Bloggaktiviteten har varit lite låg de senaste två veckorna på grund av viss ledighet, men till Almedalen ska det bli några inlägg. Detta inlägg är en fristående fortsättning till de tidigare inläggen Den oövade armén och Armén – I det nakna ljuset av RB 5. För god översikt för hela Försvarsmakten – se även Skippers senaste inlägg om den krokiga vägen mot FM nya organisation (FM Org 18).
……………………..
Strax före månadskiftet lämnade Försvarsmakten in sitt svar på sitt uppdrag att redovisa hur lönekostnaderna kan sänkas i Försvarsmakten enligt det så kallade Regeringsbeslut 5/2013. Detta beslut har varit ett av de mest omdebatterade beslut som regeringen fattat inom försvarspolitiken den här mandatperioden. Regeringens förvåning/irritation var under 2012/2013 möjlig att förstå. Steg för steg blev uppenbart att det var en ganska stor skillnad på Försvarsmaktens inlämnade underlag 2009 och vad som efter hand blev de verkliga behoven.
Men regeringen har lyckats med att slarva bort förtroendet i sakfrågan av två skäl. Dels tajmade försvarsministern sin första större insats i frågan illa genom att skriva en debattartikel i DI som publicerades samma dag som Försvarsmakten lämnade in ett underlag om myndighetens lönekostnader. Sedan dess har regeringen framhärdat i frågan för att genomdriva sin vilja och ta Regeringsbeslut 5, trots de kraftiga varningar som skett för de interna konsekvenserna och trots de betydande förändringar som skett i vår säkerhetsmiljö medan uppdraget utförts av Försvarsmakten. Sammantaget ger detta ett tondövt intryck, där inget ska få rucka kartan.
På sitt sätt utgör hela hanterandet av RB 5 ett symtom på de kommunikationsproblem som har funnits mellan den största myndigheten och den politiska ledningen. Försvarsmakten väljer i sitt svar att i praktiken inte svara på frågan om -500 miljoner annat än att avfärda tanken blankt. Men, 225 miljoner/år kan man spara – fast då får det förstås också konsekvenser som Försvarsmakten sedan redovisar som FM Org 18.
Studerar vi Försvarsmaktens underlag lite närmare, så ser man hur ytterligare försämringar införs utan uppmärksamhet utifrån. När det gäller armén, så visade jag i inlägget Armén – I det nakna ljuset av RB 5 hur arméchefen Anders Brännström förgäves försökte få gehör internt i organisationen för svåra konsekvenser för basorganisationen. Det verkar som om generalmajor Brännströms varningar klingat ganska ohörda hittills. Det blir en reducering i arméns basorganisation i förhållande till dagens redan underdimensionerade organisation, men även insatsorganisationen får känna av den bittra smaken av nedskärningarnas sötma i det politiska köket.
I en liten passus på sidan 8 i bilaga 1 står det:
”I samband med detta övergår de mekaniserade förbanden från 4- till 3-indelning inom kompani och pluton.”
Detta innebär att det i arméns mekaniserade förband ska bli tre grupper istället för dagens fyra i varje skyttepluton som i sin tur ska vara tre stycken istället för fyra på varje kompani. Jag har kontrollerat uppgiften med mina källor inom Försvarsmakten och fått bekräftat att planeringen/konsekvenserna är sådana. Meningen är att vi ska få en betydande ökning av antalet stridsvagnar för att öka förmågan till verkan och skydd i insatsorganisationen genom att dra ned på antalet stridsfordon 90 och soldater.
Om Regeringsbeslut 5 blir verklighet, så minskar uthålligheten kraftigt när motsvarande två bataljoners skyttetrupp och vagnar trollas bort i ett slag. Om vi räknar med fem mekaniserade bataljoner som vardera förlorar en pluton per kompani och en grupp i varje återstående skyttepluton, så återstår 5 x 9/16 = 45/16 ≈ 3 bataljoner. 5 x 7/16 = 35/16 ≈ 2 bataljoners skyttekapacitet försvinner. Vi kommer alltså att ha totalt 90 (5 bat x 2 komp x 3 plut x 3 grupper) mekaniserade skyttegrupper i landet.
Om detta vore den optimala arméorganisationen, så borde den varit införd för länge sedan eller åtminstone något som påminner om denna. Men nu är lönekostnader i centrum och då räknas varje soldat med lupp.
Det går att diskutera graden av tyngre mekanisering kopplat till de krav på operativ rörlighet som få förband genererar och de lättare förband som Ryssland allt tydligare satsar på, men huvudansvaret för denna urholkning vilar hos politiken.
Försvarssatsning var ordet, sa Bull.
Förökning genom delning ! Lika korkat som vanligt när Alliansen framhärdar i RB 5 . För marinen är det lika kass. Där är det dock lite svårare att dela fartygen genom att ta bort delar t.ex. akterskepp, förskepp . Ett alternativ är naturligtvis att ta bort alla vapen och spaningsmedel. Då behövs inte några besättningar som sköter dessa system. Då sparar man personal.
Liknande tendens finns i övriga armén också. Ingenjörbataljonerna går från fem till fyra kompanier vardera. Ammunitionsröjningskompanierna avvecklas vilket innebär att markstridskrafterna i princip förlorar sin kvalificerade ammunitions- och minröjningsförmåga. Tyvärr finns det inget skrivet om det i de öppna delarna av FM rapport till regeringen. Det är en stor brist i den öppna rapporteringen att konsekvenserna för varje krigsförband ej framgår.
Jag hoppas verkligen att regeringen stoppar hela IO18 i dess nuvarande utformning.
Om den är optimal eller inte kan alltid diskuteras men pansarbataljonens pansarskyttekompanier har sedan Org 1963M varit organiserad enligt tre grupper/ tre plutoners konceptet. I 1998-års MekB 90 organiserades även stridsvagnskompanierna enligt detta. Således har pansar/ mekbataljonerna under lång tid organiserat i enlighet med det som nu planeras. Såväl historiskt som idag är det befintliga antalet vagnar styrande. De stridsfordon som utgår ur skyttekompanierna kommer återfinnas i brigadspanings-kompanierna.
Kan man tolka det som att det totala antalet stridsfordon 90 är detsamma i IO14 och IO18? Om det stämmer har vi alltså redan här misslyckas med en kostnadsneutral lösning.
@Hmmm juli 1, 2014 kl. 19:27
Då har jag varit otydlig, så skall du inte tolka mitt inlägg. Brigadspaningskompaniet kommer (troligtvis) innehålla tre stycken tre-gruppers plutoner Således kommer (minst) 18 stridsfordon 90 återfinnas i organisationen men i en ny roll.
Det antal stridsfordon som försvinner ur bataljonerna torde vara sju skyttegrupper/ mekskyttekompani samt ett helt mekskyttekompani om 16 mekskyttegrupper, totalt 115 stridsfordon på fem bataljoner.
Bataljonerna tillförs samtidigt två stridsvagnskompanier om (bedömt) totalt 22 stridsvagnsgrupper (inkl kompanichefs- och ställföreträdarnas vagnar); summa 110 strvgrupper på fem bataljoner.
Det jag menade var naturligtvis att delar av de stridsfordon 90 som utgår ur skyttekompanierna kommer återfinnas i brigadspaningskompanierna.
Tack för förtydligandet!
Det som blir intressant är då att det är ytterligare 68 stridsvagnar som ska genomgå renoveringar och uppgraderingar. Senast räckte väl inte en knapp miljard till de första 42 och nu blir det alltså uppemot två miljarder extra för att uppgradera dessa 68 vagnar. Någon som vet hur man hämtar in den kostnaden?
Påminner om åkaren som reducerat sin fordonsflotta och nu ska spara återigen på sista lastbilen. ”Flaket, däcken och bromsarna har vi redan sparat bort. Ska vi ta startmotorn, dieselpumpen och kopplingen nu?”. Det var länge sedan åkeriet kunde göra några leveranser, men att det var syftet med åkeriet har man glömt bort. Reducerat till något att kannibalisera på. Debatten handlar om hur många komponenter man kan ta bort utan att lastbilen slutar se ut som en lastbil, så att man åtminstone kan hävda att man har ett åkeri. Även om man inte tycker att det är sannolikt att man behöver något, för leveranser är ju omodernt nu när det finns email. Förvirrande? Ja, definitivt.