Av Zebulon Carlander
Den svenska Natodebatten ligger högt upp på den säkerhetspolitiska dagordningen. Det är en omfattande debatt som berör alla delar av vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det går att dela in de olika argumenten för såväl ett ja som ett nej till Nato i fyra olika kategorier.
Natomotståndet
För Natomotståndet handlar det om faktorerna stabilitet, oberoende, suveränitet, och tradition.
Tanken bakom stabilitet är att en Natoanslutning skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i närområdet och provocera en kraftig, kanske t o m våldsam, reaktion från Ryssland.
Bättre då, enligt det här resonemanget, att följa Hultqvistdoktrinen vilket går ut på att utveckla bi- och multilaterala samarbeten som saknar ömsesidiga försvarsförpliktelser, vilket man tänker gör oss säkrare samtidigt som det inte är lika provocerande i Moskvas ögon. Självklart finns det även anhängare av stabilitetsargumentet som anser att Hultqvistdoktrinen är för mycket.
Sedan är det oberoende och suveränitet. Dessa har sina likheter men är fortfarande så pass distinkta att de kan särskiljas. Skillnaden mellan dessa två kan sägas vara att oberoende är utåtvänt medan suveränitet är inåtvänt.
Det vill säga, argumentationen för oberoende fokuserar på Sveriges möjligheter att bedriva en aktivistisk utrikespolitik, t ex att medla i konflikter och agera brobyggare. Suveränitet betonar våra egna möjligheter att fatta beslut kring frågor som användandet av svenska soldater utanför riket.
Slutligen tradition, vilket dels grundar sig i en nostalgi om hur svensk utrikes- och säkerhetspolitik har sett ut sedan länge, och dels en mer praktiskt uppfattning om att man inte behöver laga det som inte är trasigt.
Natostödet
För de som förordar en Nato-anslutning handlar det om faktorerna stabilitet, inflytande, solidaritet, och modernitet.
Enligt stabilitetsargumentet skulle ett svenskt medlemskap i Nato bidra till att fylla ett säkerhetsvakuum som idag existerar i Östersjöområdet p g a Sveriges utanförskap. Det skulle skapa större klarhet om den geostrategiska strukturen i närområdet och underlätta för samverkan med andra Natostater i en kris eller konflikt.
Resonemanget kring inflytande handlar om att med en plats vid ”bordet” skulle Sverige ha en starkare röst om viktiga transatlantiska säkerhetsfrågor, t ex svaret som avges till följd av ryska aggressioner.
Solidaritet bygger på uppfattningen att Sverige ensam inte kan lösa sina försvarspolitiska problem utan behöver stöd från andra. Detta samtidigt som man anser att Sverige har ett intresse av att ställa upp för andra stater inom det transatlantiska samfundet, särskilt dem som vi delar starka värderingar med, t ex de tre baltiska republikerna.
Slutligen är det modernitetsargumentet. Det menar att Sverige på 2000-talet inte kan klamra sig fast vid gamla antaganden om svensk utrikes- och säkerhetspolitik utan måste uppdatera sina doktriner efter förändrade omvärldsförhållanden.
Annorlunda uttryckt kan man säga att Sverige inte är ett isolerat välfärdsutopia uppe i Europas norra periferi, utan en integrerad del av ett större politiskt och ekonomiskt system där skeenden i andra delar påverkar oss.
Slutsatser
Ställda mot varandra blir det följande för och mot Natomedlemskap:
Stabilitet (för) – Stabilitet (mot)
Inflytande (för) – Oberoende (mot)
Solidaritet (för) – Suveränitet (mot)
Modernitet (för) – Tradition (mot)
Det allra mest intressanta är att den första kategorin är densamma för båda sidor, d v s stabilitet. Det är också längst den här konfliktlinjen som jag ytterst bedömer att den svenska Natodebatten kommer att avgöras.
Författaren är ledamot av Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté.