Igår publicerade European Defence Agency (EDA) en ganska postiv sammanställning för svensk del när det gäller försvarsutgifternas fördelning.

EDA har jämfört alla EU-medlemmarnas försvarsutgifter 2010/2011, utom Danmark som inte är medlem i EDA, på olika sätt och det finns en del positiva saker att ta fasta på. Kroatien ingår också i undersökningen. Jag har inte haft någon möjlighet att närmare granska uppgifterna för de andra staterna.

Det är inte någon överraskning att Sverige befinner sig på nedre halvan när det gäller andel av BNP respektive statsutgifter. Däremot är vi på sjätte plats när det gäller utgifter per capita. Å andra sidan har EDA inte gjort någon uträkning som tar hänsyn till landets storlek, än mindre militärgeografiska belägenhet.

Personalkostnaderna är näst lägst som andel av försvarsutgifterna. Det beror naturligtvis på att det nya personalförsörjningssystemet knappt var påbörjat vid mätpunkten. Här bor det en inbyggd bomb som landet kommer att få hantera framöver. Om vi skulle komma upp i andelen som det sista landet i klungan framför oss har (Grekland – femte lägsta andelen), så skulle det innebära en fördyring med minst 4,5 Mdr SEK/år bara i personalkostnader.

I absoluta tal är vi, trots materielberget, på sjunde plats när det gäller materielanskaffning. Det är inte illa när vi sätter det i relation till befolkningsmängden. När det kommer till materiel- och forskningsinvesteringar per anställd är Sverige i topp. Det är en kraftig kontrast till framförallt den armé vi hade för 30 år sedan, den så kallade pendeln.

När det gäller utgifter för infrastruktur/konstruktion blir det dock väldigt konstigt. Här anges summan till 18,2 Miljoner Euro, vilket är löjligt lite. Det framgår inte riktigt hur sammanställningen är utförd, men kanske Försvarsmaktens hyresutgifter är inbakade i kolumnen Operations & Maintenance, där Sverige har den högsta andelen av alla länder. Eftersom utgifter för operationer är en mindre andel, så går alltså det mesta åt till vidmakthålla den materiel vi har.

Antalet militär personal anges som 13 949 för 2011, vilket för mig över till dagens försvarsnyhet om storleken på vårt försvar i relation till andra kring Östersjön.

Detta är en utveckling som översterna Kim Åkerman, Anders Emanuelson och undertecknad varnade för inför statsmakternas behandling av försvarspropositionen 2009.

Nu är vi där.

Övriga medier missade dock den stora nyheten i Mikael Holmströms artikel, vilket var den estniske presidentens offentliga kritik av vår säkerhetspolitik. Och det är inte regeringen han kritiserar i första hand, utan Sverige som stat. Nu går det att invända att presidenten försöker påverka oss för sitt lands intressen, vilket säkerligen också är fallet. Men de baltiska staterna känner sig illa till mods och frusterade av den nygamla ryska aggressiviteten, amerikansk omorientering och Europas nedgång som säkerhetspolitisk aktör. Den kritik som Toomas Ilves framförde kunde han valt att endast lämna mellan skål och vägg, men nu gjorde han inte det.

Estlands president angriper själva premissen – En enig riksdag antog Solidaritetsförklaringen, där vi bland annat förväntar oss hjälp vid angrepp mot Sverige – och kallar vår politik en ”missuppfattning” och fortsätter:

”En sådan ensidig deklaration är inget fördrag. Varje student som läst en säkerhetspolitisk grundkurs vet att Natofördraget slöts 1949. Först när alliansen organiserades 1950 blev det riktigt seriöst. En solidaritetsförklaring utan fördrag och utan organisation – det är två steg bort från Nato. Man ska inte blanda ihop olika ting.”

Det måste vara länge sedan Sverige fick en sådan offentlig kritik av en vänligt sinnad statschef.

Jag själv har inga användningar mot Solidaritetsförklaringen – Här förklarad av försvarsrådet Johan Raeder – när det gäller målsättningarna, men ända från diskussionen började så har jag varit jag kritisk till bristen på operationalisering, alldeles oavsett om det gäller att ge eller ta emot hjälp.

Det kan i sammanhanget också vara värt att påminna om att för nästan exakt år sedan fick ekonomiprofessor Lars Calmefors frågan om vad han önskade se i budgeten för 2013, och hans svar fick många ögonbryn höjda (se Önskelistan):

”På sikt vore det bra om Sverige hade ett försvar. Jag ser det som att man långsiktigt tar en oerhörd risk om inte har försvar som fungerar, och det har vi inte i dag. Vi såg inför andra världskriget hur fort förhållanden i omvärlden kan förändras. Det kan hända igen.”

Han kommer inte att bli bönhörd i morgon heller. Och jag vet inte hur det ska gå till att kunna nå fram till ansvariga, när vi möts av ett beteende hos vissa som påminner om Nalle Puh:

”För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.”

Mer av samma författare