Nu när Donald Trump, som den andre expresidenten i USA:s historia (den hittills ende var Grover Cleveland 1892), efter ett förlorat val, verkar ha en klar chans att komma tillbaka till Vita Huset, har intresset kring hur en andra Trumpperiod skulle gestalta naturligtvis ökat. Trump själv har de senaste månaderna anlagt en aggressiv ton och hotat sina fiender respektive glatt sina anhängare med att han, om han vinner, kommer att hämnas alla oförrätter. När det gäller sakfrågorna har expresidenten med några få undantag hittills varit ganska sparsam med detaljer.
Det är emellertid nu väl känt att den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation utarbetat ett slags nära 1000 sidor lång äntringsinstruktion om Trump vinner. Det framgår tydligen av denna att presidenten vill genomföra radikala förändringar i byråkratin, immigrationspolitiken och utrikespolitiken. Tjänstemän som enligt Trump representerar den ”djupa staten” och som under hans ämbetsperiod 2017-2020 anses ha saboterat hans politiska mål, skall rensas ut och ersättas av lojalister. Immigrationen över den södra gränsen skall stoppas och murbygget återupptas. I utrikespolitiken skall den EU-och NATO-kritiska linjen från den förra ämbetsperioden åter komma till heders och en uppgörelse med Putin om Ukraina säkert eftersträvas.
Donald Trumps uppträdande under senare tid ledde till att Washington Post nyligen publicerade en lång artikel av den ansedde konservative analytikern Robert Kagan där denne varnade för att presidenten i praktiken skulle försöka införa diktatur, där han på olika sätt skulle kunna runda kongressen. Då skulle han också söka utnyttja justitiedepartementet för att undersöka och åtala sina politiska motståndare. Även om de flesta kommentatorer menat att Kagan gått för långt och betygat sin tilltro till att demokratins institutioner, sände hans inlägg en del kalla kårar längs Washingtonetablissemangets ryggar.
En omvald Trump skrämmer inte bara, eller ens, främst på hemmaplan. USA: s allierade har anledning att undra över hur utrikespolitiken kommer att se ut. Detta gäller både EU och NATO. Vi vet hur presidenten under sin regeringstid betraktade dessa båda institutioner. EU-länderna har, enligt expresidenten, genom sin handelspolitik lurat USA på enorma belopp. Trump införde strafftullar både på stålprodukter och europeiska bilar, av vilka han sade sig se alldeles för många på New Yorks gator. Särskilt Angela Merkel och Tyskland, Europas mäktigaste ekonomi, blev måltavla för presidentens ilska. Det skulle finnas goda skäl att tro att han skulle gå vidare på denna väg. Han har redan talat om en generell tull på 10 % på all import för att komma till rätta med det, enligt Donald Trump, skadliga handelsunderskottet.
Det var ju väl känt långt före valet 2016 att Donald Trump var mycket skeptisk till tidigare administrationers internationella engagemang och förordat en mera isolationistiskt betonad linje. USA har helt enkelt ingripit i alltför många konflikter världen över. Särskilt riktade Trump sin ilska mot de NATO-allierade, som med några undantag skinnat USA på enorma summor, försummat sitt försvar och litat till att USA skulle ingripa. Om inte medlemsländerna åtog sig att avsätta en större del av BNP för försvaret skulle detta, enligt presidentens uttalanden vid flera NATO-toppmöten, få konsekvenser. Trump uttalade aldrig direkt att USA skulle kunna komma att lämna alliansen men det låg i luften. Trumps säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton redovisar i sina memoarer, ”The Room where it happened” (2020) att han under ett toppmöte i Bryssel i juli 2018 inte visste om hans argsinte chef skulle kungöra att USA avsåg att lämna alliansen eller inte.
Farhågan att detta skulle kunna hända om Donald Trump skulle bli omvald har lett till att kongressen nyligen antagit en lag, kopplad till försvarsanslagen, som medför att presidenten inte utan senatens medgivande (med 2/3 majoritet) eller en särskild lag antagen av båda kamrarna k a n lämna NATO. Om presidenten skulle vilja agera måste han notifiera kongressen minst 180 dagar innan sitt beslut. Detta skulle, är det tydligen tänkt, ge alliansens anhängare gott om tid att organisera sig.
Skulle NATO-länderna därmed kunna andas ut? Nej, knappast. Trump påstås, enligt vad den franske EU-kommissionären Thierry Breton läckt ut nyligen, i januari 2020 sagt till kommissionens president Ursula von der Leyen att man i Europa inte skulle räkna med att USA skulle komma européerna till hjälp om de skulle råka i konflikt (med Ryssland). Med tanke på Trumps märkliga förhållande till Vladimir Putin skulle hans kommentar kunna bära sannolikhetens prägel.
Under ett valmöte i South Carolina den 10 februari bekräftade Donald Trump mer eller mindre Bretons utsaga. Expresidenten påstod sig ha sagt en ledande Nato-politiker att om hans land inte ”betalade” vad man var skyldig i vad avser försvarsutgifter, fick ryssarna göra vad de ville med landet ifråga. Trump har alltid prioriterat relationerna till både Putin och Xi och vägrar att ge upp idén om att han skulle kunna träffa en ”deal” med någon av dem eller båda över huvudet på sina allierade. Bara tanken på ett nytt Jaltaavtal, som 1945 de facto offrade de östeuropeiska staternas oberoende för ett slags stabilitet i vår världsdel, skrämmer de flesta européer.
NATO:s artikel 5 innebär inte, som många fortfarande tycks tro, någon formell plikt att bispringa en hotad allianskollega, varför presidenten naturligtvis kan avstå från att agera. Men det finns likafullt ett starkt moraliskt element i NATO-fördragets text. Presidenten kan dock på många sätt sabotera samverkan inom NATO, reducera den amerikanska militära närvaron i Europa, snåla med tillgången till amerikansk teknologi m m. Här skulle han säkert stöta på starka invändningar från den ” djupa stat” han avskyr. Pentagon och det säkerhetspolitiska etablissemanget är sedan alliansens tillkomst s a s inkörda på NATO-spåret och skulle säkert vara benägna att, oavsett vad presidenten kan tycka, motsätta sig drastiska förändringar.
Ett politiskt grepp som Donald Trump skulle kunna använda, och som sällan diskuterats, vore att lämna alliansens integrerade kommando. Det skulle få stor symbolisk betydelse. Detta var vad general de Gaulle gjorde 1966. Han var missnöjd med USA:s krig i Vietnam, med Frankrikes roll inom alliansen och ville själv styra över sin försvarspolitik. Samtidigt ville han inte lämna alliansen. För USA skulle ett sådant steg idag inte betyda så mycket eftersom man redan har ett eget kommando i Europa. NATO:s högste militär, som alltid är amerikan, är samtidigt befälhavare för de amerikanska trupperna i Europa. Men för de europeiska NATO-länderna skulle ett sådant beslut innebära ett symboltyngt politiskt bakslag. Det skulle på ett tydligt sätt uttrycka den nygamla administrationens selektiva syn på sina förpliktelser enligt NATO-fördraget. Det skulle sända tydliga signaler till Moskva och Peking om Washingtons reducerade intresse för Europa. Det skulle kanske också betyda praktiska problem när alliansens försvarsplanering kan behöva ske utan omedelbar amerikansk medverkan.
För Sverige som en sannolikt snar ny medlem av alliansen är möjligheten av en ny ämbetsperiod för Donald Trump allt annat än lovande. Den svenska regeringen måste dock, i likhet med övriga medlemsländer, utgå från att expresidentens hotelser är just detta och inte minst avsedda att framtvinga ökade försvarsutgifter. Samtidigt sprider sig övertygelsen bland de europeiska allierade att man, i en helt annan utsträckning än hittills, måste se om sitt eget hus.
Möjligheten att Donald Trump kan komma att återvända till Vita Huset kan, som den välkände säkerhetspolitiske analytikern Graham Allison påpekar i det senaste numret av Foreign Affairs, leda till att 2024 kan komma att bli ett mycket osäkert år. De som hoppas på en Trumpseger i höst kan välja att vänta på denna. Vad detta skulle kunna betyda för kriget i Ukraina är inte svårt att räkna ut: fortsatta strider i avvaktan på Trumps förväntade förslag till en för Putin förmånlig uppgörelse. Det kan också gälla andra konflikter, inte minst förhållandet till Iran och dess allierade rörelser, där USA:s roll är dominerande. Det kan också övertyga den kinesiska ledningen att bromsa de svaga tecken på återupptagen dialog med USA som förekommit på senare tid. Donald Trumps position ifråga om Taiwan har inte varit lika tydlig som Joe Bidens. Kanske anar Xi en möjlighet till en ”deal”?
Författaren är ambassadör och Docent samt ledamot av KKrVA.
