Kommentar till Lukas Hildingssons bok Den svenska pickelhuvan, Books on Demand, 2023, 109 sidor.
Översergeant Lukas Hildingsson vid Livgardet gav under 2023 ut boken Den svenska pickelhuvan, som är en detaljerad genomgång av utvecklingen av denna uniformsdetalj. Boken kanske inte hade väckt någon större uppmärksamhet eller intresse, utom för militariasamlare, om den inte visade sig sammanfalla i tiden med ett olyckligt beslut att tills vidare inhibera användningen av ett av den svenska arméns kanske vackraste paradattribut – de nutida livdragonernas hjälm m/1879-1900-1928: Vid riksmötets öppnande den 12 september och vid H M Konungens jubileumskortege den 16 september bestreds eskortskvadronen ur Livgardet med trupp iförd den grå uniformen m/87 med säkerhetsklassade ridhjälmar, vilket helt förtog intrycket av ”glädje, pompa och ståt”. Det var inte något Hildingsson kunde föreställa sig när han gav sig i kast med den forskning som resulterade i boken.
Hildingsson börjar med en historisk exposé om pickelhuvans ursprung i Tyskland 1842, tätt följt av Sverige med en första variant redan 1844 och sedan av en rad länder. Det är nog fler än recensenten som trott att ordet ”pickelhuva” hade samband med den pik som pryder huvudbonaden. Här (s. 9) klaras ut att benämningen är en förvrängning av Beckenhübe, som sedan förvanskats. ”Pickel”-ledet i ordet syftar alltså på den bäcken- eller skålformade egentliga huvudbonaden och inte på piken. Den engelska termen spiked helmet kan tyda på att benämningen ”pickelhuva” även i Storbritannien kopplats till piken.
I början av 1800-talet var olika former av tschakåer den dominerande formen av huvudbonad i de flesta arméer. För en sentida betraktare förefaller den direkt otymplig och opraktisk och det problemet identifierades i Tyskland i början 1840-talet och ledde till framtagning av de första pickelhuvorna, som genast bedömdes som bekvämare att bära och gav bättre skydd åt huvudet (s. 10 f).
När det gäller skyddsaspekten mot hugg och beskjutning måste varianten som bestod av pressat läder ha haft begränsat värde. Det visade sig också tydligt i det första världskriget och ledde till att stålhjälmar togs fram: 1915 den franska Adrian-hjälmen följd 1916 av den brittiska Mk. I Steel Helmet och den tyska stålhjälmen.[1] Olika typer av huvudbonader ersattes av dessa hjälmar, som framför allt gav skydd mot granatsplitter. Hildingsson tar endast upp denna skyddsaspekt när han kommenterar införandet av nackskydd med hjälmen av kyrassiärtyp 1900 (s. 51). För att begränsa upptäcktssannolikheten för de annars iögonenfallande hjälmarna vid fälttjänst infördes hjälmöverdrag m/1900 för dåvarande K 1, K 2, K 6 och K 8 i fältutrustningen (s. 82–84).
Under första delen av 1600-talet hade rustningarna för det tunga kavalleriet reducerats till kyrasser som skydd för bålen, skydd för låren och en hjälm med nackskydd som skydd mot hugg mot nacken. I slutet av seklet fanns endast bröstharnesken kvar och dessa utvecklades till att under 1800-talet mest fungera som paradattribut för gardesförband kompletterade i flera fall med metallhjälmar. Denna utveckling berörs inte av Hildingsson, men det skulle vara av intresse att ytterligare undersöka varför denna skyddsaspekt inte beaktades i Sverige och när det skedde, varför endast dåvarande Livgardet till häst, K 1*, kom i fråga.
Så till några anmärkningar: Korrekturläsning är ett problem för alla författare (recensentens egen bittra erfarenhet)! På s. 44 återges en bild på Oscar II:s tal till I 2, vilket enligt texten på följande sida ska ha skett 1890, men enligt bildtexten 1887 (troligen var det 1890).
Hildingsson gör en prisjämförelse mellan huvudbonaderna (s. 52, 69), denna kan dock vidareutvecklas genom omräkning med hjälp av utvecklingen av konsumentprisindex. 1873 ersatte kronan riksdalern, så äldre mynt behöver vi inte bekymra oss om. Med ett index på 100 för 1949 blir omräkningsfaktorn till 2010 års priser för 1890 1 729/32 = 54, för 1900 1 729/33,6 = 51,5, för 1909–1912 1 729/36,6 = 47,2 och för 1918–1920 1 729/94,1 = 18,4 (i de två senare fallen har indexet för det första året använts, då priset i priskuranten rimligen sattes då).[2] I tabellen nedan anges för de olika modellerna i första kolumnen priset i löpande värde och i den andra omräknat till prisläget 2010. Priserna gäller för huvudbonader för olika befälskategorier och noggrannheten i tabellen är bedräglig, men ger ändå en uppfattning om kostnadsutvecklingen.
Prisjämförelsen ska alltså tas med en rejäl nypa salt, men det är värt att notera dels att de allmänna prisuppgångarna under det första världskriget inte avspeglades i de här angivna priserna, dels att priserna för nytillverkning i dag ligger så avsevärt mycket högre än de äldre som omräknats till prisläget 2010 med hjälp av konsumentprisindex.
Boken är rikt illustrerad och planscherna kan för den allmänintresserade läsaren te sig lite väl omfattande. Mot Jacob Johanssons pickelhuvebilder finns inget att anmärka. Erik Nykvists avbildningar av soldater håller däremot inte samma klass och de mellanblå dragonuniformerna har fått en väl mörk nyans.
Med dessa synpunkter vill jag rekommendera Hildingssons väl producerade bok till alla uniformsintresserade. Och framför allt hoppas jag att den inte ska behöva utgöra en svanesång för det behandlade paradattributet utan att Försvarsmakten ska lyckas ta fram en modifierad hjälm för våra livdragoner så att den kombinerar utseendet med kraven på tillräcklig ridsäkerhet. Då slipper vi se gråmelerade eskorter i ridskolehjälmar i framtiden som den yttersta manifestationen av svensk förmåga att visa pompa och ståt!
