Har Ni hör talas om Ödevret? Det är en liten herrgård mellan Eksjö och Mariannelund, inte så liten för den delen. 1780 hektar skog, äng, åker, våtmarker, dammar, grustag, bergkross och hägn. Och så hus, mängder av hus. På den tiden det fanns statare och torpare bodde över 300 människor på Ödevret. Men då var förstår ångsågen och glasbruket också igång, åtminstone tidvis. Låter det som en saga? Det är det också – en saga från Sveriges hjärta.
Det vi nu skall berätta hände det året Lars Sandman blev major och kompanichef. Det var på tiden. Nu fanns det alltså två majorer på Ödevret, Lars och så Carl Wilhelm Sundin, godsets ägare. Han hade visserligen avrustat för länge sedan men kallades ändå alltid majoren. Så när vi talade om Lars sade vi alltid bara Lars, och så har vi sagt sedan han var liten. Han kom till Ödevret när han var fyra, tillsammans med sina adoptivföräldrar.
Det var ju bra för honom att han äntligen blev major och kompanichef, men det hamnade helt i skuggan av något annat. Elin och Lars hade ju fyra barn, först tvillingarna Jakob och Malin och sen de två små, Mats och Rolf. Ni kanske tycker att det är omoderna namn, och det är det också, men de har ett sammanhang. Mats var Lars adoptivfar och Rolf var den gamle prästen, som bodde på Ödevret och betydde så mycket för Lars och Elin. Men det är en annan historia.
Emellertid, i augusti det året blev Jakob allvarligt sjuk. Han var tolv år då. Det visade sig snart att han hade leukemi av den mest aggressiva sorten. Han dog i advent och skulle begravas i mellandagarna efter jul. Vi sörjde alla med familjen, Jakob var en fin och originell pojke. Han hade vänner i alla husen här på gården. Det tyska jaktlaget från universitetssjukhuset i Tübingen visste inget om Jakobs död, så de kom som vanligt till annandagsjakten och ingen kom sig för att berätta för dem att vi alla hade sorg. Som vanligt bjöd de in Lars och Elin och några av oss andra till supén i salen på Stora byggningen efter jakten. När Tobias Sundin och Mikael Nilsson tog över driften av Ödevret, inreddes Stora byggningen till två lägenheter, och Carl Wilhelm flyttade till Inspektorsvillan. Stora salen fick vara kvar, och Camilla – Mikaels fru – har fortfarande Kuskstugans krog, så det var hon som serverade.
Egentligen ville Lars inte gå till supén, men Elin sade:
– Du blir inte bättre av att vara hemma. Men nämn inget om Jakob, då sätter de bara igång med att tala om hur det är med leukemi och hur mycket bättre det skulle gått om det hade varit tyska läkare.
Och Lars hade ju tjänstgjort i Kurdistan och Irak och hade lärt sig att det är en mycket allvarlig sak att tacka nej till en inbjudan. Därborta kan det uppfattas som en dödlig skymf. Så han gick till supén, och de tyska läkarna hade redan uppfattat att han blivit major och tilltalade honom oavbrutet med Herr Major, Det var tydligt att det piggade upp dem, Han nämnde inget om Jakob.
Lars satt bredvid professor von Plötzen-Sauerhof, som nu var jaktlagets ledare. Som ung underläkare hade han jagat på Ödevret tillsammans med professor Axel Bernhard Fürthner, den världsberömde immunologen, och kunde minnas Lars som barn. Vid efterrätten berättade von Plötzen-Sauerhof att han nu var chef för ett stort antidrogprogram i Bundeswehr, och snart kom han in på ett och annat, som Lars enligt hans mening borde veta. Det mest grundläggande var givetvis hur man känner igen att någon är drogpåverkad. Det säkraste tecknet är ögats iris. Hos en drogpåverkad drar sig iris längre in under det övre ögonlockat. Ett annat säkert tecken är okontrollerade små rörelser med fingrarna, ibland också med läpparna. Om man har tillfälle att göra ett läsprov uppträder ofta dyslexi, i synnerhet vid bruk av cannabis. Drogens verkan kan i det fallet vara upp till tre dygn.
– Lägg märke till det, Herr Major, tre dygn! Jag har sett det hos ministrar, generaler och professorer med för den delen.
Vi alla som var med var mycket berörda av Jakobs död, Camilla mest, hon tog det hårdare än Elin. Men ingen hade talat om det för jaktlaget, och de märkte ingenting, uppfyllda som de var av jakten och sina egna framgångar som jägare. De talade, skrattade, skålade och skämtade om skott som missat och skott som träffat, om harar som kommit undan och harar som fällts. Och rådjuren! Det var så nära, så nära! Naturligtvis sjöng de också, Ein Jäger als Kurpfalz, alla verserna.
Lars blev varken gladare eller sorgsnare av kvällen med de tyska jägarna, men tre dagar senare kom Jakobs begravning. Lars och Elin hade först tänkt att han skulle jordfästas på kyrkogården i Eksjö, bredvid sina farföräldrar, men till sist blev det ändå bestämt att han skulle ligga på Norra Långaryds kyrkogård, bredvid Mats, Lars adoptivfar. Det var garnisonspastorn om ledde begravningen. När han besökte familjen strax efter Jakobs död, sade han:
– Det är olika hur man säger vid en grav. En del säger bara tack, en del säger vila i frid, men en del säger också Vila i frid till uppståndelsens morgon.
Efteråt sade Elin:
– Så skall vi säga, Vila i frid till uppståndelsens morgon. Då skall vi få honom tillbaka.
Så blev det också. Vi var alla där, och vi hörde det. Det var inte bara vi som var där, det var alla i Långaryd eller nästan alla. Hela kyrkan var fylld. Det var många som hade levt med i familjens kamp den hösten, när ambulansen kom till Ödevret var och varannan vecka och till sist inte kom alls.
Det var ju övningsuppehåll kring jul och nyår, och sedan skulle Lars kompani ha en viktig kompaniövning på Kostafältet och samverka med en EOD-pluton. En pluton från hemvärnet skulle vara B-styrka, och det kan var krävande nog, för de har ofta lokalkännedom. Lars kompani var ju ett ingenjörförband, men Lars har alltid hävdat att ett ingenjörförband skall kunna allt och användas till allt, som en schweizisk armékniv. Övningen på Kostafältet omfattade allt, förläggning, patrullering, minröjning, övergång av vattendrag, förluster, sjukvård, omhändertagande av döda, rapportering, fältpost, försvar av motståndsnäste, anfall mot motståndsnäste, återhämtning, personalersättning och säkert mycket mer. Lars ville mycket, en del säger för mycket. Kanske hade övningen redan från början för hög ambition. Men Sandman menade, att även om alla inte kunde få allt, skulle alla få mesta möjliga. Han hade till och med fått Frivilliga flygkåren att markera ett luftangrepp.
När han tog emot kompaniet på måndagsmorgonen för avfärd till Kosta hade han Dr Plötzen-Sauerhofs ord i minne. Han gick långsamt längs leden och såg var och en in i ögonen, kastade en hastig blick på fingrarna och gick sedan vidare till näste man. Hos en såg han att iris låg längre in under övre ögonlocket. Fingrarna rörde sig okontrollerat. Han sade:
– Lindgren kommer in till mig efter uppställningen.
Sedan gick han vidare. Detta var första gången han stötte på ett drogproblem på sitt kompani.
När soldaten kom in, räckte Lars honom en sida från Försvarsmaktens utbildningsreglemente. Soldaten tog emot den och höll den upp och ner.
– Vänd den rätt, så går det lättare. Läs tio rader.
Soldaten försökte. Han blinkade, gned sig i ögonen, försökte igen och till sist sade han:
– Jag kan inte.
Lars såg på honom.
– Har du använt cannabis?
Soldaten såg överraskad ut.
– Hur kan major veta det?
– Därför att jag vet det man bör veta i min tjänst som kompanichef.
Soldaten lutade sig fram och såg vädjande på Lars.
– Ja, jag har använt cannabis, jag trodde inte det skulle märkas, men skicka inte hem mig ändå, skicka inte hem mig, snälla major!
– Jag kan inte ha med dig på övningen, när du är påverkad. Du får stanna här i Eksjö.
– Vad som helst, bara ni inte skickar hem mig. Majors pappa, löjtnant Sandman, hjälpte min pappa, när han gjorde lumpen. De andra mobbade honom, men löjtnanten hjälpte honom. Pappa talade alltid om löjtnant Sandman. Pappa var alkoholist, men han blev frälst och han åkte runt och vittnade och sjöng,och då berättade han alltid om löjtnanten.
– Vad sade han om min far?
– Att det kan finnas Guds barn, där man minst väntar det. Det gäller bara att de kommer på det själva. Han ville så gärna att löjtnanten skulle bli frälst han också, men han åkte ju till Afrika och dog där. Min pappa gick alltid till hans grav, när vi var inne i Eksjö.
– Hur gick det för pappa sen?
– Han fick återfall och nu är han alkoholist igen. Jag vill inte komma till honom och han får veta att jag har använt cannabis. Låt mig få stanna!
– Vi skickar inte hem dig i detta tillstånd. Du får stanna här i förläggningen. När drogen har släppt tar vi ut dig till fältet.
Kompaniadjutanten fick noggranna instruktioner. Han såg missnöjd ut, men han sade inget. Lindgren skulle alltså först skickas till läkaren, läkaren skulle avgöra om han skulle in på lasarettet för avgiftning, om inte, skulle han vara kvar i förläggningen under uppsikt och hållas sysselsatt. Så långt var allt klart, när kompaniet rullade ut mot övningsfältet i Kosta. Men på måndagens kväll fick adjutanten influensa. Efteråt sade han:
– Det var som att få ett slag i huvudet.
Det fanns ju annan personal kvar, men tillsynen av Lindgren föll bort. Han gick sysslolös och fastnade vid sin dator. Efteråt kunde man se att han hade hållit på med en amerikansk B-film om Okinawa med titeln Harakiri.
Natten till onsdagen fann vaktchefen Lindgren blödande i duschen. Han hade pressat en kökskniv mot mellangärdet och stod inte att rädda. Klockan tre på morgonen nådde budet fram till Lars på fältet.
– Vaktchefen vill tala med major.
Så började en intensiv verksamhet snurra: polis, rättsläkare, avspärrning av duschrummet, förhör, protokoll, läkaren, personalchefen, garnisonspastorn, kontakt med föräldrarna – och samtidigt var kompaniövningen i full gång. Vid tolvtiden på onsdagen lämnade Lars en kort information om Lindgrens död till det uppställda kompaniet. Två gånger den dagen åkte han fram och tillbaka mellan fältet och Eksjö och antalet telefonsamtal kunde han inte räkna. På torsdagens kväll kom soldaternas förtroendeman.
– Major, vi vet att ju Lindgren är död. Vi vill veta hur det gick till och varför. Här är massor med rykten. En av soldaterna säger att han aldrig mer skall gå in i logementet på regementet. Det är demoner där. Det är Rodrigo, han är filippin.
Två timmar senare var garnisonspastorn ute på fältet hos Lars.
– Hur skall jag göra? Vad skall jag säga?
-Var ligger problemet?
– Det mest akuta problemet är att en soldat med filippinsk bakgrund säger att det är demoner i logementet. Han vägrar att gå dit och han sprider även uppgiften.
– Jag skall gå dit och sjunga några psalmer, så ger de sig av. Säg honom det.
Men vad sade polismannen?
– Han sade att ingen kan läggas något till last för det som har hänt.
– Så ser det ut för en polisman. Men det finns också ett annat perspektiv. Alla kan läggas något till last för det som har hänt. Alla.
– Hur menar du?
– Jag själv kunde varit mer synlig på kompaniet. Du kunde sett till att han inte hade tillgång till mer cannabis. Du kunde kontrollerat att han verkligen hölls under uppsikt, men du var så upptagen av att alla dina övningsmoment skulle fungera, så du glömde Lindgren. Det är nackdelen med att vilja för mycket. Adjutanten kunde lämnat över sitt ansvar till någon annan, när han själv blev sjuk. Kamraterna kunde märkt att Limdgrem missbrukade och låtit dig veta långt tidigare. Alla kan läggas något till last. Så skall du säga.
– Du skuldbelägger oss allihop.
– Det gör ni själva redan, mig förutan. Det är samvetet. Och nu tillkommer ett skarpt moment i kompaniövningen – minnesstund efter en död kamrat. Du får stryka andra moment. Till minnesstunden skall du inbjuda föräldrarna. Jag leder den.
På fredagens eftermiddag stod kompaniet uppställt i Sjöparken i Eksjö. Solen lyste över den tunna isen på sjön, och det glittrade i frostiga grenar. Lars sade:
– Kamrater, vi skall hedra minnet av en död kamrat. Alla kan läggas något till last idag. Pastorn leder minnesstunden. Tre kamrater ger nu minnesord.
Tre av kamraterna från samma pluton steg fram, fumliga och osäkra. De sade några alldagligheter, den tredje mest.
En tyst minut följde. Den var mycket tyst och mycket lång. Det blåste stilla genom träden.
Pastorn sade:
– Ni hörde major Sandmans ord: ”Alla kan läggas något till last.” Så är det. Det har vi gemensamt. Vi kunde gjort något annat och något mer för Jonas Lindgren. Vi skall ha med oss det, så att vi aldrig mer är med om något liknande. Men jag har mer att säga er – och mig. På min kragspegel ser ni varken gevär, värjor eller brinnande granater, Ni ser ett kors. Det står för Jesus Kristus, som tagit på sig det som kan läggas oss alla till last. I min hand har jag här regementets kalk från 1710. Där har Jesus lovat vara. På måndag kväll kl. 19 kommer jag att fira nattvard med den i Eksjö kyrka. Dit är ni alla välkomna.
Lars kastade en hastig blick på prästen.
– Nu blåses tapto för Jonas Lindgren. Mössorna av.
Vi såg det inte själva, men en av plutoncheferna har berättat, att efteråt kom Lindgrens pappa fram och kramade om Lars Sandman.
