Johan,
Det var ett intressant steg bakåt med en givande nyansering av försvarets funktion och mål du gjorde i ditt brev. Jag skulle vilja ta mig friheten och för enkelhetens skull slå ihop funktion 3 & 4 och kalla de operera hemma med option att operera internationellt. Sedan skulle jag skulle vilja lägga till en funktion som försvaret uppfyller även om det är snarare ett politiskt än militärt mål: att bidra till vårt inflytande internationellt.
Du berörde detta lite, men med detta menar jag två saker. Det ena är militärmaktens nytta som ett fundament for en stats maktutövande, vilket jag argumenterat är en nytta som trots förändringar i världen består. Det andra är det inflytande som det speciella utformandet av ens försvarsmakt ger. Det tydligaste exemplet jag kan ge är Norges beslut att köpa F-35 av USA. Norge får ut mer säkerhet av att förbättra sin relation till USA genom att köpa mycket dyra och försenade F-35 än vad, exempelvis, 30 extra flygplan hade gett om man valt JAS och nordiskt försvarssamarbete.
Har sitter Sverige i motsatt sits. Vi har istället for möjligheten att köpa oss relationer en världsledande försvarsindustri. Detta är ett viktigt verktyg för svenskt inflytande på den politiska nivån. Exporten uppgår årligen till ca 12 miljarder kr och stora köpare innefattar: Frankrike, Finland, Tyskland, Norge, UK, USA, Kanada, Indien, Pakistan, Thailand, Saudiarabien och Singapore. Men ska vi behålla industrin får detta också konsekvenser for utformningen av Försvarsmakten.
Jag tror ytterligare att bidra till vårt inflytande internationellt fångar upp rationaliteten för vårt internationella engagemang som går utöver det strikta verkandet för internationell fred och säkerhetshot mot Sverige från andra sidan jorden. Vår säkerhet beror till stor grad på våra relationer till ledande makter och funktionen av de internationella organisationer (EU, FN, NATO, OSSE) som verkar för vår säkerhet. Vårt bidrag till dessa ger både dem styrka och oss inflytande i detsamma.
Att förvandla denna funktion till ett mål skulle jag försöka göra som: Försvarsmaktens utformning bör stödja Sveriges politiska mål och stärka funktionen av ovannämnda organisationer. Eftersom detta är politiska bedömningar är det nog svårt att konkretisera detta ytterligare, men jag ska vara noga med att jag implicerar inte att Försvarsmakten ska vara en stödmyndighet till försvarsindustrin utan en balans behövs. Industrin är viktig ur ett inflytandeperspektiv, men dess finansiering får inte ske på bekostnad av ett urholkande i försvarsbudgeten.
Jag instämmer i dina mål och i synnerhet punkten B att genomföra återkommande Försvarsmaktsövningar vilket bidrar starkt till funktion 1-3 utan orimliga kostnader. Ett ytterligare mål som relaterar till att skapa förtroende är att Försvarsmaktens syfte och nytta måste kommuniceras tydligt.
Detta är speciellt viktigt när värnplikten har försvunnit och egna erfarenheter av försvaret försvinner för många. Krig kvarstår att vara viljornas kamp, men på grund av ekonomins och teknologins utveckling är det färre som är inblandade i det. Detta är betydande då, speciellt i demokratier, det är folkets vilja som styr och saknar folket förståelse för nyttan och funktionen, blir försvarsförmågan därefter. Clausewitz treenighet får illustrera:
…..
Men när folket kommer längre ifrån försvaret minskar både förståelsen för dess nytta och stödet för detsamma. Detta minskar i sin tur trycket på regeringen, förmågan att upprätthålla en kvalitativ försvarsmakt samt insikten att uppoffringar kan behövas. Ifall man lägger ihop ett ökande glapp mellan folket och försvaret med den djupa förtroendeklyftan mellan Sveriges regering och Försvarsmakten får vi ett problem för försvarsförmågan.
…..
För att åtgärda detta behöver Försvarsmakten, bland annat, ta en större roll i opinionsbildandet samt ett mått av försvarsupplysning. Jag anser att Försvarsmakten är för försiktig med att bygga opinion för sitt arbete som är en förutsättning för Sveriges existens och oberoende.
För punkten A att upprätthålla territoriell integritet är det välkommet att flygvapnet är nu redo dygnet runt. Förmågan till ubåtsjakt är essentiell och långräckviddigt luftvärn skulle vara önskvärt. Men detta drar fokus på problemet att det svåra är inte att hitta vad vi bör göra mer av. Den politiska och ekonomiska verkligheten ter sig som så att vi behöver göra mindre på vissa håll; I likhet med all politik är det svåraste inte vad man vill göra, utan vad man ska inte ska göra.
Ifall du köper mina tillägg Johan skulle jag gärna försöka konkretisera punkten D som är dimensionerande för försvarets förmåga. Våra vitala områden innefattar vår huvudstad Stockholm och vår livlina Göteborg. Gotlands geostrategiska läge gör ön mest utsatt i närområdet, men läget ger även potential att verka till vår fördel med luftvärn och sjömålsrobotar.
Nu är det mer än nog från mig för detta brev, vad är dina tankar? Hur kan vi konkretisera punkten D och vad ska vi göra mindre av?
Allt gott,
Oscar
ag är extremt förtjust i er dialog då ni tar upp samma funderingar som jag har framfört i olika diskussionsforum på nätet.
Det jag förhoppningsvis kan tillföra är en djupare motivering än att försvaret skall vara fredsskapande och värna nationens territorium.
Jag ser det som att jag lever i en materiellt och kulturellt privilegierad tid, aldrig har så många haft det så bra som just i dag och dessutom bor jag mitt i smöret, Sverige är ett av världens rikaste och lugna länder med rika och lugna grannar. Det normala är att ta allt detta för givet men jag kan inte göra detta då jag är medveten om vilka enorma fysiska resurser som vår livsstil förbrukar, att många vill och förtjänar att leva lika gott och jag vet om enorma mängder möjligheter att göra resurser tillgängliga men samtidigt vet jag vilken ansträngning detta kräver. Alldeles för många tar kommande framgångar som givna och litar t.ex. på att pensionsystem verkligen kommer att försörja dem.
Jag är rädd för att rättmätiga krav och hoppfulla förväntningar kommer att krocka med en fysisk verklighet med sinande oljekällor, sinande gaskällor, förstörd åkermark osv och ställer man detta på sin spets finner jag två fungerande lösningar på detta. Antingen gör man ont tillfälligt värre genom att spara och investera i ny infrastruktur, ny produktion och nya konsumtionsvanor eller så väljer man lebensraumlösningen och avlägsnar konkurrerande konsumenter och erövrar resurser.
Den senare lösningen är en dubbel katastrof då inget bränner resurser och framtida möjligheter lika fort som väpnade konflikter och slutgiltiga lösningar.
Man kan se detta som en global variant av den hungriga och statussugna ungdomen som kan välja mellan brottets bana med snabba men riskfyllda belöningar och en kort livslängd eller studier och sparande för att få det bra tio år senare och leva länge. En av uppgifterna för polisen och rättsväsendet är att få individer att välja rätt genom att helt enkelt göra den för omgivningen destruktiva lösningen svår och mindre lönsam.
Globalt finns det ingen världspolis även om FN och USA har försökt fylla delar av sådana roller. Jag uppfattar den säkerhetspolitiska världen som en anarki som i mitt scenario med resurskriser bör leda till olika former av samarbeten mellan nationer som väljer den långsiktiga konstruktiva lösningen och de som väljer den kortsiktiga destruktiva. De som väljer det konstruktiva synsättet bör använda sin militära förmåga för att göra aggressioner olönsamma. De som väljer det destruktiva inom sina nationer kommer att se ut som Nordkorea eller Syrien i dag, vad lebensraumtänkande ger som utrikespolitik vet vi från andra världskriget.
Kulturellt, politiskt och praktiskt tillhör vi de långsiktiga synsättet vilket märks inom alla möjliga politikområden. Vi är så övertygade om att det är det rätta att vi tar framgången för detta synsätt för given, den är inte given av en gudom utan måste underhållas!
Så jag tanser att den övergripande uppgiften för utrikespolitiken och säkerhetspolitiken skall vara att underhålla vår ö av liten korruption, stabila lagar, handel som följer avtal, personlig frihet och frihet från våld inklusive militärt våld när någon försöker tillskansa sig fördelar genom våld för att hota fram fördelaktigare avtal, stjäla eller utplåna konkurrenter.
Om det går så illa som jag är rädd kan Sverige och Norden bli en ö av konstruktiv ordning i en orolig värld där stormakter har börjat slåss om vem som skall få mat och energi. Om vi sköter vår egen säkerhet och mer därtill kan vi hjälpa våra grannar mot ganska många militära hot. På längre avstånd blir vår förmåga mindre men även en liten väpnad förmåga och strategiska handelsvaror kan stödja hela eller delar av EU beroende på vad som händer.
Vi behöver odla goda kontakter med alla nationer som väljer den konstruktiva och långsiktiga vägen, desto fler som väljer den desto fler har vi att handla med, fler att dela arbetet med att skydda handelsvägar med, desto produktivare blir världen och antalet fallerade stater sjunker.
Om en sådan politik går riktigt bra blir det ingen katastrof utan vi kan fortsätta med lyxinsatser som bistånd till alla möjliga länder och militära insatser i avlägsna platser som Afghanistan som vi inte handlar med.
Stabilitetsskapande är viktigare än fredsskapande.
Att stabiliteten ger ro för samhället att investera produktivt är även en anledning att använda ett par procent av BNP till försvar och någon procent av BNP för utrikespolitik som bistånd.
Förlåt min korrekturläsning och textklippning, ny version:
Jag är extremt förtjust i er dialog då ni tar upp samma funderingar som jag har framfört i olika diskussionsforum på nätet. Det jag förhoppningsvis kan tillföra är en djupare motivering än att försvaret skall vara fredsskapande och värna nationens territorium.
Jag ser det som att jag lever i en materiellt och kulturellt privilegierad tid, aldrig har så många haft det så bra som just i dag och dessutom bor jag mitt i smöret, Sverige är ett av världens rikaste och lugna länder med rika och lugna grannar. Det normala är att ta allt detta för givet men jag kan inte göra detta då jag är medveten om vilka enorma fysiska resurser som vår livsstil förbrukar, att många vill och förtjänar att leva lika gott. Jag vet om enorma mängder möjligheter att göra resurser tillgängliga men samtidigt vet jag vilken ansträngning detta kräver. Alldeles för många tar kommande framgångar som givna och litar t.ex. på att pensionssystem kommer att försörja dem.
Jag är rädd för att rättmätiga krav och hoppfulla förväntningar kommer att krocka med en fysisk verklighet med sinande oljekällor, sinande gaskällor, förstörd åkermark osv och ställer man detta på sin spets finner jag två fungerande lösningar på detta. Antingen gör man ont tillfälligt värre genom att spara och investera i ny infrastruktur, ny produktion och nya konsumtionsvanor eller så väljer man lebensraumlösningar och avlägsnar konkurrerande konsumenter och erövrar resurser. Den senare lösningen är en dubbel katastrof då inget bränner resurser och framtida möjligheter lika fort som väpnade konflikter och slutgiltiga lösningar.
Man kan se detta som en global variant av den hungriga och statussugna ungdomen som kan välja mellan brottets bana med snabba men riskfyllda belöningar och en kort livslängd eller studier och sparande för att få det bra tio år senare och leva länge. En av uppgifterna för polisen och rättsväsendet är att få individer att välja rätt genom att helt enkelt göra den för omgivningen destruktiva lösningen svår och mindre lönsam.
Globalt finns det ingen världspolis även om FN och USA har försökt fylla delar av sådana roller. Jag uppfattar den säkerhetspolitiska världen som en anarki som i mitt scenario med resurskriser bör leda till olika former av samarbeten mellan nationer som väljer den långsiktiga konstruktiva lösningen och de som väljer den kortsiktiga destruktiva. De som väljer det konstruktiva synsättet bör använda sin militära förmåga för att göra aggressioner olönsamma. De som väljer det destruktiva inom sina nationer kommer att se ut som Nordkorea eller Syrien i dag, vad lebensraumtänkande ger för utrikespolitik vet vi från andra världskriget.
Kulturellt, politiskt och praktiskt tillhör vi dem med långsiktiga synsätt vilket märks inom alla möjliga politikområden. Vi är så övertygade om att det är det rätta att vi tar framgången för detta synsätt för given, den är inte given av en gudom utan måste underhållas!
Så jag anser att den övergripande uppgiften för utrikespolitiken och säkerhetspolitiken skall vara att underhålla vår ö av liten korruption, handel som följer avtal, personlig frihet och frihet från våld inklusive militärt våld när någon försöker tillskansa sig fördelar genom våld för att hota fram fördelaktigare avtal, stjäla eller utplåna konkurrenter.
Om det går så illa som jag är rädd kan Sverige och Norden bli en ö av konstruktiv ordning i en orolig värld där stormakter har börjat slåss om vem som skall få mat och energi. Om vi sköter vår egen säkerhet och mer därtill kan vi hjälpa våra grannar mot ganska många militära hot. På längre avstånd blir vår förmåga mindre men även en liten väpnad förmåga och strategiska handelsvaror kan stödja hela eller delar av EU beroende på vad som händer.
Vi behöver odla goda kontakter med alla nationer som väljer den konstruktiva och långsiktiga vägen, desto fler som väljer den desto fler har vi att handla med, vi blir fler att dela arbetet med att skydda handelsvägar och desto produktivare blir världen och antalet fallerande stater sjunker.
Om en sådan politik går riktigt bra blir det ingen katastrof utan vi kan fortsätta med lyxinsatser som bistånd till alla möjliga länder och militära insatser i avlägsna platser som Afghanistan som vi inte handlar med och har direkt nytta av.
Stabilitetsskapande är viktigare än fredsskapande.
Att stabiliteten ger ro för samhället att investera produktivt är även en anledning att använda ett par procent av BNP till försvar och någon procent av BNP för utrikespolitik som bistånd.
Det var en intressant utläggning om försvarsindustrins roll i förhållande till försvarsmakten. Med tanke på den ekonomiska utvecklingen i USA, EU och på andra håll så kanske det vore taktiskt att i nuläget fokusera på de egna leveranserna med tanke på att kreditvärdigheten kan tolkas som något undermålig på sina håll, för att uttrycka sig optimistiskt. Kort sagt, de nuvarande exportmålen har en mindre ljus ekonomisk framtid.
Sedan kan man undra om det inte är så att sprickan i treenigheten ligger mellan makten på ena sidan och folket och försvaret på den andra. Både folk och FM undrar vad politikerna håller på med, så klyftan kan nog antas ligga mellan makt och utförare av olika slag.
Oscar,
Jag är glad att du tar upp försvarsindustrin, men jag tycket att en aspekt saknas: I ett försämrat säkerhetsläge kan (kommer) det att uppstå problem att få tillgång till kvalificerad försvarsmateriel. De stater som själva inte har en industri av hög standard kommer i en situation där länder agerar egoistiskt att hamna sist i kön. De som å andra sidan kan bidra med avancerad materiel kan idka byteshandel om köordningen. Endast supermakterna är självförsörjande över hela spektrat. Alltså bör ett politiskt mål vara att ”föra en politik som säkerställer tillgång till kvalificerad försvarsmateriel även i ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge”. Allt annat är industriella mål (tjäna pengar), och det får gärna industrin göra, men pengar är inte an säkerhetspolitisk fråga.
En kommentar till glappet mellan folket och försvaret; min tes är att detta glapp främst kommer ur två decenniers avsaknad av yttre hot. Jag tycker inte att det är försvarets uppgift att opinionsbilda, utan detta bör göras av ansvarsfulla politiker och andra. Trovärdigheten är sällan hög när organisationer missionerar för sin egen expansion. Då kan de i värsta fall avfärdas som särintressen!
Vad gäller mål D, såsom jag tolkar Johans formulering så tycker jag att det missar aspekten med väldigt begränsade (i tid och rum) militära aktioner i syfte att utöva påtryckningar. Samhällets infrastuktur är sårbar, och det torde inte vara allt för svårt för specialförband att ta och störa / förstöra vitala delar under kortare tider. Alternativt att mycket selektivt förstöra viss infrastruktur med fjärrvapen i ett ”pedagogiskt syfte”. Jag antar att det mål jag söker är ungefär ”FM ska kunna skydda vitala samhällsfunktioner (alt. infrastruktur) över hela landet mot mycket begränsade angrepp”. Detta får ju viss betydelse för till exempel luftvärn och förmåga att bekämpa kvalificerade specialförband.
Och vad ska man då inte göra? Frågan är väl snarare ”vad ska man inte göra ensam”? Det finns ju mängder av tekniska system och infrastruktur som kan delas med andra länder – men då kanske man måste vara i allians med dessa. Min tanke är nog att den viktigaste begränsningen vi bör sätta för oss själva är uthålligheten. Med utgångspunkt i rysk upprustning (baserat på vad jag kunde extrahera av FOIs rapport Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013) så kan jag som amatör inte utläsa att Ryssland rustar för några uthålligare militära operationer i östersjöregionen. Med en bra försvarsstruktur kanske det dessutom går relativt enkelt att öka på uthålligheten vid behov. Möjligen behöver vi lite längre uthållighet på Gotland.
Hälsningar
Fredrik
p.s. ett redaktionellt förslag – skulle det vara möjligt att ni publicerade breven på båda bloggarna så att det går att läsa hela brevväxlingen i ett svep? Och även dela kommentarsfält (optimalt vore om kommentarerna kunde knytas till brevväxlingen i sin helhet, och inte endast till varje enskilt brev). Kanske inte tekniskt görbart – vet ej.