av Jacob Fritzson

I december månad 2017 släppte Försvarsberedningen rapporten ”Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”. Som namnet antyder är det en rapport som är avsedd att belysa området Totalförsvar.

Stort fokus ligger i vanlig ordning på Gotland. Försvaret på ön monterades med undantag för hemvärn ner helt och hållet och måste nu byggas upp från noll. Ironiskt nog konstateras att totalförsvaret upprustas från en mycket låg nivå.

I rapporten tillskrivs även andra områden strategisk vikt:

Sammantaget konstaterar Försvarsberedningen att Stockholmsområdet, Gotland, Öresundsregionen, Västkusten med Göteborg, västra Svealand samt delar av Jämtlands och Norrbottens län är strategiskt viktiga geografiska områden i händelse av en kris eller krig.

De senaste åren har Gotland haft rampljuset när det handlar om frågor och diskussioner som rör försvar, vilket är naturligt med hänsyn till nedrustningen på ön samt Gotlands strategiska vikt. Men det har även fört med sig att andra områden till del kommit i skymundan. Ett av de områden som uttryckts som strategiskt intressant i bland annat det senaste försvarsbeslutet är Arktis där den globala uppvärmningen nu förvandlat Arktis till en skådeplats för stormakternas kapplöpning.[1]

Ryssland

Ryssland har under de senaste 10 åren aktivt satsat på sitt försvar i Arktis. 2008 annonserade Ryssland att man avsåg att utöka Norra Flottans operationsområde för att skydda sina nationella intressen.[2] 2014 bröts den norra flottan ur det västra militärdistriktet och bildade Norra flottans strategiska kommando, med ansvar för Arktis. Utöver den norra flottan som består av cirka 80 fartyg finns även marktrupper under dess ledning. På marksidan finns totalt två stycken arktiska brigader, en i Pechenga samt en i Alakurtti som är under uppbyggnad. För marinens del finns även en marininfanteribrigad att tillgå. Det arktiska området är ofta en övningsplats för de luftburna trupperna som är tänkta att säkra bland annat de olika öarna i Arktis.

Generellt är Rysslands val att göra det norra ishavet till ett eget militärkommando intressant eftersom det sannolikt har två syften. Det ena är för att kunna avlasta de övriga kommandona från operationer i dessa områden men avknoppningen ger även kommandot möjligheten att kunna specialisera sig ännu mer på sitt område genom exempelvis kravställning på utrustning och materiel.

Egna styrkor

Under samma period 2008-2018 som Ryssland upprustade sitt försvar i regionen har Sverige upprättat det som benämns som Militär Region Nord(MRN) som omfattas av ytan från Härnösand till Kiruna. På den här ytan återfinns sju Hemvärns bataljoner, ett CBRN-kompani, två artilleribataljoner, en flygflottilj, en jägarbataljon (AJB) samt två mekaniserade bataljoner. Utöver detta har en brigad upprättas i Boden, den andra finns i Skövde. I övrigt har inga större satsningar gjorts på försvaret i norr. Av dessa förband är det egentligen enbart AJB som är särskilt anpassat för att verka i Norrland och i synnerhet i subarktiskt klimat.

Jag kommer främst att fokusera på armén eftersom detta är min egen arena, någon med bättre förståelse för flygvapnet och marinen får gärna komplettera mitt inlägg. Jag väljer att främst fokusera på manöverbrigaden eftersom det är denna resurs som har möjlighet att slå en motsvarande motståndare.

Under denna finner vi två mekaniserade bataljoner och en av de två artilleribataljonerna som finns i landet. Den andra är öronmärkt åt brigaden i Skövde. Förutom detta finns även stödresurser i form av luftvärn-, ingenjör-, ledning, – och logistikförband. Samtliga av de sistnämnda är utbildade i södra Sverige och ingen av dem är särskilt anpassat för att kunna hantera den norrländska terrängen.

I nuläget är inte organisationen av brigaderna helt fastställd men en tanke har varit att en av brigaderna utgörs av K-förband och den andra utgörs av T-förband. Men i det stora hela är det inte fastställt vilka enheter som ingår i vilken brigad.

Förslag på förändringar

Förslagen som jag ger nedan får anses vara en önskelista, men försvar måste byggas med en lång tidshorisont och därför anser jag det relevant att resonera kring uppbyggnad av nya förmågor.

Det arktiska området är en allt mer betydelsefull plats för stormakternas kapplöpning vilket innebär att förmågan till strid i subarktiskt/arktiskt klimat kommer att bli allt viktigare. Erfarenheten från exempelvis finska vinterkriget visar att utbildning och utrustning är två vitala faktorer för att uppnå framgång i ett subarktiskt klimat.

Av funktionsförbanden som nämndes tidigare är det ingen, av dessa som är särskilt anpassat för Norrlandsklimat. Undantaget är artilleriet som utbildas i Boden. Av funktionerna anser jag ingenjörförband vara särskilt viktiga i denna terräng. Vägarna i övre Norrland är få och terrängen stundtals mycket kanaliserande stundtals öppen. Detta kan både vara vår nackdel men med rätt resurser vara till vår fördel. Ingenjörförband med särskild kompetens och vana av vinterklimat är enligt mig den viktigaste funktionen som saknas i Norrland.

Luftvärnsförband med Robot 98 skulle rent konceptuellt i dagsläget vara relativt anpassat för Norrland med hänsyn till att den är bandvagnsburen. Det som krävs är personal med kännedom och vana av terrängen och klimatet.

Slutligen finns där brister med de två mekaniserade bataljonerna i norr. De saknar båda utrustning, personal och är materielmässigt inte särskilt anpassade för vinterstrid. Förbanden är förvisso bland det mest slagkraftiga i armén men tack vare de tyngre fordonen är de relativt svårmanövrerade i terrängen. Utöver detta bör både 191 samt 192 mekbat inordnas i den 3:e brigaden eftersom dessa två är vana vid klimatet och terrängen. Det stora hindret för bataljonen utgörs dock inte av de tyngre fordonen utan att delar av bataljonerna är hjulgående, bataljonerna skulle i högre grad behöva bli bandgående.  Slutligen anser jag att det behövs ett komplement till dessa tyngre bataljoner.

Ett möjligt komplement till dessa skulle kunna vara två Norrlandsinfanteribataljoner. En sådan bataljon skulle kunna vara utrustad med främst bandvagnar samt tillförd pansarvärnsförmåga, rent organisatoriskt likt de motoriserade förbanden i söder fast bandgående. Det skulle dessutom innebära att de motoriserade bataljonerna i söder kan öronmärkas åt den 2:a brigaden.

Var kan dessa utbildas?

Sollefteå har i nuläget kvar tillståndet för sina stora övningsfält och kommunen har dessutom kampanjat för att återupprätta regementet.[3] En situation liknande den som uppstått på Gotland där miljötillstånd överklagats verkar alltså otänkbar. Vidare skulle en placering av förband här göra att tomrummet av förband mellan Stockholm och Boden skulle fyllas något. Den största nackdelen är rekrytering av personal samt infrastruktur i form av bland annat kaserner. Regementsområdet såldes under den eviga fredens tid.

Boden har fördelen att det redan finns viss infrastruktur på plats och att de befintliga regementena lättare kan understödja upprättandet med tanke på avståndet. Fördelen med just Boden är att där redan finns kompetens avseende infanteristrid i Norrlandsterräng och att förband ingående i brigaden ofta kan öva med och mot varandra.  Den stora nackdelen med Boden är att det i nuläget kommer att krävas utbyggnad för att få plats med fler förband. Även Boden drabbades av den eviga fredens avvecklingar. Här finns det även två förband, A9 samt I19, som man måste dela skjutfält med vilket kan orsaka problem.

Utöver dessa två nämnda framstår även Östersund och Umeå som realistiska och lämpliga alternativ med hänsyn till att det där pågår militär verksamhet som kan byggas ut vilket är enklare än att bygga nytt.

Sammanfattning

De senaste åren har försvarspolitiken varit lågt prioriterad och därmed har landets säkerhet varit det. Politikerna har nu långsamt börjar vakna ur sin försvarspolitiska dvala och med det har nu Försvarsmaktens framtidsutsikter förbättrats avsevärt. Men det är viktigt att inte glömma strategiskt viktiga delar av Sverige som även det är i behov av en förstärkning av försvaret. Det har under en period varit politiskt enkelt att kräva upprustning på Gotland utan att på allvar mena den. Gotland har en lång väg kvar innan nivån på försvaret där kan anses tillräckligt bra men upprustningen av Gotland måste kunna ske parallellt med övriga delar, annars riskerar vi hamna i en situation där vårt försummande av exempelvis norra Sverige leder till att våra krigsförband i praktiken inte kan verka i den terrängtypen.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

Noter
[1] http://www.regeringen.se/49c857/contentassets/266e64ec3a254a6087ebe9e413806819/proposition-201415109-forsvarspolitisk-inriktning–sveriges-forsvar-2016-2020 S 31

[2] http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/2111507/Russia-plans-Arctic-military-build-up.html

[3] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/regementsfragan-het-i-solleftea-igen?cmpid=del:tw:20180130:regementsfragan-het-i-solleftea-igen:nyh:lp