Introduktion
Utvecklingen inom drönarområdet fortsätter med ett ständigt ökande tempo, inte minst på det militära området. Vad kan vi göra i Sverige för att förbereda oss för ett krig med ständigt närvarande drönare? Både viljan och kompetensen är på plats, men är vi innovativa nog?
Artikeln, som till del baseras på Försvarsberedningens rapport[1], tar upp några exempel på utvecklingen i Sverige, USA och i närområdet, några särskilda delar i nämnda rapport samt några tankar om vad vi kan göra för att kunna hantera ett framtida krig med ett stort inslag av drönare.
Det lär inte undgått någon att drönarna i Ukraina har förändrat krigföringen och de har kommit för att stanna. Vi har samtidigt kunnat konstatera att de ryska målvalen för långräckviddiga precisionsvapen, inkluderande drönare, har ändrats från militära till civila mål, de senare mestadels mot kritisk infrastruktur och där har iranska patrullrobotar använts. Enklare drönare har använts i mycket stor omfattning för spaning och ledning, med effekten att möjligheterna för överblick har förbättrats avsevärt. Dessutom har de fördelen att tiden som behövs för utbildning och träning av operatören är begränsad. Livslängden för varje drönare har varit kort, ca fyra uppdrag, sammantaget förloras flera tusen drönare i månaden. Den psykologiska effekten av det ständigt närvarande hotet från drönare är mycket stor och behovet av taktikanpassning samt motmedel, störning och eldrörsluftvärn för bekämpning, har varit framträdande. Den ryska telekrigsförmågan har varit effektiv för störning, skydd och som en del i bekämpningskedjan. Ukraina har noterat betydelsen av att delegera beslut om användning av telekrigssystem, t. ex. mot precisionsstyrda markmålsvapen. Båda sidor har använt intensiv störning mot GPS som navigeringshjälpmedel och Ryssland har ibland och lokalt stört de radiofrekvenser som använts för kontakten med obemannade farkoster så kraftigt att inte ens egna flygningar har kunnat genomföras.
Det ukrainska mobiltelefonnätet, ett viktigt verktyg för hantering av information, har visat sig vara robust genom integrering av internetleverantörer, skyddsåtgärder och reparationsresurser samt med stöd från andra länders rymdbaserade system. Lednings- och underrättelsebehov har tillgodosetts med mobilapplikationer där programvaran ”Delta” är central i hela kedjan från upptäckt till bekämpning.[2] Det finns naturligtvis risk för pejling och bekämpning, men där har tempo prioriterats före sekretess.
I Sverige genomförs anskaffning av patrullrobot[3] för precisionsbekämpning mot högvärdiga mål, drönare som ökar markstridskrafternas förmåga till spaning och verkan samt system för skydd mot drönare. Flygstridskrafterna ska utveckla ett nytt baskoncept och genom tillförsel av drönare prioritera skyddet av egna förband. Skydd av huvudbas förstärks genom ny teknik för skydd mot drönare.
Dessutom kommer AI att påverka utvecklingen av framtidens försvar i stor utsträckning, för att identifiera hot, göra målval och för att analysera betydande datamängder med en snabbhet som inte är möjlig med mänskliga resurser. System som kan identifiera och bekämpa mål utan inblandning av en mänsklig beslutsfattare ger dock upphov till folkrättsliga och etiska frågeställningar.
Sedan 2013 har autonoma vapensystem varit föremål för diskussion inom Konventionen för vissa konventionella vapen (The Convention on Certain Conventional Weapons, CCW), där autonoma vapensystem och nivån av mänsklig kontroll för att kunna följa folkrätten är centrala ämnen.
”Beredningen betonar att även om vissa typer av vapen förklaras som otillåtna enligt folkrätten, så kan det finnas stater som väljer att inte respektera detta. Sverige bör därför utveckla förmågan att skydda sig mot otillåtna vapen.”
Det ingen överdrift att hävda att flertalet militära aktiviteter, främst inom mark- och sjödomänen, numera är så övervakade av drönare att militära operationer svårligen kan genomföras dolt. Dessutom har drönare successivt utrustas med vapen, från enklare vapen till mer avancerade robotar, och de utgör sammantaget ett hot som alltid måste tas med i planering och under genomförande.
Utvecklingen i USA – några exempel
I US Army har 101st Airborne Division uppdraget att utvärdera ny teknologi genom att initiera snabba fältmässiga prov/försök i samverkan med särskilt utvalda enheter. De ser en framtid där all indirekt eld kan samordnas med stöd av drönare på alla nivåer och därmed effektivisera kedjan från upptäckt till bekämpning. Idag använder Rysssland och Ukraina drönare i stor utsträckning för koordination av insatser med artilleri, raketer, granatkastare och robotar samt även för koordinering under pågående eldgivning. De senaste månaderna har Ryssland även genomfört insatser med stöd av drönare mot högvärdiga mål långt bakom fronten i Ukraina.[4]
Army Futures Command (AFC) anser att den nya teknologin innebär att balansen mellan offensiva och defensiva operationer förändras dramatiskt till de senares fördel.[5] I kriget mellan Ryssland och Ukraina har markförbanden reducerad rörlighet, bland annat på grund av långräckviddiga vapen, avancerade spaningsresurser som drönare och satelliter samt elektronisk störning. Offensiva operationer behöver därför planeras minutiöst och med ett större inslag av drönare, långräckviddiga vapen samt med förbättrade ledningsmöjligheter. AFC pekar också på behovet av tunga drönare för underhåll och annan logistik samt att nätverken medger snabb överföring av en stor mängd information.[6]
I USA genomfördes nyligen (2 maj) en flygning med en X-62A VISTA, en F-16 som är modifierad för test och försök med AI. Flygplanet styrdes av AI och hade denna gång en besättning som övervakade alla manövrar. I denna ingick Air Force Secretary Frank Kendall som efteråt angav att USA kommer att ha flygplan utan piloter omkring 2030, s k Collaborative Combat Aircraft (CCA), som ska bära vapen och flyga tillsammans med bemannade flygplan.
Flygningen genomfördes i olika scenarion, bland annat kurvstrid mot en annan F-16 med en mycket erfaren besättning. Den senare gick segrande ur ”striden”, men utgången hade sannolikt varit annorlunda mot en mindre erfaren besättning.
Liknande erfarenheter noterades i samband med försök på flygbasen Edwards i september 2023, men de exakta resultaten är inte kända. US Air Force vill utveckla teknologin snabbt och i takt med att planerna för en styrka bestående av AI-betjänade drönare blir en operativ verklighet.[7]
Utvecklingen i närområdet
I Norge presenterades den 5 april 2024 ”Forsvarsløftet – for Norges trygghet”, ”Langtidsplan for forsvarssektoren 2025–2036” med ökad försvarsförmåga i fokus.[8] Den tar bl a upp en satsning på ökad situationsförståelse i närområdet, speciellt i norr, och där har Norge ambitionen att inta tätplatsen. De väsentligaste komponenterna för att kunna uppnå detta är genom anskaffning av satelliter för övervakning och kommunikation samt genom utnyttjande av maritima övervakningsflygplan och drönare. Två satelliter ”Space Norway” levereras av Northrop Grumman och ska ge bredbandstäckning i Arktis. De äldre övervakningsflygplanen P-3 Orion som varit baserade på Andøya i Nordnorge ersätts av P-8 Poseideon som ska vara operativa 2025 och istället baseras på Evenes, strax söder om Andøya. Flygbasen på Andøya lever vidare och kommer på sikt att utvecklas mot en operativ inriktning på drönar- och rymdverksamhet.
Drönarna kommer att anskaffas i ett samarbete med Danmark[9] och blir av en större modell med lång räckvidd, med sensorer för övervakning av marint intressanta områden i norr. Northrop Grumman MQ-4C Triton med en spännvidd på 40 m och totalvikt på ca 14 ton har presenterats som ett möjligt alternativ, men inga beslut är ännu fattade. Triton används tillsammans med Poseidon i både den amerikanska och australiska marinen.[10]
Några dagar efter att de norska planerna för Andøya blev kända, tillkännagav Ryssland att de ska upprätta ett stort antal baser för drönare längs Nordostpassagen, men deras lokalisering är ännu inte känd.[11] Drönarna, som ska användas för övervakning, är av två typer, dels ”Inkhodets” med drygt 16 m spännvidd, som kan vara i luften upp till 24 h med 60 kg last. Den kan även utrustas med sex KAB-20 styrda bomber, som totalt väger ca 180 kg vilket är den maximala lastförmågan. Den andra typen är ”Forpost”, en rysk version av den israeliska ”Israeli Searcher II” med en räckvidd på 400 km.[12]
Försvarsinnovation (Försvarsberedningens rapport)[13]
Bland de mer centrala budskapen i rapporten är att nya tekniska innovationer snabbt ska kunna transformeras till militär förmåga i krigsförbanden utan att administrativa processer lägger hinder i vägen. Erfarenheter från både pågående och tidigare krig är att den militärtekniska utvecklingen intensifieras under krig i ett ständigt envig mellan medel och motmedel.
Den civila tekniken används också i militära tillämpningar och den snabba teknikutvecklingen behöver införas successivt så att stridskrafterna är relevanta över tid, både på kort och lång sikt.
Sverige är ett högteknologiskt land med en betydande försvarsindustri, tätt sammanknuten med forskning och försvarsinnovation. Det medför betydande strategiska fördelar tack vare avancerad teknikutveckling — fördelar som kan användas i hela spektrat av konfliktnivåer för att kunna hantera militära problem snabbare än motståndaren. Det gör också Sverige attraktivt för internationellt samarbete och teknikutveckling, förutsatt att egen och andras kunskap skyddas, eftersom få andra länder, möjligen USA och Kina, kan vara självförsörjande inom alla teknikområden.
I en tidigare rapport, Kraftsamling[14], framgår att samverkan mellan försvarsindustrin, övrigt näringsliv, lärosäten och myndigheter är väsentlig för försvarsinnovationen. T ex har Försvarsmakten, tillsammans med Vinnova, fått uppdraget att inrätta ett militärt innovationsprogram för att främja civil-militära synergier.[15]
Det är också viktigt att korta ledtiderna från det att militära problem upptäcks till dess att en lösning är implementerad. Nya materielsystem måste levereras snabbare, enskilt eller tillsammans med andra länder, med förbättrade processer och metoder som grundläggande förutsättningar. Materielförsörjningen behöver också tillvarata erfarenheterna från Ukraina, till exempel att snabbt kunna förändra och utveckla materiel.
Försörjningssäkerhet i krig och förslaget om återinförande av ett system motsvarande k-företag med en uthållighet på initialt tre månader är av central betydelse. En lagerhållning för tre månader behövs i syfte att skapa tid för omställning till krigsproduktion för tiden efter, till exempel för krigsviktiga företag (k-företag).
”Försvarsberedningen delar regeringens slutsatser avseende behovet av ökad samverkan, behovet av innovationsfrämjande upphandlingsmetoder och nödvändigheten av att snabbt kunna identifiera, anpassa och tillämpa civil teknikutveckling i materielförsörjningen av det militära försvaret. Detta bör ingå som en del av den löpande försöksverksamheten på förbandsnivå avseende organisation, metoder och materiel. ”
Tillgången till materiel och tjänster av betydelse för det militära försvarets operativa förmåga under höjd beredskap och krig genererar behov av lagerhållning samt utökad samverkan mellan staten och berörda företag, främst genom avtal. Utöver detta behöver hänsyn tas till försörjningsflöden, utländskt ägande m m.
Vägen framåt
Vi har tidigare konstaterat att den omfattande användningen av drönare har förändrat krigföringen radikalt och gett upphov till utökade möjligheter för spaning, rekognosering, stridsledning, eldledning och verkansrapportering samt i en del fall även direkt vapenverkan.
Drönarsektorn utvecklas snabbt och utgör successivt en alltmer integrerad och nödvändig komponent i det militära försvaret. Vi behöver följa den tekniska och operativa utvecklingen noggrant och så snabbt som möjligt implementera resultaten så att en operativ effekt kan uppnås.
Vi ser därför drönare som ett perfekt område för nydanande försvarsinnovation och ett nytt synsätt som går i linje med det som Försvarsberedningen påpekar i sin rapport.
Däremot är inköp av drönare för lagerhållning direkt olämpligt med tanke på den snabba tekniska utvecklingen. Anskaffningen bör inriktas mot de behov som finns för utbildning och övning under fred.
Erfarenheterna från Ukraina visar att förluster av drönare uppgår till flera tusen i månaden och de har därför inrättat fabriker när man producerar egna drönare, bl a med hjälp av additiv tillverkning (så kallad 3D-printing). Tillverkningstekniken medger uppbyggnad av tredimensionella komponenter av plast och metallpulver, även automatiserat för mängdtillverkning såväl som för enstaka delar, samt under fältförhållanden. Försök med denna teknik pågår även i svenska sammanhang, till exempel via FMV, FOI, SOFF med flera.
Vi behöver därför förbereda och bygga upp en egen produktionskapacitet, gärna i nära samverkan med andra allierade, som kan förse oss med drönare under höjd beredskap och krig. Det finns redan ett antal tillverkare av drönare i Sverige – kandidater som k-företag?
Är drönare ett hot eller en möjlighet?
- Det beror på hur vi tillämpar begreppet försvarsinnovation. Följer vi utvecklingen noggrant och snabbt omsätter den till operativ effekt, så innebär det mer möjligheter än hot, annars blir det tvärtom.
