I min ägo finns sedan länge en gammal militärspade, benämnd m/06. Den är välanvänd för att inte säga sliten. Märkningen visar att den en gång i tiden har tillhört Ingelstad skvadron, Smålands Husarregemente, vilket var dåtidens K4. Den är nu inne på sitt andra sekel men är trots slitage ännu fullt funktionsduglig, även för fältbruk. Jordens beskaffenhet ändras som bekant inte mycket över tid.

Det är okänt hur lång tid det tog för den dåvarande Kungliga Arméförvaltningen att fastställa hur spaden skulle se ut, att låta producera den och att tillföra den till förbanden men man behövde kanske inte ha alltför bråttom. Vid tiden för det förra sekelskiftet hade de säkerhetspolitiska molnen vid horisonten ännu inte växt sig väldigt stora eller hotfulla. La Belle Époque (den Ljuva/Vackra tiden, 1871-1914) var ännu ”Belle”. Den färdiga produkten, spaden, kunde brukas under lång tid när den väl hade nått förbanden.

Tidskriften Slagfjädern ges ut av Försvarsutbildarna i Stockholm och Södermanland. För snart tre år sedan, våren 2021, skrev jag en artikel i denna tidskrift med rubriken ”Sensorer i Hemvärnet”. Budskapet var då att vi behöver fler och modernare sensorer. Både drönare (UAV/UAS/RPAS) och andra typer av tekniska sensorer.

Efter publiceringen i juni fick redaktionen ett ampert svar från en representant för Försvarsmakten. Sensorer var visserligen viktigt men jag var minsann alltför sent ute med mitt budskap eftersom det redan fanns sensormateriel framtagen, färdig att tillföras hemvärnsförbanden.

Som alla vet har omvärlden, sedd ur säkerhetspolitisk synvinkel, förändrats och försämrats hastigt under de senaste få åren. Rysslands så kallade särskilda militära operation har pågått i snart två år. Även om kriget ännu pågår och utgången i skrivande stund är oviss, kan vi tydligt urskilja några områden vars betydelse utvecklas snabbt. Jag tänker på långskjutande artilleri/robotar, underrättelsetjänst med snabb delgivning, användning av specialförband, samt att markstriden blir alltmer tredimensionell. Läs drönare.

Så bra, kan man då tänka, att Försvarsmaktens förband nu har tillförts drönarkapacitet. Men läget är inte enbart positivt.

  1. I tio år har vi i öppna källor kunnat följa bruket av drönare i pågående konflikter. Ickestatliga aktörer i Mellanöstern har lagt ut videosnuttar på s k kamikaze-drönare som bekämpar deras fiender. Bruket av drönare på bägge sidor i Donbasskriget 2014-15 har beskrivits. Azerbajdzjan visade på god förmåga att använda lufthavet i sitt markkrig 2020. Att Sverige först 2021 ansåg sig vara redo att tillföra sådan utrustning på bredden är inte tillfredsställande.
  2. Vi väntar fortfarande. För att använda drönare, idag benämnt RPAS (Remotely Piloted Aircraft System) krävs utbildning och utbildning är en trång sektor. Det finns orsaker till detta, men vikten av att få ut drönarkapacitet på bredden snarast möjligt är såpass stor att eventuella hinder borde ha röjts ur vägen.
  3. Gott handhavande är naturligtvis av vikt, men när vi väl kan hantera materielen rent praktiskt, kommer nästa steg och det är taktiskt/operativt utnyttjande. Hur kan drönare användas vid bevakning, hur väljer vi inflygningsväg för att granska gården på andra sidan fältet, innergården i nästa stadskvarter eller aktiviteten på stormarknadens parkering? Hur ska vi bekämpa upptäckta mål; genom eldledning/observation, släppa vapenlast eller genom att offra drönaren? Hur använder vi tilldelad materiel i det närmaste grannskapet, för att övervaka ett område 5-6 km bort eller hela Bottenviken?
  4. Vi bör inte här och nu gå in på antal tillgängliga RPAS-system i Försvarsmakten. Men i november kunde man läsa om en ukrainsk drönaroperatör (alltså en enda soldat) som under en natt förbrukade 35 drönare. En av dessa stördes ut av rysk EW (Electronic Warfare), tre sköts ner och återstående 31 träffade sina respektive mål. Frågan är hur väl rustade vi är för en materielförbrukning på en sådan nivå.

En annan fråga man kan ställa sig. Om en enda soldat kan bekämpa 31 mål under en enda natt, talar inte det för förändrad organisation och massanskaffning av egna drönare? Ukrainas fiende använder helt säkert störsändning men det fungerar tydligen inte fullt ut.

Utvecklingen omkring oss går i rasande fart, här kan särskilt nämnas tre olika omständigheter:

  • Omvärldsläget. Vem kunde våren 2021 (då jag skrev min artikel i Slagfjädern) ana att vi i närtid skulle komma på kant med två Natoländer i våra försök att bli medlemmar i organisationen? Eller att relationerna med ett flertal muslimska länder skulle vara hårt ansträngda? Eller att vi skulle ha ett långvarigt utnötningskrig pågående i vår närhet? I vilken riktning har omvärlden utvecklats den dagen då våra förband på bredd och i tillräcklig mängd faktiskt har flygande materiel som vi är väl övade på?
  • Den generella tekniska utvecklingen. Kommersiella drönare för privatbruk, en marknad som för övrigt domineras av Kina, utvecklas snabbt. Aktionsradie, manövrerbarhet och lastförmåga ökar, priserna sjunker. Vi bör inte tro att det skulle gå långsammare för professionella eller militära drönare. Den självklara konsekvensen av utvecklingstakten blir att varje system som beställs kommer att ha åldrats den dagen det tillförs förbanden. Ännu mer så om utvecklings-, inköps- och förbandssättningsprocesserna kännetecknas av senfärdighet
  • Under pågående krig utvecklas och förfinas operativt och taktiskt uppträdande. Det handlar om medel och motmedel för utstörning, uppträdande i lufthavet, förmågan att utnyttja det asymmetriska förhållandet mellan billiga drönare och betydligt dyrare luftvärnssystem. Det handlar om utvecklingen mot drönare som massvapen, eller snarare som ammunition, redo att förbrukas. En tänkt angripare är sannolikt avsevärt bättre på att hantera markkrigets tre dimensioner idag än man var för två år sedan.

Kriget – i form av en konventionell militär konflikt – kommer antagligen inte över oss idag eller i den närmaste framtiden. Men den tid som förhoppningsvis finns till vårt förfogande för att fortsätta förbereda oss, måste utnyttjas väl. Detta ställer krav på förmågan till tempoväxling, ett öppet sinne, en vilja att improvisera och förmågan till omprioritering. Annorlunda uttryckt, fredstida förvaltningslunk är inte på långa vägar tillräckligt om vi ska hinna lära oss att utnyttja tekniken offensivt, eller att skydda oss mot den nya tidens hot.

Efter många års engagemang i Försvarsmakten har jag lärt mig att uppskatta den utomordentligt höga kvalitet som överlag kännetecknar Försvarsmaktens materiel. Jag förstår även fullt ut att en påskyndad materielanskaffning (beslut utformning, inköp, bygga organisation, utbildning) i sig kan medföra risker. Kvalitet tar tid. Men när det gäller RPAS/drönare och liknande utrustning så står inte valet mellan att ta eller att undvika risker, utan mellan att ta risken med snabbare materielanskaffning eller risken att stå utan avgörande materiel när kriget kommer.

Min spade fungerar lika bra idag som 1906. Försvarsmaktens fordon kan användas i årtionden, även om det finns bortre gränser. En tio år gammal drönare är/kan vara oanvändbar. Hur påverkar dessa omständigheter vår materielanskaffning?

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.