Käre Joakim!
Varmt tack för föräldraträffen för knattelaget! Det är enastående vad Ni ledare ställer upp. Och Era familjer också! Vi är djupt imponerade och tacksamma. Hälsa Gittan och tacka för den goda vetekransen!
Det hände emellertid något, som jag måste få förklara. Du hade delat ut ett sångblad och avsikten var att avsluta träffen med allsång. Det var en utmärkt idé. Jag är själv tenor i kyrkokören och vet att det finns inget som skapar en sådan sammanhållning som att sjunga tillsammans. Den sista sången var I natt jag drömde. Om jag minns rätt är det en text av Cornelis Vreeswijk efter en amerikansk förlaga. Som inledning till sången yttrade Du: ”Krig och våld skall inte bekämpas med vapen utan med kärlek. Så jobbar vi här.” Då sade pappan som satt vid sidan om mig: ”Min far var med i Bosnien. Han tog livet av sig för tre år sedan. Ratko Mladic bekämpar man inte med kärlek.” Sedan reste han sig och gick. Jag såg att Du noterade det. När sången började gick också jag.
Det är detta jag vill förklara. En del av bakgrunden är att min farmor är estniska. Därmed har jag fått en inblick i vad det är att leva under ockupation. Hennes bror var högstadielärare i Rakvere och måste varje månad avlämna rapport till KGB om elever och kollegor. Förmodligen stod alla lärare under samma tvång. Hans mest begåvade elev någonsin var en judisk pojke. Han visste hur man tog in BBC på radion och hade berättat det för en annan elev, som i sin tur talade om det för läraren. Min släkting tog med det i sin rapport, och den pojken kom aldrig in i gymnasiet. Han fick arbete på reningsverket och omkom där vid en arbetsplatsolycka. Många jular gick min släkting vakt utanför kyrkan för att kontrollera att inga elever gick till julgudstjänsten. Julen 1979 skickade min farmor ett julkort till sin bror med en ängel på framsidan. Det kom fram, men ängeln var övermålad med svart färg. Censuren hade gripit in.
Där har Du en talande bild av livet under ockupation. Jag har haft den berättelsen med mig under hela min ungdom. Flera av mina skolkamrater var pacifister, men jag visste att krig inte är det värsta, för ett krig kan ta slut. Det värsta är förtryck, för då finns det inget hopp, och under förtrycket är man helt försvarslös. Det är en daglig förnedring. Jag försökte säga det i klassen, när det blev diskussion om försvar, men läraren höll med de andra och för övrigt förstod de inte vad jag ville säga. De tyckte bara att ett julkort är väl ingenting.
Min farmors familj hade också en granne, där en av sönerna blev skogsbroder (motståndsman). Familjen sändes till Sibirien, där alla, utom en dotter, dog. När hon kom tillbaka var hon svårt traumatiserad och dog som alkoholist. Jag har sett den dagbok, som hon skrev i Sibirien. På en av sidorna har hon ritat den estniska flaggan. Det var på nationaldagen. Dagboken finns nu på ett hembygdsmuseum. Skogsbroderns gömställe blev förrått av några yngre pojkar och han själv blev skjuten.
Om Du vill veta mer om hur det är att leva under ockupation kan jag rekommendera den finska filmen Fäktaren, som utspelas i Hapsalu just i skolmiljö. Den var för övrigt Finlands bidrag till Oscarsfestivalen för några år sedan. Kanske tycker Du att min släkting var feg. Men Du skall veta, att vid en ockupation är den enskilde alltid försvarslös. KGB krävde uppgifter varje månad. Om han inte samarbetade skulle hans egen dotter inte kommit in på gymnasiet. Hon blev farmakolog, och att hon kunde få en sådan utbildning berodde bl a på att hennes far hade angett den judiske pojken och förmodligen många fler. Vi träffade honom ett par gånger efter frigörelsen. Han var en mycket tystlåten man, men en gång berättade han just denna historia för min farmor. Du kan nog hitta filmen på Youtube. Inte heller sovjetisk ockupation bekämpar man med kärlek.
Min farfar gjorde lång beredskapstjänst vid I 16 under kriget. 9 april 1940 ockuperades Danmark och Norge och regementet mobiliserade dagen efter. Min farfar och hans kamrater tvekade inte att ställa upp. Alla kom. De hade tomma ammunitionskärror, allt hade gått till Finland och vinterkriget. Men de kom ändå, och de blev kvar. Deras mod och insats räddade förmodligen Sverige undan det öde som drabbade Estland i flera omgångar. När Du säger att våld och krig skall bekämpas med kärlek innebär det att vad min farfar och hans kamrater gjorde var onödigt. Kanske skulle Per Albin ha stoppat Wehrmacht med kärlek istället? Nu utbildar sig min äldste son till specialistofficer. Han var mycket nära att omkomma vid ett fallskärmshopp. Han och hans kamrater tar stora risker för dig och mig. Är det också onödigt?
Kanske vet Du också att svenska soldater har tjänstgjort och tjänstgör i Mellersta Östern och bidrar i kampen mot IS. Det talas inte mycket om detta. Orsaken är att det även i Sverige finns aktiva IS-celler och att de svenska soldaterna och deras familjer kan bli utsatta för attentat. Risken ökar just nu när IS-anhöriga skall slussas tillbaka till Sverige. Men oavsett hur det är med detta, inser både Du och jag att IS inte bekämpas med kärlek och att de svenska soldaterna därborta tar stora risker för att minska terrorgruppens makt i området. Är det onödigt att de svenska soldaterna och deras familjer tar dessa risker? IS skriver inte på några dokument, och om de skulle göra det vore det bara för att bedra omvärlden.
Du kanske menar att det inte behövs försvar nu längre, för Hitler finns inte mer. Bara statsmännen ville skriva på ett dokument, skulle vi inte behöva några soldater. Det är ju så det står i sången. Det var just detta, som skedde i München 1938, där Adolf Hitler lurade alla de andra. Neville Chamberlain kom hem till England, viftade med dokumentet och ropade: ”Peace in our time!” Och det var säkert många engelsmän som den kvällen ”drog från krog till krog”. Men de var grundlurade, och Tjeckoslovakien var utlämnat. Judeförföljelserna kunde fortsätta. Följden blev, som Du vet, bl a 6 miljoner judars död. Du kunde ha tänkt på det innan Du tog med den sången.
Men det finns ju ingen Adolf Hitler nu? Jag har en annan synpunkt med bakgrund i min estniska härstamning. Jaan Kross, Estlands störste författare, har skrivit en roman som heter Professor Martens avresa. Huvudpersonen är en fattig estnisk pojke, som med flit och begåvning tar sig fram i Ryssland och blir en världsberömd folkrättsexpert. Jaan Kross låter honom formulera en regel för analys av internationella konventioner: ”Nivån på en stats behandling av de egna medborgarna anger nivån på statens relationer till andra stater.” En stat, som behandlar de egna medborgarna skurkaktigt, kommer också att uppträda skurkaktigt mot andra stater. Det är ingen hemlighet att den ryska statsledningen behandlar det ryska folket skurkaktigt. Detta vet både Du och jag. Och mycket riktigt, den ryska staten behandlar andra stater skurkaktigt och bedriver f n minst två krig, därav ett i vårt närområde. Genom min estniska familj vet jag något om den ryska verksamheten i Baltikum, som bl a består i köpa upp speditionsföretag för att i ett skymningsläge kunna förlama hela den baltiska ekonomin, ungefär som CIA gjorde i Chile. Jaan Kross yttrade en gång: ”Här är det alltid farligt att leva.” Ett annat estniskt talesätt är detta: ”Vi kanske skulle vara tacksamma, vi har ju inga vulkaner och inga giftiga ormar. Men – vi har en granne.” En av våra släktingar sade en gång: ”Det enda man med säkerhet kan veta om Ryssland är att det är totalt oförutsägbart.” Har man det så med sin granne, är det klokt att vara beredd på vad som helst, både generositet och krig. Detta är verklighet, till skillnad från sången med drömmen som Du ville att vi skulle sjunga. Den är bara en dröm. Jag vet att en del menar att människor måste få drömma. Men om man beter sig som i drömmen, när man har vaknat, då är man en farlig person. Och om vi tänker på stater, som behandlar sitt folk skurkaktigt, vad skall vi då säga om Kina, som håller inemot en miljon uigurer i ”omskolningsläger”? Vilken skurkaktighet kan andra stater vänta sig av Kina?
Som jag nämnde är jag tenor i kyrkokören, och därför satte jag stort värde på Ditt initiativ med allsång. Att sjunga i kyrkokör är att få vara med om stor musik, men det ger också en hel del tankar. Till varje gudstjänst får vi blad med gudstjänstordningen och särskilt de böner och texter som vi tänks delta i. Ofta börjar gudstjänsten med en bön om förlåtelse. Den är avsedd för alla deltagare. Jag kan tänka mig att inte alla känner sig helt bekväma med den. Vi svenskar vill ju gärna tänka att vi är snälla människor. Men undan för undan har jag förstått vad den innebär, nämligen att alla i ett givet läge kan göra vad som helst. Förmodligen har både Du och jag t ex varit med om mobbning i skolan, antingen har vi själva deltagit eller bara sett på. I den situationen kunde vi eller de andra göra vad som helst, även sådant vi nu själva skäms för. Politiker och statsmän är människor som vi, och även de kan göra vad som helst i ett givet läge. Hur många dokument de än skriver på vet vi att de nästa dag kan vara ogiltiga. Så var det i München 1938. Att ”dra från krog till krog” för att statsmän har skrivit på ett dokument är mycket orealistiskt.
Vet Du vad jag tror är felet med den där sången? Det är att den varken vet om ondskan eller godheten. Adolf Hitler, Josef Stalin och Ratko Mladic framstår som representanter för ondskan. Och när jag tänker på de mobbingsituationer jag varit med om i skolan och senare ser jag samma mönster. Den andre eller de andra skall inte finnas. Därför ger det en hemsk glädje att plåga för att fördriva eller förinta. Men i filmen Fäktaren möter jag godheten. Jag tänker på hur den nye gymnastikläraren börjar en fäktklubb och rektorn söker hindra det genom att ordna ett föräldramöte. En morfar föreslår då att de skall rösta om saken. Först är det bara han som räcker upp handen till förmån för fäktklubben, sedan den ene efter den andre. Dagen efter blir han hämtad av KGB. Det är godhetens spröda villkor. Ändå är den det stora hoppet. Det är något helt annat än drömmar om ett politiskt dokument. Jag har frågat mina släktingar i Estland och de har bekräftat att filmen bygger på en verklig händelse.
Hur skall vi nu gå vidare med detta? Jag vet inte vad pappan vid min sida hette, men Du vet det förmodligen. Ta kontakt med honom och låt honom säga vad han vill ha sagt, öga mot öga med Dig. Om Du har tagit något intryck av mitt brev, så be honom om ursäkt för att Du tog med sången. Vad mig själv angår, har jag nu sagt vad jag har att säga, och jag tackar Dig för att Du har tagit Dig tid att läsa brevet till slut.
Gustav vill gärna fortsätta i knattelaget, och jag och min familj är mycket tacksamma för den insats som Du och de andra ledarna gör. Jag skjutsar pojkarna härifrån till nästa träning, och jag ser fram emot många framgångar på planen under hela säsongen. Knattefotboll är inte bara tävling, det är också stor underhållning. Allt gott!
Varma hälsningar
Mikael T.
(Gustavs pappa)
Bilden ovan: Estlands flagga. Foto: YarekM, shutterstock.com