Likt många andra filmer bygger Die Hard på en bok, romanen Nothing lasts forever av Roderick Thorp, och handlar om julfesten i skyskrapan som avbryts av terrorister och där en ensam man måste rädda sig själv och gisslan. Historien följer många av stegen i den klassiska hjälteresan: från kallet till äventyret, motgångar, mötet med mentorn, prövningen och återfödelsen.
Det första och centrala temat i filmen rör den ständiga kampen mellan privatliv och arbete. Hjältar accepterar ofta motvilligt kallet till äventyret, så även här. John McClane och hans fru Holly är lika dåliga att balansera privatlivet med sina arbeten och båda ovilliga till förändring – McClane i sin tjurskallighet att inte följa familjens utveckling, Holly då hon blivit alltför indragen i en profiterande arbetskultur som hon tillåter styra sitt liv. Även om Holly introduceras sympatiskt (avvisande Ellis närmanden och uppvisande omtanke om sina barn) har hon låtit företaget styra henne i allt från vilken plats hon är på till vilken klocka hon ska bära och vilket namn hon ska använda. Sanningen är att båda våra hjältar är för uppslukade av sina arbeten, gisslantagna både bildligt av sina arbetsgivare och bokstavligt av de beväpnade männen.
Som i alla bra historier finns antagonisterna – de elaka skurkarna. Som antagonister är Hans Gruber och Joseph Takagi en och samma person. De klär sig likadant, har samma klassiska utbildning, talar flera språk, läser samma tidningar, uppvisar samma empatilösa intellekt och är framförallt intresserade av en enda sak: ekonomisk vinst. Även om Takagi ges en positiv introduktion centreras i stort sett alla hans uttalanden runt profit, och även om Gruber introduceras som terrorist blir den uppenbara avsaknaden av ideologiskt tänkande och önskan efter pengar snart klar. Den dramaturgiskt skolade kan notera att samma musikstycke som Takagi introduceras till (Ode to Joy ur Beethovens 9:e symfoni) är detsamma som Gruber senare nynnar på. De två inleder till och med sina tal till de anställda med exakt samma ord. Ju längre filmen går desto tydligare blir det för tittaren att Gruber och Takagi i grund och botten är samma person och att båda är antagonister till våra hjältar. Eller som den olycklige Ellis uttrycker det: business is business. You use a gun, I use a fountain pen, what’s the difference?
Jultemat är centralt för att skilja hjältarna från skurkarna. Hjältarna är de som trots sina brister älskar julen och blivit avbrutna på färden hem till sin familj. Deras goda värderingar visas även i det lilla som Al Powells nynnande på julsånger till McClanes stora nallebjörn han tagit med som julklapp. Skurkarna är anti-jul och anti-familj. Deras referenser kring högtiden blir förlöjligande och ironiserande. Och ”julfesten” i Nakatomi-byggnaden är egentligen ingen julfest, utan en segerfest för att fira ett avtal, där orkestern symboliskt spelar Brandenburgkonserterna istället för julmusik. Hjältar älskar julen, det är bara skurkar som är likgiltiga.
Varje bra historia leder fram till en återfödelse. Hjälten lämnar det gamla livet bakom sig och återvänder förändrad. Men varje återfödelse kräver en förändring under prövningens gång. Vår hjältes sargade yttre och ikoniska svärtade vita linne blir symboliskt för hans inre utveckling. Medan John McClane avslutar filmen så fysiskt förstörd man kan bli så är antagonisterna Gruber och Takagi genomgående oklanderligt kostymklädda, och lika orubbliga i sin girighet, intill sin respektive bortgång. Inte ens i sina dödsögonblick visar de någon mänsklig sida. Hjältarnas återfödelse symboliseras bland annat genom McClanes ångerfulla bekännelse och önskan om förlåtelse till sin mentor Powell över radion, och det symboliska öppnandet av spännet till Hollys Rolex-klocka – symbolen för företagets makt över henne – som gör att Gruber tappar greppet och faller till sin död.
Men ett andra centralt och ofta förbisett tema är uppoffringen och altruismen hos de som finns i tjänst för andras säkerhet. Den enskilde polisen Al Powell är filmens bästa exempel. Han är på väg hem till sin gravida fru, och utan personlig vinning väljer han att åsidosätta sin egen bekvämlighet och trygghet. Helt enkelt för att det är det rätta att göra. Även när han ställs inför egna motgångar och förtäckta hot står han fast. Hans omtanke om andra symboliseras även i hur han överkommer sin motvilja att dra sitt tjänstevapen igen när han i slutscenen skjuter för att skydda andra.
Budskapen i denna klassiska julfilm är värda eftertanke. På arbetsplatser med högpresterande och tävlingsinriktade individer, uppfostrade i en kultur att alltid lösa uppgiften till varje pris är det ibland nödvändigt – till och med livsviktigt – att också kunna koppla av. Att tycka om sitt arbete är något positivt som ger goda resultat, men det kan också vara en faktor som gör att man inte märker hur trött man blir eller vem man försummar. Även om arbetet är viktigt gör man ibland klokt att påminna sig om att varken regementschefen eller överbefälhavaren kommer att hålla en i handen på dödsbädden. Det finns dock arbetsuppgifter som är så viktiga att de måste göras där kollektivets säkerhet är viktigare än individens bekvämlighet. Och när nu julefriden sänker sig över hemmen bör vi också skänka uppskattning och omtanke till de av oss som för tillfället finns i tjänst för att vi övriga skall kunna koppla av.
God Jul på er alla!
