Party”, kommer säkert att gå långt för att förhindra denna möjliga men kanske ändå inte sannolika fragmentering av den gamla världsmakten, Det Förenade Kungariket. Denna möjliga utveckling är givetvis inte bara Brexits fel. Men att utträdet ur EU har skärpt konturerna på både det skotska och det nordirländska problemet torde vara oomtvistligt.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: En premiärminister med ytterligare utmaningar i sikte. Foto: Shutterstock.com

Mer av samma författare