Bloggaktiviteten har varit lite låg de senaste två veckorna på grund av viss ledighet, men till Almedalen ska det bli några inlägg. Detta inlägg är en fristående fortsättning till de tidigare inläggen Den oövade armén och Armén – I det nakna ljuset av RB 5. För god översikt för hela Försvarsmakten – se även Skippers senaste inlägg om den krokiga vägen mot FM nya organisation (FM Org 18).

……………………..

Strax före månadskiftet lämnade Försvarsmakten in sitt svar på sitt uppdrag att redovisa hur lönekostnaderna kan sänkas i Försvarsmakten enligt det så kallade Regeringsbeslut 5/2013. Detta beslut har varit ett av de mest omdebatterade beslut som regeringen fattat inom försvarspolitiken den här mandatperioden. Regeringens förvåning/irritation var under 2012/2013 möjlig att förstå. Steg för steg blev uppenbart att det var en ganska stor skillnad på Försvarsmaktens inlämnade underlag 2009 och vad som efter hand blev de verkliga behoven.

Men regeringen har lyckats med att slarva bort förtroendet i sakfrågan av två skäl. Dels tajmade försvarsministern sin första större insats i frågan illa genom att skriva en debattartikel i DI som publicerades samma dag som Försvarsmakten lämnade in ett underlag om myndighetens lönekostnader. Sedan dess har regeringen framhärdat i frågan för att genomdriva sin vilja och ta Regeringsbeslut 5, trots de kraftiga varningar som skett för de interna konsekvenserna och trots de betydande förändringar som skett i vår säkerhetsmiljö medan uppdraget utförts av Försvarsmakten. Sammantaget ger detta ett tondövt intryck, där inget ska få rucka kartan.

På sitt sätt utgör hela hanterandet av RB 5 ett symtom på de kommunikationsproblem som har funnits mellan den största myndigheten och den politiska ledningen. Försvarsmakten väljer i sitt svar att i praktiken inte svara på frågan om -500 miljoner annat än att avfärda tanken blankt. Men, 225 miljoner/år kan man spara – fast då får det förstås också konsekvenser som Försvarsmakten sedan redovisar som FM Org 18.

Studerar vi Försvarsmaktens underlag lite närmare, så ser man hur ytterligare försämringar införs utan uppmärksamhet utifrån. När det gäller armén, så visade jag i inlägget Armén – I det nakna ljuset av RB 5 hur arméchefen Anders Brännström förgäves försökte få gehör internt i organisationen för svåra konsekvenser för basorganisationen. Det verkar som om generalmajor Brännströms varningar klingat ganska ohörda hittills. Det blir en reducering i arméns basorganisation i förhållande till dagens redan underdimensionerade organisation, men även insatsorganisationen får känna av den bittra smaken av nedskärningarnas sötma i det politiska köket.

I en liten passus på sidan 8 i bilaga 1 står det:

”I samband med detta övergår de mekaniserade förbanden från 4- till 3-indelning inom kompani och pluton.”

Detta innebär att det i arméns mekaniserade förband ska bli tre grupper istället för dagens fyra i varje skyttepluton som i sin tur ska vara tre stycken istället för fyra på varje kompani. Jag har kontrollerat uppgiften med mina källor inom Försvarsmakten och fått bekräftat att planeringen/konsekvenserna är sådana. Meningen är att vi ska få en betydande ökning av antalet stridsvagnar för att öka förmågan till verkan och skydd i insatsorganisationen genom att dra ned på antalet stridsfordon 90 och soldater.

Om Regeringsbeslut 5 blir verklighet, så minskar uthålligheten kraftigt när motsvarande två bataljoners skyttetrupp och vagnar trollas bort i ett slag. Om vi räknar med fem mekaniserade bataljoner som vardera förlorar en pluton per kompani och en grupp i varje återstående skyttepluton, så återstår 5 x 9/16 = 45/16 ≈ 3 bataljoner. 5 x 7/16 = 35/16 ≈ 2 bataljoners skyttekapacitet försvinner. Vi kommer alltså att ha totalt 90 (5 bat x 2 komp x 3 plut x 3 grupper) mekaniserade skyttegrupper i landet.

Om detta vore den optimala arméorganisationen, så borde den varit införd för länge sedan eller åtminstone något som påminner om denna. Men nu är lönekostnader i centrum och då räknas varje soldat med lupp.

Det går att diskutera graden av tyngre mekanisering kopplat till de krav på operativ rörlighet som få förband genererar och de lättare förband som Ryssland allt tydligare satsar på, men huvudansvaret för denna urholkning vilar hos politiken.

Försvarssatsning var ordet, sa Bull.

Mer av samma författare