Det står en elefant i ordertältet. Den har stått där länge. Så länge att alla tar den för given. Den har blivit ett inventarium som ingen egentligen ser längre. Den är till och med en del av den bärande strukturen. Den påverkar hur vi tänker, pratar, ger order och leder. Det har den gjort länge. Så länge att ingen längre minns hur det var innan elefanten kom in i tältet. Elefanten måste finnas i tältet. Annars går det inte att leda. Att andra, och även vi, har lett på andra sätt är det få som vet. Elefanten ger struktur och trygghet. Det är en fransk elefant. Eller, den kom från Frankrike en gång i tiden. Nu är den helsvensk. Att elefanten tar plats, begränsar och kväver märker ingen längre. För den har ju alltid varit där. Om någon lägger märke till elefanten och undrar varför den står där och tillåts ta sådan plats så märker man omedelbart att det är en elefantko. En helig ko. Den får inte ifrågasättas. Utan den faller allt. Elefantkon har ett namn. Den heter Stridsuppgifter.
”Jaha! Nu ska han ge sig på stridsuppgifterna också. Räckte det inte att sabla ner målbild, genomförandeidé och beslutsstödsplan? Hur ska vi kunna leda om vi inte får tala om för förbanden vad de ska göra? Det går bara inte!”
Som sagt, eller snarare skrivet, ifrågasätter man stridsuppgifterna reagerar folk. De är en helig ko. Än mer så än målbild och genomförandeidé. Men likt målbilden är stridsuppgifterna en av de verkliga företeelser vi ägnar oss åt som gör att det vi kallar uppdragstaktik inte når de höjder vi tror och förväntar oss, utan i stället begränsar oss, kväver oss, genom att ta plats i vårt tänkande och tränga undan det fria kreativa tänkandet. Likt målbilden leder stridsuppgifterna till att vi genomför högre chefs plan snarare än till kreativt självständigt agerande under ansvar. En uppgift är en order som är en tvingande befallning enligt Nomen Op 2015.
Det ska erkännas att det är svårt att ta till sig att stridsuppgifterna är ett problem. Vi ser dem som en grundförutsättning och tar dem för givna då vi är uppväxta med dem, marinerade i dem, fångna i dem. Från det att jag hörde ledamoten Niklas Wikströms föredrag om svensk uppdragstaktik och dess förhållande till det tyska originalet, på vilket jag reagerade med hela uppsättningen försvarsmekanismer, tog det något år innan jag började förstå vad han menade. Att ifrågasätta målbilden, vilket inte borde vara svårt, tog något år till. Att stridsuppgifterna gick att ifrågasätta förstod jag ungefär samtidigt, men att de faktiskt inte bara går att ersätta med andra metoder, utan utgör ett direkt problem, det har tagit ytterligare många år. Jag har lyft frågan under utbildning på arméns taktiska kurs (TaK A), och ett antal elever har nappat snabbt och insett läget, medan jag själv inte vågat gå längre än glänta lite på locket. I utkastet till Arméhandbok Taktisk Ledning 2020 togs stridsuppgifterna inte bort, även om viss uppmjukning beskrevs genom att rågången mellan stridsuppgift och stridssätt mildrades.
Stridsuppgifterna, en lista med fastställda uttryck med en definierad innebörd, är faktiskt inte något vi alltid haft. Den tyska uppdragstaktiska traditionen använde sig inte av fastställda orderuttryck. Israel och Österrike har enligt uppgift heller inte gjort det. Sverige införde systemet först på 1960-talet, men de förekommer för första gången i Taktiska anvisningar, Häfte 2, 1944 års upplaga. I denna standardiseringens tidevarv låter ju idén med fastställda standardiserade orderuttryck bra. Det blir tydligt för de som är insatta i systemet exakt vad som förväntas av dem. Antalet förklarande ord vad som ska åstadkommas kan minskas. Sändningsföljder kan kortas och skriftliga orderverk göras kortare. Risken för missförstånd minskas. Detta måste vara positivt. Ja, inom ramen för en verksamhet som ses som ett system av kuggar, ett urverk som måste synkroniseras för att fungera bra, så är det inte bara positivt utan sannolikt mycket riktigt en förutsättning. De målsättningar som ska uppnås och som konkretiseras i en målbild genererar en sekventiell genomförandeidé där förbanden i olika skeden löser noga definierade uppgifter. Detta gör att planen metodiskt och stegvis genomförs och målbilden uppnås. Uppgifterna är det centrala.
”Du ska göra detta noga definierade och bara detta, inget annat, och på den plats som anges.” Får man order att ”ta” så måste vad man ska ta specificeras. När man ger beredduppgifter som anger ett antal specificerade anfallsmål styr man ordermottagaren i en anfallsbana enligt den förutseende plan som tagits fram. Samma sak med vad man ska försvara. Syftet eller avsikten med striden blir en utsmycknad därför att metoden bygger inte på syfte utan på målbild, förutseende planering och kontrollerande styrning med noga definierade uppgifter. Detta problem uppkommer redan i skriften Taktiska anvisningar, Häfte 2. 1944.
Anvisningarna fastslår att strid utkämpas med avsikt att slå fienden, hindra, fördröja, binda etc. Sedan framgår stridssätten: anfall, avvärjande försvar och uppehållande försvar. Något längre fram beskrivs grunderna för stridsavsiktens genomförande (stridsuppgiftens lösande) och vilket stridssätt som kan användas. Redan här sker således en sammanblandning mellan avsikt och uppgift och en mekanisk metod föreslås för hur uppgiften ska lösas! I slutändan leder detta till att vi fokuserar på uppgiften, för det är ju på den som allt hänger. Målbild tas fram utifrån uppgift. Genomförandeidén tas fram stegvis utifrån målbilden. Beslutstödsplan (hur vi förutser det oförutsebara och hur vi ska hantera det om det oförutsebara sker), uppföljningsplan (en plan för att kontrollera att vi följer planen, you can´t make this shit up) och underättelseinhämtningsplan tas fram utifrån genomförandeidén. Metodiskt och mekaniskt staplas plan på plan. Att vi pragmatiskt snabbt bläddrar genom orderverken till punkten 2, IGU[1], där vår uppgift framgår är inte konstigt. Det är ju den som styr allt. Det andra läget, fienden, högre chefs avsikt är ju bara brus som ändå kokas ner till vår uppgift.
Att orderverken för den skedesvisa planen kan göras lite kortare med fastställda begrepp är dessutom föga värt när orderverket ändå blir inaktuellt vid kontakt med fiendens huvudstyrka. Att muntliga ordrar kan göras några sekunder kortare är mindre värt i ett system där underlydande förväntas agera på eget initiativ utefter det aktuella skeendet, och inte drivas framåt med förutseende order från högre chef.
I svensk metodik finns ett samband mellan stridsuppgift och stridssätt. I vissa fall är det inte så märkligt, ska man slå en fiende måste man förr eller senare anfalla. Men i många fall är det inte så uppenbart. Uppgiften fördröja kan lösas med fördröjningsstrid, eller anfall (men då främst om man har kort om tid till förberedelser och uppgiften ska lösas under kort tid). Det kan vara så att detta ofta är lämpligt, men visst kan man nå syftet att både vinna tid och tillfoga förluster genom att försvara? Eller föra avvärjningsstrid? Och visst kan vi slå en fiende genom att i huvudsak försvara eller fördröja för att skapa bättre förutsättningar, och först som coup de grace övergå till anfall? Det svenska systemet tenderar att bli väldigt mekaniskt och styrande. Ska vi slå då anfaller vi. Ska vi fördröja så för vi fördröjningsstrid (om inte vi har kort om tid och uppgiften ska lösas under kort tid, då anfaller vi lika oreflekterat). I vår bedömandemetodik är det ett viktigt steg att analysera om vi har styrningar i stridssätt genom vilken uppgift vi har.
Stridsuppgifterna är ett sätt att styra underlydande till ett visst stridssätt. Ett klart ingrepp inte bara i vad, utan hur, som vi påstår oss vara stolta över att låta underlydande bestämma själva. Borde inte alla stridssätt vara möjliga och aktuell kontext vara avgörande för hur chefen som ska lösa uppdraget väljer att göra? Om vi vore uppdragstaktiker? Jag har haft flera diskussioner med en av officerarna på en av våra funktionsskolor om detta, och alltid tagit systemet i försvar då han angripit den med just de argument jag framför ovan. Min poäng var att systemet med samband mellan stridssätt och stridsuppgift är en del av hur vi leder förband. Och det är ju solklart. But not in a good way.
Det är intressant att titta på vårt traditionella system för att ge uppgifter till högre förband. De uppgifterna är inte lika konkreta och styrande i stridsätt som till lägre förband. Bind, skydda, hindra, bekämpa är exempel på uppgifter som inte är styrande i stridssätt, och som vi inte ger till lägre förband. Här har vi en rest av ett gammalt syftesstyrt system som överlevt in i vårt tabellstyrda system. Men det gäller bara högre förband. Lägre förband kan inte ges denna frihet. Då kan de ju hitta på något som inte passar i högre chefs flerstegsplan. Dessa uppgifter innehåller mycket av syftet med striden i uppgiftformuleringen, vilket inte kan sägas om ta, försvara och fördröja. Det är till och med så att innebörden av dessa ord är ganska tydlig även utan en förklarande text i en tabell. Språket i sig ger förståelse för vad som ska uppnås. Tydligt kan jag tycka.
Det är mycket viktigt i det svenska systemet är ordrar är tydliga. Och det är de i ett uppdragstaktiskt system. Men tydlighet i vårt systems bemärkelse är inte nödvändigtvis samma sak som tydlighet i ett uppdragstaktiskt systems bemärkelse. I vår tradition betyder tydliga order oftast egentligen fullständiga order med klara rågångar om vem som gör vad och när, och vad som ska göras sedan. Det blir med nödvändighet tjocka och långa orderverk. Det går att ifrågasätta om de verkligen är tydliga, i synnerhet när händelseutvecklingen inte blir den som orderverket bygger på och som förväntas. En tydlig order behöver inte vara fullständig, eller täcka alla eventualiteter. En tydlig order kan vara hur kort som helst, men delge avsikten med striden, det generella konceptet för att nå dit, och hur den ska inledas.
Det är signifikativt att majoriteten av svenska officerare inte förstår skillnaden mellan en detaljstyrande order och en tydlig order, utan sätter likhetstecken mellan dessa. Men eftersom det är fult att detaljstyra då vi har en självbild av att tillämpa uppdragstaktik så kallas detaljstyrning för tydlighet. Beträffande orders utformning formulerades redan tidigt (1900-talets början) idealet ”fullständig, kort och tydlig”. Fullständig innebar dock vid denna tid i första hand att samtliga som behövde en order fick en sådan enligt generalstabens förste chef, den vid Allgemeine Kriegsschule (fr 1859 Kriegsakademie) utbildande Hugo Raabs uppfattning. Nutida krav på ”tydlighet” innebär egentligen en flykt från ansvar att själv fatta de nödvändiga besluten för att uppnå avsikten med striden[2].
Alternativet, en kultur som inte använder sig av specifika fastställda uttryck för att styra de underställda, innebär i stället att använda syftet eller avsikten med striden som främsta verktyg. Detta kompletteras med vad som ska göras genom att använda språket. I denna kultur kan tydliga order göras korta. Som vi, och andra, gjort förr.
”Harzer, the Tommies have broken through in 272nd divisions sector. The axis of attack is Caen-Thury-Harcourt via Sant Martin and May, as well as the Caen-Falaise route via Rocquancourt. 9. SS Pz division will attack north as soon as possible and reestablish the forward battle area. Engage with two regimental battle groups. Any questions? No? Well then, move now. Speed is essential!
Kårorder från SS Oberführer Kramer, stabschef vid 1 SS Pansarkåren, till SS Obersturmbannführer W Harzer, stabschef vid 9 SS Pansardivisionen, för att utlösa ett motanfall under den brittiska operation Spring 25 juli 1944 i Normandie.[3]
Exempelvis skulle det på svenska kunna låta;
”Fienden har påbörjat landstigning i och på stranden norr om ÅHUS hamn. Fienden ska förhindras etablera ett brohuvud i ÅHUS. Brigaden ska anfalla omedelbart från innehavd gruppering norr KRISTIANSTAD väster om HAMMARSJÖN mot ÅHUS. VJ anfaller väster om linjen NOSABY-FJÄLKINGE-GÄLLTOFTA och VL öster om linjen. VN framrycker till FJÄLKINGE bakom VJ. ETI[4] med brigadartilleriet inledningsvis hos brigaden.”
Givetvis är det mycket som inte styrs upp i denna korta order som faktiskt behöver styras upp, men ordern ges ju inte i ett vakuum, utan i en kontext där det redan finns ett orderläge. Bara det som ändras behöver justeras. Logistikhänvisningar, luftförsvar, yttäckande samband, etc behöver bara beröras om något ändras, vilket rimligen inte alls alltid behövs när brigadens manöverdelar rör sig i en ny riktning men i samma område.
Enligt Hugo Raab ska en order endast innehålla det som den underlydande för att uppnå avsikten inte själv kunde besluta. Ett problem med vår moderna vana att styra upp allt med order är att dessa ofta innehåller allt som skulle kunna styras i en order, snarare än bara det som oundgängligen måste styras. I brist på reell aktuell viktig information om hur en funktion ska agera i exempelvis fördröjningsstrid, alltså undantag från det normala förfaringsättet som beskrivs i handböcker som inte ska stå i en order, så är det förvånande ofta företrädaren hellre kopierar text från handboken om just normalförfarandet in i orderverket, snarare än stryker sin funktionsbilaga. För den egna funktionen är ju viktig, vilket tydligen mäts i antalet ord eller ännu hellre sidor, snarare än mängden användbar information.
I dagens system ”kan” man inte säga ”anfall i syfte att”. Man kan inte använda stridssätt som stridsuppgift. Taktikläraren i mig gör någon form av uppror av gammal vana när jag ser formuleringar som ”Order: VJ anfaller…” Man måste använda stridsuppgifter ur tabellen som ”ta X”, eller ”slå Y”, eller något annat, vilket direkt styr till vad man ska ta, exakt vem som ska slås när. Samtidigt pratar vi om att ge så mycket handlingsfrihet som möjligt till DUC[5]. Vår vana att dra samordningslinjer som vi sedan ger order om att ”ta” styr våra underställda chefer till den terräng vi dragit linjerna i. De bildar ofta en anfallsbana där högre chef bestämt vilken terräng som ska tas för att nå målbilden. Vilket är naturligt med vår syn på målbildens och genomförandeidéns styrande roll för att verkställa högre chefs plan.
Bilden nedan visar ganska tydligt hur detta få effekter för våra förbands ledning. Titta på kartan på tältväggen i bakgrunden.
Notera hur samordningslinjerna sitter tätt och i en tydlig tänkt sekventiell följd i en begränsad del av området. Det är tydligt att rörelsen ska ske i en viss sekvens i en viss terräng, helt i enlighet med den förutseende plan som producerats.
Man hade kunnat dra betydligt bredare linjer och längre isär. Det hade visat att hela terrängen är möjlig att använda beroende på vad som händer och att inget är förutbestämt. Bilden visar ett typiskt stridsledningsunderlag i en kultur där kontroll och genomförande av planer är det som står i fokus.
Om man inte ger order att ta dessa linjer och inte ritar dem alls, utan ger underställd chef ett syfte och ett ograverat område så kan denne själv välja hur striden ska föras på ett helt annat sätt och agera och reagera på händelseutvecklingen snabbare och mer ändamålsenligt och nyttja manöverrummet på ett helt annat sätt.
Men vad händer då med synkroniseringen[6] mellan våra förband och funktioner? Den kommer inte att vara möjlig på samma sätt? Det är rätt. Och det är själva idén. Det är inte högre chef som ska piska fram förbanden med order i ”rätt tid” i enlighet med sin ”geniala” förutseende plan likt kugghjulen i en synkroniserad växellåda. Det är de främre cheferna som med sina initiativ, sina reaktioner på det som faktiskt sker, i regel oförutsett, som ska skapa handlingsfrihet och möjligheter för högre chef.
Släpp kontrollbehovet! Det finns inte 100% kontroll som ska fördelas och varje procent jag låter mina underställda få är en lika stor minskning för mig som är ansvarig. Genom att ge handlingsfrihet till mina underställda chefer skapar de med sina initiativ i de oförutsedda situationerna nya handlingsmöjligheter för mig. Precis som modern ekonomi inte är ett nollsummespel där ingen kan bli rikare om inte någon annan blir fattigare (marxismens grundtanke), utan tillväxt gör alla rikare (om än inte nödvändigtvis i samma utsträckning). Men så fungerar det inte kan någon invända. Nej, det är också rätt. Så fungerar det inte i Sverige i dag. Men det kanske borde göra det? För det är så uppdragstaktik är tänkt att fungera. Och så har den fungerat för de som tillämpat filosofin. Det betyder inte att det alltid blir rätt. Tror man det förstår man inte stridens natur, men det blir inte lika fel som att försöka förutse det oförutsägbara och göra förutseende planer i flera skeden för detta och sedan försöka ge order i rätt tid för genomförandet av dessa.
Om situationen kräver hög grad av samordning och att saker görs en sak i taget kan man alltid lösa det genom att tala om det med ett språk där det framgår uttryckligen när man ska ta vad med understöd av vem. Att avskaffa fastställda stridsuppgifter innebär inte att man inte kan använda orden ”ta X, beredd ta Y”. Det breddar möjligheten att använda hela språkets nyanser för att anpassa uppdraget till den unika situationen, men rimligen kommer vissa ord att vara vanligare än andra. De behöver inte stå i en tabell för det. Inte om vi lägger tyngdvikten på syftet, avsikten med striden, och chefers förmåga att stridsleda efter hand utefter läget de befinner sig i snarare än på ett mekaniskt kuggsverksystem där vi med en förutseende målbild, genomförandeidé och fastställd styrande stridsuppgift genomför högre chefs plan.
När underställd behöver stöd, eller har lyckats med något som ger följdeffekter för förbandet som helhet talar denne om det, och då ska högre chef kunna stödja detta. Det kräver att högre chef har något att komma med. Det kräver ofta reserver, och ofta kan det vara behov av riktiga reserver, inte bara bakre förband som löser en annan uppgift men har en lista av beredduppgifter (den mentala räddningsplanka vi kallar handlingsfrihet utan att vilja avdela reserver). Under anfallstrid kan ofta en bakre oinsatt bataljon (eller kompani) ge handlingsfrihet snabbt nog då de är samlade och framrycker på relativt begränsad yta. Men när bataljonen är fördröjningsberedd kan det vara svårt att dra ur bakre kompani som löser fördröjningsuppgift om det är utspritt och har genomfört fältarbeten, förberett eldöverfall o s v. Vid defensiva stridssätt är reserver ofta oundgängligt då vi i regel måste parera fienden i än högre omfattning än vid anfallstrid. Ändå är reserver ofta något vi inte avdelar, utan vi förlitar oss på att högre chef löser det åt oss, och använder alla förband i försvars- eller fördröjningsuppgifter, trots att även om högre chef har avdelat reserver (och gått mot vår vana) så tar det tid för dessa att sättas in i vårt område. Snabbt tillgängliga reserver för att reagera (detta fula ord! Vi ska ju tvinga fienden att reagera genom att kraftfullt genomföra vår plan!) är ofta nödvändiga för defensiv strid, i synnerhet vid försvar där förlorad terräng inte sällan behöver återtas innan fienden genomfört försvarsförberedelser. Inom ramen för uppdragstaktik ingår att skapa sig själv handlingsfrihet, inte sällan genom reserver. Det är tänkvärt att vår vana att inte avdela reserver går hand i hand med vår förlitan på vår egen och högre chefs förutseende plan?
En stor grej i vår bedömandemetodik är att analysera om det finns några underförstådda uppgifter förutom de som förbandet fått order om. Det är en eftergift för verkligheten när ett system som bygger på förutseende order i rätt tid så tydligt erkänner att man inte kommer att få order om allt utan måste tänka lite själv. Implicita uppgifter är en icke-fråga i ett uppdragstaktiskt system där den underställde utan order förväntas göra det som behövs för att nå avsikten med striden utan att få order om allt. I vårt uppgiftsstyrda system blir sådant vi borde fått order om, men inte fick, ett problem. Vi vill att den underställde ska ta tag i sådana saker utan uppgift, men vårt system bygger på att en viss specifik uppgift erhålls. Ett dilemma! Därav lösningen med implicita, eller underförstådda, uppgifter. Sådant du borde ha förstått att du ska göra utan det är en uppgift, men det är en uppgift. Även om det inte står uttryckligen. Men annars ska du lyda de tvingande befallningarna.
Ett system som grundar sig på avsikten med striden, eller syfte, gör dessutom att den eviga diskussionen om ambitionsnivåer i vårt system blir onödig. Den uppkommer just på grund av att syftet inte har någon roll i vår metod, utan vi fokuserar på uppgifterna. I tabellen där stridsuppgifterna definieras tas exempelvis ingen hänsyn till om stridsuppgiften försvara ska lösas inom ramen för strid som syftar till att fördröja eller skydda, vilket kan ha stor betydelse för hur hårt och långt försvaret ska drivas. Typiskt nog hanteras denna problematik i vårt system genom att den som får uppgiften försvara också ska få veta när försvaret får uppges. Det vill säga detaljstyrande instruktioner kopplat till tid eller viss händelse som bygger på högre chefs förmåga att förutse stridsförloppet, snarare än den förståelse för avsikten med striden och den faktiska händelseutvecklingen hos chefen som mottagit uppdraget. Givetvis kan man alltid använda en riktlinje eller en detaljstyrning om situationen kräver det, men ett syftestyrt system bygger inte på det.
Det är inte en slump att taktikutbildning i svensk tradition i så stor omfattning fokuserat på reglementskunskap, bedömandemetodik (det vill säga planering) och ledningsmetodik, men inte i tillräcklig omfattning betonat betydelsen av dynamiska spel, beslut under stridens gång, förändrade förutsättningar, friktioner och misslyckanden. För att låna ett utryck från en frispråkig kollega så är en skrämmande stor del av den svenska officerskåren taktiska analfabeter i den bemärkelsen att de är metod- och orderbundna processorer, snarare än fritt tänkande, reagerande kreatörer. Det gäller inte alla. Det finns flera som brinner för exempelvis dubbelsidiga spel och förstår stridens dynamik. Men även de är i regel fångna i nuvarande paradigm och under planering fokuserar de på vilken del av förbandet som ska vara var i målbilden 25 km bort, i stället för hur gynnsamma förutsättningar för underställdas första förväntade stridskontakt om 10 km ska skapas[7].
Vårt nuvarande system är både styrande, mekaniskt och begränsande vilket är avsikten eftersom det utgår från att högre chef ska ha handlingsfrihet och denna begränsas i motsvarande omfattning som underlydande chefer får handlingsfrihet. Högre chef är taktikern, fältherren, som styr mekanismen likt en dirigent mot syftet. Övriga är bara kuggar som genomför den förutseende planen. Det är intressant att Marko Sigg gett sin bok om tysk uppdragstaktik titeln ”Der Unterfürer als Feldherr”, Den underställde chefen som fältherre, vilket sätter fingret på även underställda chefers roll som taktiker med syftet som ledstjärna, och att dessa fattar egna beslut i den aktuella situationen och drar organismen mot syftet.
Att syftet inte spelar någon roll i vårt system och att detta är ett problem blir ibland så uppenbart att systemet måste hantera det. Då jag personligen känner en pensionsavgången officer som var taktiklärare vid Pansartruppernas Stridsskola under 70-talet som utsatte mig för gamla taktikprov på 80-talet så vet jag att det välkända problemet med ”ta bron ….” var en fråga redan då. Så klart. Måste man vara på andra sidan bron för att ha tagit bron, eller kan man stanna på denna sida? Hur definierar vi ”ta” i tabellen i handboken? I en syftesstyrd kultur är ju det en ickefråga, där kommer ju uppdraget inte vara att ta bron, utan att göra något, kanske slå, en fiende på andra sidan bron, eller hindra fientligt framträngande, eller skydda någonting, antingen hitom eller bortom bron, och då blir det tämligen uppenbart hur bron ska hanteras. Lösningen på 70-talet var att gå tillbaka i orderverket, eller försöka komma ihåg vad som sagts i orienteringen om läget och just titta på syftet med uppgiften man erhållit. Det kan ju vara mer eller mindre tydligt då det inte spelar någon större roll normalt, chefen har ju kokat ner allt väsentligt till din uppgift, men nu har syftet faktiskt betydelse. Borde inte detta löst problemet? Man kan tycka det, men taktikläraren i fråga ondgjorde sig över hur dålig förståelse för syftet eleverna på 70-talet i regel hade. Om uppgiften i ett taktikprov var att välja en av flera alternativa stridsställningar för att försvara en bro (där så klart det sämsta alternativet var det enda som gynnade högre chefs syfte) valde en klar majoritet den för dem bästa stridsställningen utifrån ett 8F-perspektiv[8], inte den som var på den sida bron som gynnade högre chefs syfte med striden bäst, även om den erbjöd sämre förutsättningar för försvaret.
Jag har sedan dess ofta använt liknande taktiska nötter i utbildningen sedan 90-talet, och testat dem på kollegor. Nästan alla väljer utifrån 8F och bortser från syftet. Inte så konstigt då syftet aldrig spelar någon roll normalt, men vi lägger stor vikt vid terrängens lämplighet för stridsställningar varje gång vi drar våra linjer på kartan. Just problemet med vilken sida av bron man ska vara på är så evig att den i vår metodiska, schematiska och mekaniska kultur skapat en metod i handböckerna. Egen- kontra fiendefokuserat försvar. Lösningen är i princip samma som på 70-talet. Leta efter syftet i orderverket? Ska vi använda bron? Då ska du vara på bortre sidan. Ska fienden inte få använda bron? Då ska du vara på den här sidan. För säkerhets skull finns det bilder i handböckerna på hur det ska se ut som mallar. Jag har ritat några av dem själv.
Till och med när syftet tvingar sig fram som en faktor lyckas vi metodisera det, mekanisera det, och schematisera det. Vissa individer väljer faktiskt inte den stridsställning som är bäst för dem själva, utan tänker på högre chef. Men det är då tyvärr stor risk med att man väljer, inte med hänsyn till vad som gynnar högre chefs syfte bäst, utan vad som gynnar högre chefs plan bäst. Det är en helt annan sak, men mycket typiskt för oss med vårt fokus på målbilder och genomförandeidéer. Inte det sämsta så klart, men ganska långt från idén med uppdragstaktik.
Uppdragstaktik är en kultur och inte en uppsättning metoder. Uppdragstaktik utgår från att varje situation är unik och är därför i grunden egentligen inkompatibelt med scheman, mallar och fastställda generella metoder. Situationsanpassning, kreativitet och ändamålsenlighet är liksom ”the name of the game”. Det är dock så att olika metoder färgas av kultur, och att metoder visar vilka värden eller beteenden som är önskvärda. Förändrade metoder kan visa vägen till en kulturförändring. Det gör att metodförrändringar inte är oviktiga. Som exempel på detta genomfördes våren 2019 under författarens ledning jämförelseförsök vid Markstridsskolans Ledningsträningsanläggning. En bataljonsstab använde nuvarande ledningsmetod och en annan, som genomförde samma moment, använde utkast till ny ledningsmetod enligt Arméhandbok Taktisk Ledning 2020, arbetsutgåva 3, och Förbandshandbok Bataljonsstab 2020, arbetsutgåva 9.
Slutsatser bör naturligtvis hanteras med försiktighet då utfallet av strid, även simulerad strid, är långt ifrån att ha bara en orsak och det finns många tänkbara dito som kan samverka i olika grad och påverka utfallet. Dock kunde vissa fenomen noteras som belyser den kritik som riktats mot nuvarande ledningsmetod och även utkastet till ny metods möjlighet att åtgärda detta. Även staber uppväxta med nuvarande metod, med bara en kort teoretisk utbildning i en annan metod, kunde uppnå märkbara vinster i tempo och reaktiv förmåga. I försöket ingick inte att stridsuppgifterna utgått, så långt hade min förståelse för uppdragstaktik mognat ännu vid den tidpunkten, men som exempel på förändringar hade syfte ersatt målbild, flerskedesgenomförandeidén (GFI) var ersatt av ett kort beslut i stort (BiS) och en reviderad version av PUT[9] användes med mindre fokus på förutseende planering och mer stridsledning efter hand. Vissa organisationsförändringar av bataljonsstaben provades också. I försöken fanns exempelvis en funktionstödsvagn i anslutning till bataljonschefen med logistik-, fältarbets-, luftstrids-, sambands- och CBRN-kompetens. Detta då utkastet till en ny metod föreskrev att bataljonen leds mer genom stridsledning efter hand än genom förutseende planering och chefen då behöver dessa kompetenser på avrop.
Organisationsförändringarna var de minst viktiga i sammanhanget, men ofta de mest uppmärksammade då de upplevs lättast att förstå och ta till sig. Utan förändrad metod och kultur faller sådana platt. Även om metod inte är det viktiga i uppdragstaktik så spelar metod viss roll. Då vår kultur är så metodfokuserad kan det vara lämpligt att använda metodförändring som ett verktyg för att genomföra en kulturförändring.
Någon kan tycka att det är väl säkert sant som jag hävdar, men att det också är irrelevant då vi nu som NATO-medlem är tvingade att göra som NATO gör. Nja, vi ska vara kompatibla med NATO, men vi måste inte vara likadana som NATO. I synnerhet i avseenden där vi förlorar så mycket på att vara det. Det är ju inte så att alla NATO-länder är identiska.
Precis som det franska systemet 1940 inte var värdelöst så är vårt system med målbilder, förutseende genomförandeidéer, stridsuppgifter, och beslutsstödsplaner inte nödvändigtvis helt värdelöst. Det kräver bara rätt kontext för att fungera, precis som det franska systemet 1940. Om det kommande kriget tillhandahåller det genom en fiende som inte håller högre tempo i situationsförändringarna än att vi hinner med så kan det gå tillräckligt bra. Eller som det gick för det franska systemet 1940?
