Det operativa dilemmat

Vintersymposium 2013. – ”Framtidens försvar – kan vi försvara Sverige en vecka?”

Kungl. Krigsvetenskapsakademien genomförde under 2011 och 2012 en brett upplagd studie av vår försvarspolitik; ”Svensk säkerhet efter 2014”. Akademien tar i Vintersymposiet 2013 frågan ett steg längre. I ett gemensamt projekt för avdelningarna för lantkrigsvetenskap, sjökrigsvetenskap och luftkrigsvetenskap diskuterar och redovisar akademien de konkreta konsekvenserna för Försvarsmaktens förmåga att leva upp till de intentioner och uppgifter som statsmakterna ålagt i försvarsbeslut 2009 (FB 09).

Fokus i FB 09 var entydigt att skapa en försvarsmakt lämpad för och med god förmåga att delta i internationella operationer utanför vårt närområde. I slutskedet av försvarsbeslutsarbetet genomförde så Ryssland sin intervention i Georgien. Operationen kom överraskande och visade på att upprustningen och moderniseringen av den ryska försvarsmakten hade tillfört Ryssland en förmåga till snabba och kraftfulla anfallsoperationer. Det visade också att den politiska viljan och förmågan att genomföra sådana operationer mot grannländerna fanns. Resultatet för det svenska försvarsbeslutet blev att skrivningar om nationellt försvar infördes i FB 09 – dock utan att det verbala åtföljdes av någon förändring av den försvarsmaktsorganisation (IO 14) som beslutades.

Att Försvarsmaktens förmåga till internationella operationer är god för att inte säga utmärkt kan ingen ifrågasätta. Det har påvisats i skarpa insatser som Afghanistan, Adenoperationen och Libyen och i internationella övningar och samverkan, till exempel flygövningarna Red Flag och ubåten Gotlands framgångar i Stilla Havet. Däremot reser många tvivel om vilken möjlighet IO 14 har att leva upp till försvarsbeslutets inriktning och uppgifter när det gäller det nationella försvaret. I FB 09 kan nyckelmeningar som ”Hela Sverige skall försvaras” och ”…enskilt och tillsammans med andra…”, ”…försvara Sverige…” samt ”…värna suveräna rättigheter och nationella intressen…” utläsas.

De flesta är överens om att det för närvarande inte föreligger något existentiellt hot mot vårt land och inte heller någon risk för militära konflikter i vårt närområde. Men om vi lärt oss något av utvecklingen efter det kalla kriget så är det svårigheten att förutse framtiden. Interventionen i Georgien är ett sådant exempel. Kaoset som har utbrutit efter den s k arabiska våren är ett annat exempel. Exemplen kan göras fler. Med vilken rätt kan vi mot den bakgrunden inteckna att vårt närområde för överskådlig framtid skall vara befriat från militära konflikter som i allra högsta grad kan beröra oss? Har nu regering och riksdag ålagt Försvarsmakten att försvara hela landet så måste det finnas mer än ord bakom den intentionen. Annars blir ju orden bara kulisser.

Därför har en arbetsgrupp analyserat de olika försvarsgrenarnas möjligheter att med IO 14 svara upp mot ställda uppgifter i en konfliktsituation där Sverige utsätts för väpnad aggression. Som utgångspunkt har då tagits att IO 14 är fullt ut finansierad och genomförd. Det vill säga att Försvarsmaktens anslag har tillförts de ca 4-5 miljarder kronor per år fram till 2019-2020, totalt 25-30 miljarder, som erfordras för att genomföra IO 14 enligt försvarsbeslutets intentioner. Gruppen har också förutsatt att det beslutade personalförsörjnings­systemet är genomfört till 2019 och förmår att bemanna organisationen fullt ut.

Analysen visar på stora inbyggda brister i IO 14 i alla försvarsgrenar när det gäller det nationella försvaret. Mest påtagligt är den alltför begränsade volymen av förband, vare sig det gäller armébataljoner, fartygsförband eller flygförband. Uthålligheten och förmågan att verka över hela landet – i mer än ett begränsat operationsområde – är mycket begränsad. Till uthållighetsproblematiken hör också den låga redundansen i bemanningen av organisationen.

Även när det gäller system och förband finns påtagliga brister inbyggda i organisationen. Således saknas helt ett kvalificerat luftförsvarsluftvärn som skydd för våra baser och för viktig infrastruktur. Armén saknar bland annat moderna pansarvärnsvapen, broläggare för att medge övergång av vattendrag och underhållsförband och spaningssystem på brigadnivå. Marinen saknar kvalificerat luftvärnsskydd för sina ytstridsfartyg, kvalificerad sjömålsrobot och delar av ubåtsjaktförmågan. Möjligheten att verka uthålligt och mer framskjutet saknas. Inom flygvapnet saknas långräckviddiga precisionsvapen mot markmål och möjligheten till spridning och skydd till ett större antal baser. Den beslutade – eventuella – uppgraderingen av JAS 39-systemet innebär ett oroväckande lågt antal stridsflygplan.

I det följande redovisas arbetsgruppens uppfattning i frågan om IO 14 långsiktiga förmåga att vara ett lämpligt stöd för vår säkerhetspolitik.

 

En översiktlig studie kring operativa och strategiska problem m a a vår försvarspolitik

Vi har med hjälp av en översiktlig operativ studie försöka svara på ett antal viktiga frågor gällande IO 14. I våra diskussioner har vi inte haft någon kontakt med svenska myndigheter. Slutsatserna är helt och hållet våra egna.

1. Råder det en trovärdig balans mellan säkerhetspolitisk doktrin och försvarets styrka
2. Kan IO 14 försvara hela landet
3. Skapar IO 14 en trovärdig förutsättning för att kunna ta emot hjälp

Vi konstaterar att IO 14 kommer att vara den strukturbas vi har att leva med under överskådlig tid. Ett beslut i närtid om en kraftig upprustning kommer inte få organisatoriskt genomslag förrän om ca 20 år.  Vi utgår dock från att försvaret tillförts sådana resurser att IO 14 grundläggande struktur kan vidmakthållas och utvecklas i takt med den militärtekniska utvecklingen. En sådan utveckling kommer att kräva en betydande höjning av anslagen till det militära försvaret. Vi har uppskattat att det handlar om en mer än 20%-ig resursförstärkning. Härtill kommer kostnader för att möjliggöra utveckling av nästa generation JAS. Utan en sådan förstärkning bedömer vi att försvarsmakten kommer att stå inför så stora ekonomiska problem att IO 14 struktur inte kan skapas, utvecklas och vidmakthållas på sikt. Vi har undvikit att spekulera om hur detta problem skall lösas. Vi har helt enkelt inte underlag för att bedöma vilka system, funktioner och förband, som måste utgå för att skapa ekonomisk balans i försvarsplanerna.  Alla inser säkerligen, att vet vi inget om försvarets framtida struktur kan vi naturligtvis inte heller bedöma denna obekanta strukturs förmåga att stödja vår säkerhetspolitik. Den enda möjligheten att göra en bedömning av försvarets förmåga är att vi godtar antagandet att strukturen IO 14 kan skapas, utvecklas och vidmakthållas på sikt.

Försvarsmaktens möjlighet att stödja vår säkerhetspolitik är beroende av dess operativa förmåga. I militära staber försöker man bedöma denna genom att studera möjligheterna att verka i olika situationer/scenarier. Ibland prövas också effekten under övningar och i verkliga konflikter. Under övningar kan man i regel få en bra uppfattning om hur en stridsteknik inom mindre förband kan verka. För vår del kan vi konstatera att den grundläggande utbildningen och våra förbands prestanda står sig väl i internationella jämförelser. Detta har vi fått verifierat i samband med internationella insatser. Listan kan göras lång över alla de lovord som sagts om våra förband under Balkankonflikten, i Afghanistan, Indiska Oceanen, Libyen och i samband med ubåten Gotlands verksamhet i USA. På förbandsnivå genomför vi många och framgångsrika övningar inom ramen för PFP och nordiskt samarbete. Det är dock en helt annan sak att försöka bedöma förmågor och möjligheter i ett större strategiskt och operativt sammanhang. Sådana bedömningar måste bygga på omfattande studier av såväl verkliga som tänkbara framtida konflikter.

Studier av framtida konfliktförlopp är behäftad med problem i så motto att konflikten kan betraktas som orealistiskt och grundat på felaktig skattning av den tänkta motståndarens politiska mål och militära kapacitet. För att så långt möjligt minska dessa risker genomförs i regel omfattande analyser av verkliga händelser. Historien ger oss många lärorika exempel där man dragit både rätta såväl som felaktiga slutsatser av sådana analyser. Detta är dock inget skäl att avstå från metoden att genomföra operativa studier eller som det ofta kallas krigsspel. Vi har aldrig hört någon presentera andra och bättre metoder för att bedöma en statslednings handlingsmöjligheter och försvarsmaktens operativa förmåga samt att utifrån dessa bedömningar dra slutsatser om långsiktig förbandsutveckling och operativ planering.

Innan vi går in på de strategiska och operativa problemen, som vi vill belysa, måste vi först redovisa vissa grundläggande utgångspunkter för vårt arbete. Dessa grundvärden är;

• NATO:s militära styrka har minskat
• USA fokuserar alltmer på Stillahavsområdet
• Ryssland har moderniserat sina stridskrafter och ökat sin militära potential
• Sverige är alltjämt militärt alliansfritt och förlitar sig på den ensidiga solidaritetsdeklarationen
• Det svenska territoriet är nyckeln till NATO möjligheter att försvara de baltiska staterna.

Vår studie grundar sig på en allmän situation någon gång under 2020-talet där några av våra grannländer, som är medlemmar i NATO, anmäler behov av stöd i en krissituation. Vi utgår från att framställan är grundad på att den globala säkerhetspolitiska miljön på kort tid har försämrats och att detta även fått konsekvenser för vårt närområde. Vi har dock inte närmare gått in på frågan om orsaken till detta försämrade läge.

I detta läge har vi antagit att NATO kontaktar den svenska regeringen och framför som sitt starka önskemål att Sverige deltar i en av alliansen planerad stabiliseringsoperation, som syftar till att dämpa krisen. NATO, främst USA, är emellertid till stora delar upplåst i andra områden och kan inledningsvis bara bidra med begränsade resurser. Den svenska regeringen har under många år upprepat och understrukit sin avsikt att bistå grannar om någon av dem upplever sig hotad och känner sig nu förpliktigad att på något sätt tillmötesgå grannarnas önskan.  Men Ryssland har snabbt reagerat på tanken, att Sverige skall samordna sina resurser med NATO och motsätter sig nu att vi i praktisk handling överger vår traditionella politik att endast agera tillsammans med NATO efter en resolution i FN. Ryssland kräver att planerna på en samordnad NATO-operation omedelbart avbryts. Om så inte sker anser man sig tvingad att vidta åtgärder för att skydda sina vitala intressen i området.

Sverige kan avfärda tanken på att delta i en NATO samverkan med motivet att stabiliserings-operationen inte stöds av ett FN-mandat. Det är dock enligt vår uppfattning troligare att regeringen inte avfärdar idén utan försöker hitta någon form av samverkan med NATO. Sverige har dock betydande svårigheter att i den aktuella situationen sända militära förband till utsatta grannländer. Alla tillgängliga resurser behövs nämligen i Sverige. En orsak till detta kan vara att en bataljon är insatt i någon FN-operation i fjärran land. Sverige är dock berett att upplåta basområden för NATO-förband. Eftersom Sverige alltjämt är formellt militärt alliansfritt finns det emellertid inga omedelbart gripbara planer på hur tillförsel och basering av NATO-förband skall ske. Vi kan därför utgå från att en NATO-förstärkning kommer att ta några veckor innan den ens kan påbörjas. Någon enstaka flygdivision eller fartyg kan naturligtvis snabbt baseras i landet. Men innan en sådan division kan verka måste betydande resurser tillföras.

Om Sverige står fast vid sin avsikt att samordna sin insats med NATO måste vi titta på vilka situationer vi kan utsättas för och hur vårt försvar kan verka avhållande mot påtryckningar och angrepp. Vi kan exempelvis utsättas för omfattande provokativa kränkningar av sjö och luftterritoriet. Vi kan heller inte utesluta att Ryssland angriper delar av vårt territorium och viktiga samhällsfunktioner.

Vidstående bild vill visa på ett antal operativa problem som vi kan drabbas av.

Var skall markstridskrafterna grupperas – utspritt över riket eller koncentrerade till något särskilt väsentligt område?

Hur skall vi förstärka försvaret av Gotland?

Hur bör sjöstridskrafterna utgångsgrupperas – skydd av importhamnar i väst eller kraftsamling i Östersjön?

Hur skall flygstridskrafternas uthållighet tillgodoses i olika alternativ?

Tiden medger inte att vi behandlar alla situationer mer ingående. Vi har därför valt att analysera ett begränsat antal typfall för att närmare studera hur IO 14 kan verka. Typfallen skall inte ses som successiva. Ett eller flera kan inträffa samtidigt. Gemensamt för dem är att syftet med angreppen är att tvinga Sverige att överge sina planer på att ingå i en med NATO gemensam stabiliserings-operation. Vi har utgått från att Ryssland i det längsta vill undvika en direkt konfrontation med NATO/USA.  En sådan utveckling kan dock inte uteslutas. Har väl strider inletts i vårt närområde berör det vitala intressen för många länder. Krig har sin egen dynamik, som nästan alltid är ytterst svår att kontrollera. Det är därför viktigt att tröskeln för inledande operationer är tillräckligt hög.

Ett typfall innebär att Ryssland ockuperar Gotland och förklarar Sverige i blockad varvid främst sjötransporter till och från Sverige försvåras.

Ett annat att vi utsätts för robot och flygangrepp mot viktiga samhällsfunktioner främst energi och kommunikationssystem. Detta typfall förutsätter att Gotland tagits.

Ett tredje att vi blir utsatta för anfall med marktrupp mot begränsade delar av fastlandet. Ett sådant angrepp kan ha det dubbla syftet att tvinga Sverige till eftergifter och att skapa positioner för en ev. kommande konflikt med NATO.

Dessa angrepp kommer alltid att kombineras med omfattande cyberattacker för att störa och vilseleda nyhetsförmedlingen och internetsystemet samt skada kommunikation, bankväsende, energiförsörjning och ledningssystem på skilda beslutsnivåer. Vi är övertygade om att sådana attacker i kombination med fysisk bekämpning kommer att ställa oss inför mycket stora problem.

I det första typfallet har vi antagit att Gotland kommer att beröras i ett tidigt skede av en konflikt. Det är allmänt känt att den som kan utnyttja ön för basering av stridskrafter har därmed skapat sig en betydelsefull strategisk position för vidare operationer i hela Östersjöregionen. Trots detta faktum har Sverige under lång tid underlåtit att vidta några åtgärder för att förstärka öns försvar. Ett fientligt angrepp på ön underlättas således av att vi där saknar slagkraftiga markstridskrafter med anfallsförmåga.  I samband med den antagna krisen har hemvärnsförband och ett strids-vagnskompani mobiliserats men bristen på slagkraftiga anfallsförband på marken gör att det operativa försvarssystemet av ön inte är i balans. Flyg- och sjöstridskrafter sätts naturligtvis in i försvaret av ön. Men trots möjliga svenska framgångar, som säkerligen orsakar förluster på ömse sidor bedöms vi inte kunna förhindra att Gotland besätts. Vi har därmed förlorat en viktig strategisk position för fortsatt försvar och för våra och NATO möjligheter att bistå grannar.

I kombination med operationen mot Gotland eller enskilt kan angriparen förklara Sverige i blockad vad gäller vår ut- och inrikes sjöfart för att därmed bl a försvåra mottagandet av förband från NATO. En blockad – om den deklareras före anfall på Gotland – innebär också att möjligheterna att förstärka försvaret av Gotland försvåras.

I detta forum behöver vi inte beskriva hur ekonomiskt beroende vi och flera andra länder är av ostörda sjötransporter till och från Sverige samt i Östersjön. Inte heller behöver vi förklara varför vi måste säkra hamnar för tillförsel av hjälpande förband. Hela försvarsdoktrinen bygger ju på att vi får denna hjälp. Det är således ingen tvekan om att en sjöblockad skulle få mycket allvarliga konsekvenser för vårt samhälle och därmed också våra förbands uthållighet. I sammanhanget kan nämnas att idag kommer ca 50 % av vår råoljeimport från Ryssland.

Har vi då resurser att försvara sjötransporterna. Vi kan – bedömer vi – upprätta en rimlig kontroll av sjöterritoriet utanför Västkusten. Det kräver dock att alla marina resurser koncentreras till den uppgiften. Striden om Gotland kan dock ha medfört sådana förluster att försvaret av sjötrafiken i väst blir otillräcklig. En inriktning mot att skydda Västkusten medför att Syd- och Ostkusten blir helt utan slagkraftiga marina resurser. Vår sjötrafik i Östersjön blir helt oskyddad. Den trafiken kan endast i mycket begränsat del ersättas med landtransporter.

Det kan knappast vara en godtagbar situation att Östersjön lämnas helt utan marina resurser. Inte nog med att sjötrafiken inte kan skyddas – det medför också att vi har öppnat en dörr på vid gavel för landsättning av sabotageförband och i värsta fall större förband. Möjligheterna att störa angriparens uppladdning på Gotland och hindra hans verksamhet på vårt sjöterritorium får helt överlämnas till JAS-förbanden. Någon undervattensbevakning kan inte etableras. Att på detta sätt störa en angripare med endast ett system är ett klassiskt operativt misstag. Han kan kraftsamla sina resurser att möta enbart detta hot.

Lämnas Västkusten utan svenska marina förband uppstår frågan om Västkustproblemet kan lösas av andra nationer. På mycket lång sikt är det naturligtvis möjligt men vi vill understryka att erforderliga undervattensinsatser i skärgårdsområden och på vårt territorialhav kräver alldeles speciella system och förberedelser. Det handlar om år av förberedelser. På världsmarknaden finns det nämligen inga hydrofon- eller vapensystem som är speciellt anpassade för grunda farvatten med kuperad bottentopografi.  Vi känner inte till om våra samtal med vare sig nordiska eller europeiska länder handlar om att de skall bygga upp marina resurser lämpade för vår maritima miljö.

Blockadfallet visar på ett strategiskt och operativt dilemma. Våra marina resurser i IO 14 räcker inte till för att skapa en rimlig försvarsförmåga samtidigt i både Östersjön och i Kattegatt/Skage-rack.  Detta typfall har för oss visat att vi inte har resurser att på ett trovärdigt sätt försvara en för landet väsentlig funktion.

I det andra typfallet har vi valt att försöka analysera hur vi kan motstå omfattande luftangrepp med flyg, markrobotar och s.k. drönare mot viktig infrastruktur. Ett sådant angrepp torde inte bli aktuellt förrän angriparen tagit kontroll över Gotland. Vi har inte räknat med att syftet med eventuella luftangrepp är att bekämpa våra stridskrafter inför en efterföljande större invasion.

Vi måste dock räkna med att flygstridskrafterna åsamkats förluster vid försvaret av Gotland. Bekämpningen inriktas i detta typfall huvudsakligen mot infrastrukturella funktioner.  I kombination med en ev blockad kan samhällets motståndsförmåga snabbt urholkas.

Luftangrepp med hjälp av smygteknologiskt utformade markrobotar och drönare från Gotland och som sätts in utan en egentlig geografisk koncentration måste mötas genom hög beredskap inom luftförsvaret. Jaktförbanden måste sannolikt utnyttjas i s.k. patrullbana. Med nuvarande inriktning avseende antal Jas-divisioner kan en sådan situation snabbt tära på uthålligheten. Redan efter en vecka kan effekten i luftförsvaret ha reducerats i betydande grad trots att systemets baser inte bekämpats i nämnvärd omfattning. Vi vill understryka att i detta angrepp har våra fyra Jas-divisionerna nära nog 100 % -igt utnyttjats i luftförsvaret. Skall förbanden även insättas för attackuppgifter med syfte att störa angriparens förbindelser med Gotland minskar uthålligheten ytterligare och större förluster måste godtas.

Drönar- och markrobotattacker kan mycket väl ha det dubbla syftet att skada viktiga infrastrukturella funktioner och samtidigt reducera luftförsvarets uthållighet.  Vi vill påstå att luftförsvaret i IO 14 är så litet att vi omedelbart kommer att ställs inför näst intill omöjliga val.

I det tredje typfallet har vi tittat på hur vi skulle kunna försvara oss mot luftlandsättningar, som sätts in mot mål i begränsade geografiska områden. I mycket allmänna termer påstår vi att en mindre luftlandsättning – en till två bataljoner – måste kunna anfallas inom ett till två dygn om vi skall ha möjlighet att slå den med våra fåtaliga anfallsförband. Denna möjlighet har vi – som tidigare belysts – inte på Gotland där det saknas anfallsförband.  Har vi starka marin och flygförband som kan försvåra angriparens styrketillväxt så kan vi få ytterligare något dygn för kraftsamling inför ett motanfall. Kommer vi senare är det en uppenbar risk att vi måste övergå till en ren försvars- och fördröjningsstrid. Även en sådan medför förluster över tiden och kräver att vi har ett väl fungerande personalersättningssystem, som oss veterligen saknas i IO 14.

Utgår vi nu från att våra markstridskrafter grupperas på det sätt som redovisades i föregående avsnitt- nämligen att de koncentreras till Mälarregionen – kan vi konstatera att vi där inledningsvis har möjlighet att försvåra fientliga luftlandsättningar eftersom våra förband omedelbart kan gå till motanfall. Men om angreppet riktas mot något annat område – exempelvis Skåne/Blekinge – tar det åtskilliga dagar innan vi kan kraftsamla markstridskrafter för motanfall. Kraftsamling mot norra Norrland torde vara ännu svårare och ta minst en vecka om det överhuvudtaget är möjligt med hänsyn till kommunikationsproblem. Flygstridskrafterna kan snabbt kraftsamlas mot angriparens lufttransporter, som dock måste bedömas vara starkt försvarade. Svårigheterna att verka med vårt flyg kan också bli stora om angreppet medför att vårt flygbasområde i Blekinge slås ut. Betydande luftförsvarsresurser måste säkerligen samtidigt sättas in för att skydda markstridsförband under omgruppering. Det finns inget självklart svar på hur en sådan resursavvägning skall göras.

De marina stridskrafterna, som troligen åsamkats betydande förluster under striden om Gotland, verkar i Norra Östersjön eller utanför Västkusten.  De kan efter något dygns kraftsamling inriktas för att störa angriparens transport av underhåll och tyngre materiel men torde först på sikt kunna påverka hans uthållighet och styrketillväxt.  De är dock så svaga att de troligen gör mer nytta som skydd mot landsättning av fientliga specialförband i områden, som då markstridsförbanden omgrupperas, blir helt utan kvalificerat försvar på marken.

Strid mot luftlandsättningar och landstigningar handlar ytterst om att kunna skapa en så snabb och lokal styrketillväxt att ett framgångsrikt motanfall kan genomföras. Vi kan konstatera att vi inte har resurser för sådan styrketillväxt annat än i det område till vilket vi koncentrerat markstridskrafterna. Splittrar vi anfallsförbanden för att skapa ökad geografisk täckning utsätter vi förbanden för stora risker utan att uppnå annat än optiska effekter. Landets samlade eldkraftiga och pansarskyddade förband på marken omfattar ca 5 000 soldater.  I ett operativt sammanhang är den siffran inte särskilt imponerande. Vi har i våra diskussioner inte kunnat se något trovärdigt alternativ till att placera huvuddelen av markstridskrafterna i Mälarregionen. Detta område är väsentligt för samhället och för fortsatt försvar hur vi än blir angripna.  Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna utgör ingen ersättning för anfallsförbanden. De är dock betydelsefulla för bevakning mot sabotageförband, samt för insamling av underrättelser om fientlig verksamhet, särskilt i områden där anfall planeras. De kan dock inte genomföra strid mot en kvalificerad motståndare.

Vi kan konstatera att vi med struktur IO 14 inte ens kan förhindra geografiskt begränsade markanfall mot södra och norra Sverige. I dessa områden kan en luftlandsatt angripare skapa tillräcklig snabb styrketillväxt för att stå emot motanfall med våra markstridskrafter. När våra stridskrafter kraftsamlas mot en sådan angripare uppstår dessutom omedelbart stora luckor i andra regioner och i försvaret av viktiga funktioner. Hela Sverige kan således enligt vår uppfattning inte försvaras med en försvarsmakt av IO 14 storlek.

Har vi i tid kunnat förstärka försvaret med hjälp av NATO blir läget naturligtvis helt annorlunda. Men en sådan hjälp kräver omfattande planering och kan sannolikt endast genomföras inom ramen för en allians. En i fred förberedd förstärkningsplan torde också innefatta beslut om förhandslagring av tyngre materiel samt en gemensam operativ planering för försvarets förande.  Att i en akut situation och utan tidigare uppgjorda planer, ta emot förstärkningar av vårt försvar och utarbeta gemensamma operativa planer är så komplicerat och tidsödande att det förmodligen inte kan bli tal om någon operativ/taktisk samordning eller integration. Det blir i så fall nödvändigt att snabbt dra upp gränser för var det svenska försvaret verkar och var de utländska förbanden grupperas och uppträder. Att finna formerna för en sådan separering är ingen lätt uppgift. Vi kan förställa oss att NATO inte accepterar att vara hänvisade till att grupperas i Norrland. I det studerade fallet är det södra Sverige som är nyckeln till möjligheterna att stödja de baltiska staterna. En geografisk separering medför också att vår Regeringen troligen kommer att förlora inflytande över den operativa händelseutvecklingen i stora dela av landet. Detta borde vara en oacceptabel situation.

 

Sammanfattningsvis har vi i våra diskussionsspel fått uppfattningen att ett försvar av IO 14 storlek inte är balanserat mot vår säkerhetspolitiska doktrin om militär alliansfrihet i fred byggd på förhoppningen om att vi i ett krisläge får stöd från andra länder. Solidaritetstanken stöds inte av ett tillräckligt starkt försvar.

IO 14 utformades för att kunna stödja FN i samband med kriser, som drabbar områden utanför det Skandinaviska området. Strukturen är inte ändamålsenlig om dess främsta uppgift är att vara ett stöd för vår säkerhetspolitik vid konflikter och kriser, som drabbar vårt närområde. Vi föreslår att man genomför ett genomgripande omtag av den svenska försvarspolitiken. Vi vill också understryka att vår slutsats bygger på antagandet att försvarsmaktens förband ges möjlighet att utvecklas i takt med den tekniska utvecklingen. Nuvarande ekonomiska ramar skapar inte denna möjlighet.

Vi anser att försvaret inte har en trovärdig förmåga att försvara hela Sverige. Även angrepp mot begränsade områden och funktioner kan orsaka stora problem för samhället. Vid kriser i vårt närområde kommer det alltid att finnas ett behov att samverka med andra länder. Vid ett eventuellt angrepp mot Sverige kommer vi alltid att behöva hjälp utifrån. För att vara effektiv måste hjälpen vara förberedd. Vår politik om militär alliansfrihet i fred medger dock inte att detta sker.  Vi anser därför att statsmakterna snarast bör göra en ingående studie rörande vilka förutsättningar det finns att ändra vår säkerhetspolitik så att vi kan få tidig hjälp. Därmed förbättras förutsättningarna för att eventuella kriser i Östersjöregionen kan dämpas och att risken för en utveckling mot krigshandlingar därmed kan minskas.